RATT MAN FOR ROLLEN
I höst är han aktuell med filmatiseringen av Klas Östergrens Gentlemen. Internationellt har David Dencik blivit regissörernas favoritskådespelare, som snart syns i två stora Hollywood-produktioner. Plaza möter den dynamiske dansksvensken hemma i Köpenham
Det hänger ett hårigt björnhuvud över David Denciks port. Vi är på Vesterbro i Köpenhamn och det ligger en tjock rök av bohemiskt lugn och dallrar över den hippa stadsdelen. Skulle någon ur det danska filmundret få för sig att göra en tolkning av bioaktuella Gentlemen – Klas Östergrens storslagna skröna från 1980 om de excentriska bröderna Morgan, kryddad med härligt nostalgisk stockholmiana – skulle den selvfølgelig utspela sig på Vesterbro.
– Det här är en tvärflummig trappuppgång. Björnhuvudet är hans på trean. På första våningen ligger Köpenhamns äldsta kollektiv. Det är riktigt röjigt här ibland. Själv tappade jag ner ett flottigt gåsbröst från balkongen när vi grillade härute nyligen. Min fru och jag trivs väldigt bra här.
Nere på gården skuttar tama kaniner och ungar går på styltor. Anledningen till att David Dencik tagit plats på sin soliga terrass till den ljusa, välvårdade vindsvåningen är för att tala om Gentle
men. Den fyrtioårige dansksvenske skådespelaren hyllas oavbrutet för sina inlevelsefulla huvudroller, inte sällan regisserade av den stilmedvetne Mikael Marcimain. Hans karismatiska rolltolkningar i Marcimains produktioner Lasermannen, Upp till kamp och Call
girl har också fungerat som språngbräda till en internationell kar- riär. Den började med Tomas Alfredsons succéfilm Tinker tailor
soldier spy 2011 och roller i Steven Spielbergs War horse och David Finchers The girl with the dragon tattoo. Snart är David Dencik aktuell i ytterligare två Hollywoodfilmer: Tommy Lee Jones The ho
mesman och Susanne Biers Serena. Nu är han just tillbaka från filmfestivalen i Toronto, där Gentle
men haft världspremiär. David Dencik var på plats med sin amerikanske agent, men mest hängde han runt med danska kollegor, som Nikolaj Coster-Waldau (Jaime Lannister i Game of thrones) och Susanne Bier samt Micke Marcimain och gänget bakom det svenska Los Angeles-baserade produktionsbolaget B-Reel.
– Jag hade hört talas om Gentlemen genom Micke [Marcimain]. Jag läste boken första gången 2012 när jag var på väg till Los Angeles. Någon månad senare kallades jag hem igen för provfilmning i Stockholm. Men Gentlemen var inte alls känd här i Danmark. Det är först senare som jag har förstått vilken tyngd boken haft i Sverige, och att den har en absolut huvudroll bortom skådespelarna: Stockholm.
David Denciks karaktär, den boxande jazzpianisten Henry Morgan, bor i en oändlig paradvåning på Hornsgatan på Södermalm. En labyrint till lägenhet fylld av mollstänkt mystik, lukten av gammal cigarr och tunga draperier: ”Natten finns i den här lägenheten som en ständig möjlighet”, som Henry Morgan säger i filmen.
Det hänger en lite rökig och kryddig doft kring David Dencik. Den kommer från Givenchys parfym Gentlemen only. Efter 94 miljoner kronors-inspelningen gav David bort likadana flaskor till Mi-
kael Marcimain och David Fukamachi (Klas Östergren i filmen) som present.
– Jag tillbringade nästan hela förra året med Gentlemen och vi gjorde alla ganska stora uppoffringar. Jag köpte ett piano och var här nere på gatan och tränade boxning som en dåre. Men det tar ju ett liv att lära sig spela piano och boxas, inte tre månader. Jag är en ganska liten person, men jag fick banta bort två tre kilo för att det lilla jag hade av muskler skulle komma fram.
Bara att få fram den rätta peruken var ett digert arbete. Dessutom envisades Mikael Marcimain med att David Dencik skulle täppa till sin karakteristiska glugg mellan framtänderna. Han var inte alls förtjust i idén, men det slutade med att en tandläkare fick sätta in en protes.
