Modellmammans nya liv
I ett kvarts sekel har hon förverkligat drömmar för modellstjärnor som Izabella Scorupco och Elsa Hosk. Nu satsar modellagenten Sanna Rönn på sin egen stora dröm: att starta restaurang.
Att intervjua Sanna Rönn på hennes nya restaurang är som att se kaosteorin förkroppsligad. Under min timslånga intervju avbryts vårt samtal sju gånger. Två av att personalen kommer fram och ställer frågor, (”vad använder vi för hashtag på Instagram?”), en av att markisleverantören ringer (”den var ju 2,5 meter för kort!”), en av att hennes döttrar kommer förbi på väg till ett modelljobb (”puss älskling!”), en av vinleverantörerna hälsar på (”du måste sälja annat än husvinet!”), samt ett par hastiga kindpussar till vänner inom modebranschen som kommer för att gratulera.
Detta skulle kunna uppfattas störande, men insisterar man på att träffa en nybliven krögare dagen efter premiärkvällen får man nog skylla sig själv. Dessutom ger avbrotten en bra bild av Sannas simultanförmåga och sociala fingertoppskänsla. Vi har trots allt att göra med en kvinna som parallellt med att driva en av Sveriges största modellagenturer väljer att göra det tuffaste en entreprenör kan göra: att starta restaurang.
– Så, var var vi? säger hon efter ett av de första avbrotten, och vänder sig mot mig.
Vi befinner oss vid Östermalmstorg i Stockholm, där Sanna just slagit upp portarna till Sannas, en lokalkrog som ägarinnan säger ”ska kännas som att komma hem till mig”. På väggarna hänger modebilder och konstverk från Sannas privata samlingar, bland annat en meterstor print av svenske fotografen Micke Jansson föreställande toppmodellen Mini Andén.
– Fast den är inte min, säger hon. Den har jag fått låna av Micke själv.
Sanna Rönn är en av svenskt modes största och samtidigt mest okända makthavare. Som den anonyma halvan i modellagenturen Mikas – den andra halvan är Mika Kjellberg – har hon i 25 års tid fostrat några av våra största modellstjärnor: från Izabella Scorupco och Mini Andén till Elsa Hosk och Mona Johannesson. Mikas är Sveriges största modellagentur efter Stockholmsgruppen. Med en sådan karriär i bagaget är första frågan naturlig:
Varför starta en restaurang?!
– Jag vet, det är total galenskap! Men jag har alltid varit intresserad av mat och vin, och alltid drömt om att starta en restaurang. När jag träffade frun till förra ägaren på en tjejmiddag i våras och hon berättade att stället var till salu högg det till i mig. Och när jag kom hit första gången kände jag direkt att, wow, det här är mitt drömställe. Vi skakade hand och jag köpte det på studs. Jag fick tillträde 1 augusti och hade sedan en månad att sätta upp det här.
Det är inte första gången Sanna ger sig in i restaurangbranschen. Hon är utbildad sommelier, ” bara för nöjes skull”, och har drivit den uppmärksammade matbloggen
Candy kitchen. 2006 startade hon ett kafé på Mosebacke torg, där hon då bodde.
”Det ska kännas som att komma hem till mig, inte som ett koncept.”
– Det var en tvåårig härva av skönhetsråd, parkförvaltning och stadsdelsnämnder. Så jag har viss erfarenhet av tillstånd och att driva saker i matbranschen, även om det bara var en kaffekiosk.
Även om det är mat hon brinner för har Sannas livsgärning handlat om modeller. Hon började själv modella vid fjorton års ålder, när hon upptäcktes av en modellscout på varuhuset NK i Stockholm. Sanna gjorde jobb för modetidningen Clic, blev fotograferad av den då okända Ellen von Unwerth och gjorde fotograferingar för italienska Vogue. 1983 deltog hon i den legendariska modellagenten John Casablancas tävling Look of the year jämte Cindy Crawford och Stephanie Seymour. Sanna kom tvåa.
– Men jag gillade aldrig att stå framför kameran. Redan på den tiden så älskade jag bullar och mat så jag kunde inte hålla min vikt. Agenturen ville att jag skulle flytta till New York men det blev aldrig av.
