Den positive arkitekten
Han gjorde sig ett namn genom att rita innovativa bostadsrätter i ombyggda fabrikslokaler. Nu vill ” lyxarkitekten” Andreas Martin-Löf ge sig in i debatten med sitt nya projekt: studentbostäder.
Andreas Martin-Löf slår sig ner vid ett fönsterbord på Sturehof och när kyparen undrar vad han vill dricka svarar han:
– Något som man får köra bil på – en lättöl!
Det finns mycket som är ”rätt” med denne 36-årige svenske arkitekt – från kläderna han bär till karriären han besitter. Kragen på hans Boglioli-kavaj är metodiskt uppvikt. Håret är nyklippt av hans vän, hårstylisten Tony Lundström. I mobilen har han telefonnumret till Monocles chefredaktör Tyler Brûlé och bakom sig en yrkesbana som etablerat honom som en av Sveriges mest innovativa bostadsarkitekter. Han slog igenom ung, var blott 30 när hans namn blev synonymt med vår tids vurm för boenden i fabrikslokaler och gamla kontor. Så när han avslöjar var han ska ta bilen efter lunch förvånar svaret.
– Jag ska faktiskt åka till Vällingby och jobba med ett nytt projekt. Jag har svidat om lite från den här lyxbostadskostymen som jag lite ofrivilligt fick på mig för några år sedan. Nu jobbar jag för Junior Living som gör billiga minibostäder åt studenter och unga inflyttade stockholmare.
Med ”lyxbostadskostymen” menar han de många bostadsprojekt som han gjort åt Oscar Properties, byggaren som specialiserat sig på att omvandla fabriks- och kontorslokaler till lägenheter som trendkänsliga stockholmare köar utomhus i dygn för att få köpa. Sedan han startade eget 2007 har han ritat några av Oscar Properties mest tongivande projekt – från posthuset på Nybrogatan till den flitigt dokumenterade Stråhattfabriken på Kungsholmen.
Gemensamt är att de står för en känsla för detaljer som gått förlorad i en tid när bostadsbyggen är mer fokuserade på kvadratmeterpris än livskvalitet.
– Jag är generellt sett skeptisk mot svenskt bostadsbyggande. Vi var ju på topp en gång i tiden, kända över hela världen på 1930- och 40-talet. I dag producerar vi väldigt många ointressanta bostadshus. Mitt examensarbete på KTH handlade om detta. Jag kunde hitta bilder från de två största byggbolagen som båda sålde objekt med samma plastiga golv och ärtgröna stol plåtad i motljus. Det finns ingen annan marknad som funkar så, att olika aktörer säljer exakt samma produkt!
Vad tror du det beror på?
– Vi lever i en totalt avreglerad tid. Staten har inte den genomförandekraft som fanns på 1930–60-talen. Folkhemmet var en styrkeuppvisning i socialt engagemang. I dag gör staten väldigt lite, vilket blir tråkigt när man får gliringar för att man gör bostäder för höginkomsttagare.
Du blir en slags ”lyxarkitekt”.
– Ja, det har ju blivit lite så.
Har det stört dig, den stämpeln?
– Nej, men det känns skönt att bredda arbetsfältet lite. Samtidigt: hade jag jobbat åt de riktigt stora byggbolagen så hade jag kanske fortfarande ritat bostadsrätter, men jag hade inte fått igenom några av mina idéer. Så jag skäms absolut inte över att jag jobbar med roliga projekt.
Andreas Martin-Löf föddes 1977 i Stockholm. Som tonåring drömde han både om att bli möbeldesigner och arkitekt. I ett infall av överambition började han därför som 20-åring gå Konstfack och KTH samtidigt, vilket snart visade
” Jag är skeptisk till svenskt bostadsbyggande i dag. Vi var ju på topp en gång i tiden ...”
sig ohållbart. Räddningen kom när hans professor, arkitekt Love Arbén, erbjöd en halvårspraktik på sitt arkitektkontor.
– Love såg att jag var någon som behövde riktning, och jag tyckte det var skönt att jobba. Halvårspraktiken blev åtta år.
Vad fick det för betydelse?
– Jag lärde mig tidigt att arkitektyrket handlar om att ta in enormt många parametrar och förutsättningar och sedan göra något konstnärligt av dem. På skolan har man ofta friare tyglar, och många unga arkitekter drömmer sig gärna bort till projekt med obegränsad budget. Men man kan inte börja rita jätteprojekt och utan att förstå parametrarna så kan man inte göra arkitektur över huvud taget.