– Det kan tyckas som en rolig historia, men faktum är att den där gluggen stressade mig något oerhört eftersom den gick in och påverkade språket. Alla f- och s-ljud blev visselljud. Det där är otroligt känsligt, ungefär som om en fotbollsspelare eller balettdansör måste operera tårna. Jag försökte hålla god min, men faktum är att de var nere och pillade i mitt instrument. Det var mycket mer invaderande än något annat som jag har gjort. På kuppen skickades jag till en talpedagog på Dramaten för att jag skulle låta mer stockholmsk.
Men vem skulle tacka nej till en sådan roll?
– Nej, det gör man ju inte. Men om en roll kräver att du tatuerar in ett hakkors i pannan? Det fanns absolut en gräns jag närmade mig med tandprotesen för hur långt jag var beredd att gå i ett rollarbete. Jag vet att Noomi (Rapace) fick en piercing ovanför ögat när vi spelade in Män som hatar kvinnor.
Gluggen är tillbaka men David Dencik tycker fortfarande inte att han har fått till den där rätta diftongen. Han flyttade som spädbarn med sina svenska föräldrar till Köpenhamn och kom inte tillbaka till Sverige förrän han som tjugofemåring började på Scenskolan i Stockholm 1999.
Egentligen var det storebror Daniel som fick David att bli skådespelare. Redan som barn satt de två hela eftermiddagarna och tittade på film och lärde sig repliker utantill. Mamman var programinköpare på Danmarks Radio och där, i allt filmslukande, föddes Davids fascination för att härma och gestalta – och för att egentligen alltid utgå från rolltolkning snarare än handling. Daniel blev senare bland annat filmklippare på den numera legendariska danska filmskolan. Båda tillbringade uppväxten på den judiska skolan i Köpenhamn, omgivna av polispatruller.
– När jag var elva bombades synagogan i Köpenhamn av en PLOfilial. Jag stod vakt i synagogan och bar skottsäker väst som trettonåring. När jag sedan skulle börja gymnasiet var jag livrädd. Plötsligt skulle vi ut och träffa vanliga danskar, det kändes som att bli utsläppt i samhället. Men jag lärde mig koderna fort och blev snart bästa polare med några pakistanier som inte heller åt fläsk. För mig hade det inte varit bra att stanna i en navelskådande subkultur, säger David Dencik.
Steget till Sverige och Scenskolan, där han blev kursare med Gustaf Skarsgård och Lo Kauppi, var långt. I hemmet i Köpenhamn talades något slags pilsnerfilmsvenska à la 1960-tal, kryddad med ord som pajsare och knycka. Och svenskt skådespeleri förknippade David mest med sådant han sett på tv: Hasseåtage, Papphammar och clownen Manne.
Han gick till talpedagog för att lära sig säga klara vokaler: ”öl” och inte ”öel”. Rollerna kom snabbt. Han gjorde sin teaterpraktik på Dramaten och spelade bland annat älva mot Örjan Ramberg i
En midsommarnattsdröm. David var hungrig. Ville lära sig allt. Sa ja till alla roller. Han fick Dramatens flitstipendium för att ha gjort flest antal föreställningar på teatern. Belöningen – en fullständigt utmattad och utarbetad David Dencik.
– Även om jag är sämst på svenska, väljer jag nog det hellre än danska som mitt förstaspråk. Kanske för att jag strävar efter att vara lite i minoritet. Men jag är svensk medborgare och mer engagerad i vad som händer i Sverige än i Danmark.
Dock tycks David alltid ha befunnit sig i ett slags tvåspråkigt ingenmansland. Men kanske höjer bara hans svårdefinierade, lite platslösa melodi spänningen, dubbelheten och hemligheterna bakom hans roller.
– På ett sätt är det också min claim to fame, att jag är identitetslös i språket – även här i Danmark. Detsamma med den där jäkla gluggen. Det är ju faktiskt den som har bekostat den här lägenheten.
”Han som hette Henry Morgan ställde sig på vågen och läste av sin vikt och muttrade något om lätt tungvikt. När han fått på sig ett par bruna byxor, en finrandig skjorta, vinröd pullover och hundtandsmönstrad tweedkavaj, gick han fram till spegeln för att knyta sin slips med den där knepiga Duke of Windsor-knuten. Han kammade sig noga och tittade länge i spegeln. Hans bild var en bild av den perfekte gentlemannen”, skriver Klas Östergren i boken Gentlemen.
– Jag känner en enorm ömhet för
”DET äR DEN DäR JäKLA GLUGGEN SOM HAR BEKOSTAT LäGENHETEN.”