Sannas pappa är sångaren och programledaren Bosse Larsson, mest känd som den ursprungliga Allsång på
Skansenledaren. I slutet av 1980talet gjorde Sanna en kort tvkarriär när hon tillsammans med pappa Bosse ledde
Lörda’ me’ Larssons på SVT. – På den tiden fanns det ju bara ettan och tvåan. Vi hade 3,5 miljoner tittare, så jag var askänd där ett tag. I samband med det korsades mina och Mikas vägar, när jag var konferencier på Mikas stora modelltävling. Hon kom fram och frågade om jag inte kunde jobba på kontoret.
Du drömde inte om att jobba med mode?
– Nej, det var aldrig något jag strävade efter. Men det har varit otroligt belönande att vara med på de här tjejernas resa. Att få ta hand om dem, prata med deras föräldrar, guida dem genom karriären. Att se en femtonåring gå sin första visning, slå igenom med en Louis Vuittonkampanj, och sedan bli Victoria’s Secretmodell eller få en filmroll. Det är så häftigt!
Hur har modellvärlden förändrats?
– Modeller är kändisar i dag. De senaste tio årens kändiskult har gjort att vi varit tvungna att snap it up. Vi bygger inte bara ansikten, vi skapar namn. Vi ägnar oss åt press och för in tjejerna på alternativa karriärer efter och under tiden de modellar.
Finns det någon modell som det varit extra roligt att jobba med?
– Jag och Izabella Scorupco är like this [korsar fingrarna]. Vi gjorde James Bondfilmen Goldeneye tillsammans. Jag satt på nätterna och skrev ut kontrakten på maskin. Vi har gjort en så häftig resa ihop.
Vet Mini om att hon hänger topless här?
– Ja, hon är okej med det, men jag kommer säkert få skit. Jag tänker så här: om folk blir offended av kvinnans kropp får de bli det. Det här är en stark modebild. Jag kanske är sabbad efter alla år i branschen, men för mig är det helt naturligt.
Hamnar du ofta i försvarsställning?
– Ja, man beskyller ju hela anorexiafrågan på modellagenturerna. Jag kan förstå att det är problematiskt att alla tjejer som syns i reklam är stöpta i samma form. Som modell ska du helst vara mellan 175 och 180 centimeter. Men vi bestämmer inte vilka modeller våra kunder bokar. Man frågar alltid varför vi inte har mulliga modeller. Det har vi, men hur många tror du bokar dem? Jag brukar säga: gå på designerna! Det är de som ritar kläderna och hela tiden drar ner storlekarna.
Hur jobbar ni med detta på agenturen?
– Vi förespråkar en hälsosam livshållning. Behöver de komma i form ska de träna och sluta äta chips. Om en tjej blir för smal får hon inte jobba. Vi kan inte jobba med modeller som är sjuka.
Hur är ditt förhållande till modebranschen i dag?
– Jag är ganska distanserad. Jag går inte på fester och är ganska ointresserad av glamouren på kvällarna. Jag gjorde det förut, nu har jag personal som sköter det.
Kliver du bort från Mikas nu?
– Nej, jag äger halva företaget, det är mitt livsverk tillsammans med Mika. Jag kommer att ta hand om våra toppmodeller, coacha vår personal och göra brandsläckningar. Men operativt ska jag vara här.
Vad ska folk känna när de kliver in här?
– Att det är som att komma hem till mig. Inte att någon koncern ligger bakom eller att det är ett koncept. Man ska kunna sitta själv i baren, äta söndagsmiddag med familjen och dra hit stora tjejgänget på fredagkvällar. Restauranger ska inte vara stängda. Jag kommer vara här från frukost till middag och ta hand om gäster.
Vi avbryts en sista gång av Sannas man Pontus, filmfotografagent som tillfälligt hoppat in som hovmästare.
– Vill ni ha en glad bild på Sanna? Här är resultatet av dagens lunchförsäljning, säger han och visar upp en papperslapp.
Sanna springer upp i ett leende och så fort hon märker att Camilla börjar plåta vänder hon sig och hittar sin fotomin. Hon må ha hittat hem i restaurangbranschen, men modellreflexerna lever än.
”Modeller är kändisar i dag. Vi skapar inte ansikten, vi skapar namn.”