Andreas jobbade på Love Arbén Arkitektkontor till och från i åtta år, vilket fick konsekvensen att han inte tog sin arkitektexamen förrän han var 29. I samma veva som han sade upp sig för att slutföra studierna kom han att starta eget.
Hur började ditt samarbete med Oscar Properties?
– Ett av mina första projekt var att inreda ett stort advokatkontor, ett jätteprojekt som när det var slut hade gjort mig rätt utmattad. Det var en tuff tid, bland annat för att min mamma gick bort, och jag hade bestämt mig för att åka på solsemester och vila upp mig. Då ringde Oscar [Engelbert, Oscar Properties grundare], och sa att han hade ett projekt åt mig, det som sedan skulle bli Stråhattfabriken. Jag hade jobbat på hans första projekt när jag var hos Love Arbén, så vi kände varandra därifrån. Jag har fortfarande inte åkt på den där solsemestern.
Oscar Properties har betytt mycket?
– Ja. Framför allt tycker jag att det var modigt av Oscar att han lät mig göra Stråhattfabriken, för att det var ju ingen annan som hade ringt innan. Det var en stor grej att han vågade satsa på mig.
Stråhattfabriken har ett väldigt eget uttryck, med de mörka köken och dörrarna. Hur viktigt är det att skapa projekt som sticker ut?
– Både jag och Oscar hade en samsyn på att det var dags att göra något annorlunda i Stockholm. Det var i samband med Henrik Schyfferts och Fredrik Lindströms show och jag kände mig mogen att göra ett mörkt projekt som gav
Ljust & fräscht,
långfingret åt mäklarestetiken där man tonar upp bilderna så mycket att man knappt ser vad som är kvar. I Stråhattfabriken lät vi tillverka dörrar, socklar och kök på ett norrländskt snickeri och lacka dem mattsvarta. Det kostade extra, men gjorde hela skillnaden.
Mitt i allt detta började du jobba för tidningen Monocle också?
– Ja, jag träffade dem vid en middag under möbelmässan i Milano 2004. Jag lärde känna Tyler [Brûlé, chefredaktör] som bjöd in mig till sin ö i Stockholm. Senast ritade jag deras kontor i London tillsammans med David Marquardt.
Det var för dem du började rita lampor?
– Nej, lamporna kom till när jag flyttade till mitt nuvarande kontor. Det ligger på en innergård med många konsthantverkare som varje år ordnar en julmarknad. Min moster som har ateljé där övertalade mig att vara med, så jag slängde ihop 100 lampor. De sålde knappt någonting. I stället gav jag dem i julklapp till mina kompisar på Monocle och så skickade jag bilder på dem till designbloggen Dezeen. Då började hela världen mejla och Monocle beställde 100 lampor till sin egen shop. Det började som en knäpp grej, men i dag säljer vi 300 lampor om året via vår egen webbshop. Tyvärr är det ingen på kontoret som vill hålla på och packa lampor, så det får jag göra själv.
Det här går ju tillbaka till din ursprungliga dröm att bli produktdesigner?
– Precis, men i dag tycker jag det är okej att i princip bara vara arkitekt. Det är svårt och tidskrävande att rita bra möbler och produkter. Det känns skönt att stå vid sidan av och i stället vara inne i det mer samhällsorienterade. Det som är roligt med ungdomsbostäderna är att göra något som verkligen gör skillnad.
Berätta om dessa minibostäder!
– Förra året byggdes det allt som allt typ 19 ungdomslägenheter i Stockholm. Jag har tagit fram ett koncept med prefabricerade lägenhetsmoduler om 32 kvadratmeter som placeras ovanpå varandra. Första projektet är 124 ettor i Knivsta, men vi har bortåt 500 lägenheter på ritbordet.
Vad jobbar du med annars just nu?
– Jag och arkitekterna Hultman/Vogt har tagit fram 20 lägenheter i det kommande Stockholm Continental mitt emot Centralen. De översta våningarna ska bli lägenheter med gemensam park, japanska trädgårdar och en helt fantastisk utsikt. Jag är lite sugen på att flytta in där själv.
Vad är ditt nästa steg tror du?
– Det vore roligt att komma till en punkt där man kan fokusera på de större frågorna och påverka debatten. Jag tycker det är tröttsamt med arkitekter som sitter och klagar på att byggklimatet är dåligt. Jag tycker tvärtom att arkitektens roll går i en positiv riktning. Det handlar om att skaffa inflytande över sina projekt, men också om att välja bort projekt som man inte tycker känns bra. ” Varför sitta och vara pessimistisk? Gör något åt det!” säger jag. Det tycker jag att jag har gjort. π
” Jag har svidat om från den här lyxbostadskostymen som jag lite ofrivilligt fått på mig.”