ULRIKA ELOVSSON
ÅLDER: Fyller 40 år i augusti. YRKE: Textilformgivare och ledare för Issey Miyakes researchoch designstudio, Reality Lab. Hon har arbetet som formgivare åt Klässbols Linneväveri. BOR: Stockholm och Paris. AKTUELL MED: Issey Miyakes ready to wear-kollektion för höst/vinter 2014 och ett projekt på Arkitektur- och designcentrum i Stockholm.
Ulrika Elovsson möter mig på Nobis hotell i Stockholm. Hon är klädd i grått, har stadig blick och kommer direkt från flyget från Paris. Reality Lab har nyligen öppnat en filial i Marais, där Ulrika nu jobbar. Efter att i fem år ha pendlat mellan Tokyo och Stockholm är Paris, i jämförelse, hanterbart, förklarar hon.
Veckan innan vi träffas har Ulrika besökt visningen för Issey Miyakes ready to wear-kollektion för höst/vinter 2014 på Paris modevecka. Kollektionen kännetecknas av en viss typ av rundvävda plisserade tyger, skapade på Reality Lab. För att skapa de runda tygerna behövde de uppfinna en helt ny vävstol.
”Kollektionen var en ungdomlig och livlig sammanfattning av det som Issey Miyake alltid trott på – uppfinningsrikedom, innovation och sportiga kläder för ett aktivt liv”, skrev New York Times mäktiga modekritiker Suzy Menkes efter visningen.
Ulrika beskriver det som roligt men lite märkligt att se sina tyger flyta fram på catwalken, med en helt ny roll i den glamourösa cirkusen. Trots att hon arbetar på Issey Miyake sedan fem år tillbaka ser hon sig inte riktigt som en del av modebranschen.
– Det är intressant, textilierna landar i en kontext jag sällan relaterar till under arbetets gång, säger Ulrika Elovsson.
Modeveckor i Paris hör till vardagen i jobbet. Men Ulrika Elovsson är intresserad av andra saker. Extremer, som avancerad teknologi, teoribildning, hantverk och hur man kan låta dem mötas. Hon beskriver sitt uppdrag som textilformgivare som konsten att materialisera utopier, att göra dem till verklighet.
Med denna visionära syn på textilformgivning är det ingen slump att hon anlitades för att arbeta för just Issey Miyake. Företaget är känt för att vara i framkanten när det gäller textilier och material. Sedan starten 1970 har företaget stuckit ut som våghalsiga, med satsningar som Pleats Please- linjen, med enbart plisserade plagg, och A Piece of Cloth- linjen, där man själv klipper till plagget så att det passar. Ulrika själv beskriver företaget som en utopi.
– Det finns en lång tradition i huset av att arbeta med ”techonology driven design”. Innovation av både mode och material har all- tid varit väldigt centralt. På Issey Miyake är man lika intresserad av att göra innovativa textilier som innovativt mode. Gränsen där emellan är ganska utsuddad.
Ulrika fokuserar på processen, på hur de textila materialen blir till, snarare än den färdiga produkten. Hon särskriver gärna ordet textilformgivning – textil formgivning – och har börjat fokusera mer och mer på den textila delen av det. Textil är för henne lika mycket en idé som material.
– Det finns ett inneboende universellt språk i textil, som material och materialitet, alltså hur ett material upplevs. När vi föds och när vi dör blir vi inlindade i ett stycke tyg. Vilken relation har du som människa till textil däremellan? säger Ulrika Elovsson.
Ulrika beskriver sin egen bakgrund som att hon växte upp under en vävstol. Att hålla på med textilier var egentligen inget aktivt val. Det var självklart.
– Så länge jag kan minnas har jag vävt och broderat. Jag tycker fortfarande att det är ett magiskt universum. Man lägger två trådar i kors och har början på inte bara en väv, utan på ett stort äventyr. Kunskap i vävda textilier är ett universellt språk, som jag påbörjade väldigt tidigt.
U
lrika Elovsson fick sin utbildning i textilformgivning på Konstfack, men efter att hon tog sin examen 2004 och påbörjade sin karriär som frilansformgivare upplevde hon att det var svårt att hitta sin plats i branschen.
– Jag möttes av röster som sa: du tänker och agerar som i en utopi. Du är en utopi. Min vision om design är en process där formgivaren formger en hel DNA-kedja. Du skapar de olika momenten i designprocessen snarare än ett fixerat utseende för en slutprodukt, säger Ulrika Elovsson.
Hon mötte motstånd i designvärlden och textilindustrin. Under en period 2008 checkade hon därför ut därifrån, som hon beskriver det. Hon satte sig ner, ritade sin egen världskarta och funderade över var de där utopierna fanns. Hon markerade ut ett tjugotal platser, personer och företeelser som hon såg som textila utopier och
som hon ville uppsöka. Japan var en av de platserna.
Issey Miyake kom hon initialt i kontakt med genom att hon under skoltiden skickade ett brev till honom, och till sin förvåning fick svar. De visade sig dela samma syn på textilformgivning, som något som inte bara innefattar designandet av en slutprodukt, utan är en hel kedja, där maskiner och mjukvara ingår. Det var han som föreslog att hon skulle kontaktas när de startade upp Reality Lab.
