Vitras collage
Branden som 1981 nära nog ödelade möbelföretaget Vitra fick fart på karriären för både Zaha Hadid och Frank Gehry. Plaza besöker byn utanför Basel där en passionerad stolsamlare skapat en av världens främsta attraktioner för arkitekturnördar.
D et var ett oväder som skulle ändra arkitekturhistorien och göra den lilla byn Weil am Rhein till en vallfartsort för design- och arkitekturintresserade från hela världen. Katastrofen som höll på att bli det anrika möbelföretaget Vitras undergång började klockan fyra på morgonen den 20 juli 1981, då ett elskåp på fabriksområdet träffades av blixten. Det åsknedslaget skulle göra den då okända Zaha Hadid till en av världens mest eftertraktade och kända arkitekter. Fram till dess hade hon mest producerat omöjliga avantgardeprojekt som i bästa fall blev konstruktivistiska konstverk på papper och hade det inte varit för branden hade höjdpunkten i karriären kanske förblivit scenografin hon gjorde åt Pet Shop Boys några år senare.
Men eftersom Weil am Rhein, som ligger där Tyskland, Schweiz och Frankrike möts, saknade egen brandkår 1981 blev det inte så. Den närmaste brandkåren låg i grannkommunen Lörrach på andra sidan Tüllinger-berget. När branden väl var släckt låg stora delar av fabriksområdet i ruiner.
En av de första åtgärderna som Vitras ledning vidtog efter ödeläggelsen var att organisera sin egen brandkår bestående av Vitraanställda. Kåren huserade i tillfälliga lokaler i tolv år innan stationsbyggnaden, ritad av Zaha Hadid stod klar 1993 – en liten byggnad med lutande väggar och ett spetsigt tak, som balanserar på tunna pelare och som skjuter ut över garageportarna.
Men historien om det som i dag är Vitra Campus – som rym- mer dagens fabriksanläggning, designmuseum, konferensanläggning, showroom och butik – började så snart brandkåren packat ihop sina slangar. För den då fyrtioårige vd:n för Vitra, Rolf Fehlbaum, måste beskedet från försäkringsbolaget ha kommit som en chock. Ett halvår, så länge skulle kostnaderna för produktionsbortfallet täckas av försäkringen. Sedan var det bäst att det fanns en ny fabrik på plats om familjeföretaget skulle överleva.
I den brittiske arkitekten Nicholas Grimshaw hittade Rolf Fehlbaum en arkitekturmagiker som på den knappa tiden dels utvecklade en plan för fabriksområdet, dels ritade en byggnad som uppfördes inom den utsatta tiden. Några år senare kompletterade han den med ytterligare en industribyggnad. Den präglades av Grimshaws stil med fasader i korrugerad plåt som signalerade industri.
Grimshaw ville att området skulle bebyggas med likartade byggnader för att ge Vitra en sammanhållen företagsidentitet. Och så hade det kanske blivit om inte Rolf Fehlbaums pappa och Vitra-grundaren, Willi Fehlbaum, skulle fylla 70 år. Till födelsedagskalaset 1984 beställdes en skulptur av Claes Oldenburg och genom konstnären kom Rolf Fehlbaum i kontakt med den radikale och praktiskt taget okände Los Angeles-arkitekten Frank Gehry. Den schweiziske möbelmagnaten och den amerikanskkanadensiske arkitekten fann varandra i det gemensamma intresset för stolar.
Vitra-chefen kastade Grimshaws strikta plan för området i papperskorgen och stöpte om det som skulle bli Vitra Campus till ett brokigt collage av Gehrys organiska arkitektur, japansk minimalism, tegelfunkis och industribyggnader i korrugerad plåt.