Ebba Jungmark
För Ebba Jungmark handlar det mesta just nu om siffror. Närmare bestämt siffran sex. Så många steg är det i ansatsen innan hon ger sig på att hoppa nästan 20 cm längre än sin egen ansenliga kroppshöjd på 1,80 meter. Hon har hittills hoppat över 1,96 meter och det resulterade i ett silver på inomhusEM i Göteborg förra året. Ebba var på väg mot nya höjder och medaljer när foten plötsligt gav upp. Som det fullblodsproffs hon är lägger hon nu all koncentration på att komma tillbaka så fort som möjligt.
– Jag jobbar mot delmål, att enbart tänka framåt på OS 2016 fungerar inte riktigt. För att träningen ska kännas meningsfull så vill jag klara av små mål på vägen. Foten blir allt bättre och jag kan hoppa mer och mer, berättar hon.
Ebba har en smått omvänd attityd till träning jämfört med många av oss andra. När andra ser träningen som en nödvändig, ibland jobbig, paus från det övriga livet, ser Ebba det sociala livet som en paus i träningen.
– Mina vänner vet ju hur viktig friidrotten är för mig och hur mitt yrke fungerar, ingen tycker att det är konstigt att jag måste gå tidigt från en fest.
Du funderade aldrig på att strunta i att komma tillbaka till idrotten?
– Nej, att stå på inneplan inför en stödjande publik och känna den där känslan av odödlighet, den är värd allt.
Hinner du tänka på stil och mode som elitidrottare?
– Jag var på modeveckan i Rom ganska nyligen och gick på flera visningar; det var en upplevelse utöver vad jag är van vid men otroligt roligt. Jag älskar skor, och vet jag att jag inte riskerar att springa på min coach så unnar jag mig vid speciella tillfällen att ha höga klackar fast jag egentligen inte borde.
Nämn några saker du aldrig åker till en tävling utan?
– Jag har en liten glashäst jag fått av en vän, en hopphäst. Och en liten kanin, mina kollegor från mitt gamla jobb gav mig den, de här sakerna fungerar som mina lyckoamuletter. Min egen kudde hänger också alltid med, på så sätt har jag alltid med mig en liten bit av mitt hem var jag än är.