Det inledande brevet till Issey Miyake var en del av en omfattande korrespondens där hon under det sista året under utbildningen skickade brev till människor som hon hoppades funderade över samma frågeställningar som hon själv när det kom till textilformgivning.
– Jag behövde människor att kommunicera med, som rörde sig i samma intressesfär som jag själv. Jag var säker på att de fanns, även om mitt område inom textil är smalt. Så under flera år korresponderade jag med många människor, som till min stora lycka svarade på de mest genomtänkta och reflekterande sätt, säger Ulrika Elovsson.
Hon och Issey Miyake brevväxlar fortfarande, från och till. Trots att hon numera arbetar på hans företag så diskuterar de fortfarande textilformgivning som ligger utanför det hon gör i huset.
– Ibland bjuder vi in honom när vi gör workshops, då kommer han in och leker med oss. För mig har vår vänskap och korresponderande blivit en utopi i sig. Han är en fantastisk mentor, säger Ulrika Elovsson.
De fem år som Ulrika Elovsson har arbetat med Reality Lab har förändrat henne. I Japan ligger fokus ofta på specialisering, snarare än på att kunna lite om allt. För även om hon tänker i breda strukturer när hon formger och är med hela vägen från hårdvara till mjukvara, i färgning, spinning och så vidare, så är hon väldigt fokuserad.
– Jag tänker ofta på ett tal som John F. Kennedy höll som avslutas med de klassiska raderna ” Vi ska inte göra det för att det är enkelt, vi ska göra det för att det är svårt”. Genom att arbeta i en utopi som Reality Lab är, har jag fått ett nytt förhållningssätt till komplexitet. Inom design och textilindustri finns en förenkling på dagordningen jag gärna står emot, säger Ulrika Elovsson.
Men Ulrika Elovsson arbetar inte bara för Issey Miyake. En annan plats där hon är verksam är MIT, Massachusetts Institute of Technology, ett anrikt universitet i Boston. Där föreläser hon och håller workshops om relationen mellan konst och teknologi. Både Issey Miyake och MIT är extrema miljöer, extrema utopier, som Ulrika beskriver dem. Som en kontrast till dem har hon dessutom nyligen börjat intressera sig för fåruppfödning.
– Jag har importerat får av en hybridras från Nya Zeeland. De är uppstallade på en fårfarm i Yorkshire, Storbritannien. Craig, som fårfarmaren heter, beskrev fåruppfödning som rytmsektionen av lantbruk, så jag har döpt fåren efter mina favorittrumslagare, Moon och Bonzo efter Keith Moon och John Bonham, berättar Ulrika Elovsson.
Nu är hon några gånger per år i Yorkshire för att se till fåren. Hon har flyttkartonger med ull hemma i Stockholm som hon ska experimentera med. Ull är ett underbart material, berättar hon.
– Ullfibern är intelligent och i råmaterialet finns så mycket information. I stället för att förprogrammera materialet genom en industriell process låter jag det utveckla sig själv. Jag har också testat olika infärgningsmetoder, till exempel att färga ullen di- rekt på fåret innan det klipps, inspirerat av en tradition i Yorkshire att färga fåren för att lokalisera dem om de blir stulna, säger Ulrika Elovsson.
Från Sverige till Japan, USA, Nya Zeeland och den engelska landsbygden. Det är tydligt när jag samtalar med Ulrika att nomadism intresserar henne. Under ett sommarlov på gymnasiet rymde hon med en cirkus i stället för att ta det inplanerade sommarjobbet.
– Jag reste runt en sommar i Europa med en tysk-polsk cirkus. Det var människor som levde och konstant filade på sitt hantverk och sin dröm, med stor rörelsefrihet men under begränsade omständigheter. Oavsett var vi reste såg jag aldrig någon bekymra sig för morgondagen. Vårt cirkussällskap lodade med blicken mot horisonten. Det har kommit att influera mitt förhållningssätt till allt kreativt arbete. Det enda jag ser framför mig är horisonten. Det har kommit att bli en stark symbol för mig, en egen kompass, säger Ulrika Elovsson.
Just nu skapar hon på en paviljong för Arkitektur- och designcentrums trädgård i Stockholm som ska bli klar i sommar. Den består av ett enda stort tyg, liknande ett nomadtält eller en ridå. Ulrika har döpt den till The Final Curtain.
– Det här året har präglats av bokslut för mig. Ett kapitel är skrivet och jag förbereder för ett nytt, med avstamp i intresset för nomadism och cirkusdrömmar. Paviljongen har blivit till ett ”performance shelter”, ett tillfälligt rum och en horisont, säger Ulrika Elovsson.
Ulrika fortsätter att se mot horisonten. Nästa uppdrag som hon kommer att påbörja i höst beskriver hon som att hon ska förflytta sig till super-utopiernas värld.
– Det är ett uppdrag som fortfarande är hemligt, så jag kan inte avslöja mer än att det inte är i Japan, säger Ulrika Elovsson med ett leende. π