DAVID DENCIK

ÅLDER: 40 år. FAMILJ: Hustrun Sofie som är jurist. BOR: Vindsvåning i Köpenhamn. Övernattningslägenhet vid Hornstull i Stockholm. Lantställe i Tyresö. YRKE: Skådespelare. AKTUELL: Med huvudrollen i filmen Gentlemen, som öppnar Stockholms filmfestival den 5 november, svensk biopremiär 5 december. Medverkar i Tommy Lee Jones film The homesman, Sverigepremiär den 7 november. Kidnapping Freddy Heineken av Daniel Alfredson och Regression av Alejandro Amenábar är två andra filmer där Dencik medverkar. INSPIRATÖR: Ernst-Hugo Järegård: ”Han var lika excentrisk som Henry Morgan.” PLANERAR: Att producera och spela huvudrollen i en film om Thomas Quick alias Sture Bergwall. – Vi letar finansiärer. Det är första gången i mitt liv som jag försöker skapa något helt

själv.

Henry Morgan. På något sätt ligger han ganska nära mig. Han är oerhört glad i livet, även om han super och missbrukar människor. Karismatisk och komplex, en människa det är roligt att vara med. Han står inte ut när det är tråkigt.

Men med ett manodepressivt drag?

– Ja, kanske är han en periodare. Samtidigt är frågan hela tiden: Fanns Henry? Vad var sant och falskt? Han gav mig en oerhörd lust att gestalta, även om Henry ska vara stor, lite arisk med långt blont hår och duktig på boxning. Vad är jag? Flugviktare, flintis och jude.

Hur har Henry påverkat dig?

– Henry iscensätter sig själv och är otroligt närvarande i allt han gör. Det draget gillar jag. Jag har till och med lärt mig knyta en dubbel windsor. Och med tupén, tänderna och kostymen började jag föra mig annorlunda. Jag jobbade helt enkelt utifrån och in, vilket kanske är något av ett skällsord inom den finare kretsen av skådespeleriet.

Samtidigt är något av David Denciks styrka som skådespelare hans totala transparens; att han helt och hållet tycks skala av sig sin yttre personlighet inför varje rollgestaltning. Därför har han också kunnat manövrera sig fram till en så pass brokig blandning av stora, bärande roller som Lasermannen, transsexuell hora i En såpa, Hamlet i Lars Noréns regi, homosexuell skinnskalle i Broderskap och Fred Åkerström i Cornelis (där han Guldbaggenominerades).

– Jag drar mig inte för att dregla, spotta och säga fula saker. Det har nog med min trosbekännelse som skådespelare att göra. Jag har väldigt svårt för kollegor som låter personen stå framför rollen, som blir för mycket av fotomodeller och putar med läpparna och säger någon ball replik. Det finns ingenting som gör mig så provocerad som när folk hela tiden ska behålla sin coolness.

David Dencik talar sig varm för skådespelare som inte räds vare sig förändring eller förnedring. Där ute bland sina örtodlingar på balkongen kommer han ofta tillbaka till Ernst-Hugo Järegård, som till slut tröttnade på publikens förväntade ovationer.

– Svårt cancersjuk gestaltade han i slutet av sitt liv en kåt rapphöna i tv-dokumentären Aktörens läte. Det var mindblowing, klar Klaus Kinski-varning och samtidigt djupt rörande.

En skådespelare som ser ut att totalt gå upp i sina karaktärer. På papperet kan det se ut som en klockren tolkning av method acting, konsten att nå äkthet och närvaro i sin roll. Men det håller David Dencik inte alls med om:

– Jag har studerat method acting och tycker att det har mytologiserats alldeles för mycket. Det är bara en metod, ungefär som att banta. Jag vet inte hur mycket De Niro förnyar sig med sina roller.

Method acting är framför allt ett sätt att koppla av och knyta samman olika sinnesminnen; doften av mormors pannkakor ska få mig att minnas hur bra jag mådde som barn.

Fler internationella storfilmer är, som sagt, på ingång. Nästa år får Susanne Biers senaste Hollywoodäventyr

Serena svensk premiär. – Där spelar jag mot Bradley Cooper och Jennifer Lawrence. I november åker jag till filmfestivalen i London för en visning, berättar David Dencik och viftar lite på sina vita morgontofflor.

Windsor Court Hotel står det skrivet i snyggt rött sigill. Tofflorna är ett minne från inspelningen av Sverigeaktuella The

homesman, regisserad av Tommy Lee Jones som också gör huvudrollen tillsammans med tunga Hollywoodaktörer som Meryl Streep och Hilary Swank.

– Jag har en mindre roll som dansk in- vandrare till USA på 1860-talet. Jag spelade mest mot Tommy Lee Jones och Sonja Richter. Det var skitkul. Tommy är torr som fnöske. Jag har en vördnad för äldre skådespelare och han hade en självklar auktoritet som jag tyckte mycket om.

Det är dags för dansk frokost, eller svensk lunch och vi är på väg mot David Denciks senaste favoritkrog, den ombyggda nydanska bodegan Dyrehaven. Han kan sina krogar. Innan Scenskolan jobbade han sig runt i tre år på olika restauranger i Köpenhamn – och blev på kuppen bästis med trefaldige Bocuse d’Or–kocken Rasmus Kofoed.

Utan att tveka beställer han in en Eggs Benedict med lax, hollandaisesåsen ska ligga bredvid. Vi fortsätter att tala om ”Drömfabriken”. David som just har fyllt fyrtio har varit på väg ett tag att ta det där riktigt stora språnget in i filmvärldens finare salonger.

– Frågar du mig var det dags redan för femton år sedan. Men det där är krafter som jag inte riktigt kan kontrollera. Jag kan bara vila mig i mina roller och lita på att spela ordentligt. Hela min karriär är byggd på roller som jag har fått av regissörer som har velat se mig i sina filmer. Jag är ofta i USA och England och förutom i Köpenhamn har jag en agent i Los Angeles. Jag kan den stan ganska bra. Jag bodde där i ett halvår och planerar att ta mig dit nästa år. Men jag har nästan inte fått någon av mina internationella roller genom min agent. Regissören har själv vänt sig till mig, säger han medan The Clashs vackraste sång Train in vain ljuder genom högtalarna.

Själv är David Dencik som besatt av den brasilianska musikrörelsen Tropicalia, sedan ett år som utbytesstudent i Brasilien under gymnasiet. Henry Morgans fascination för Bill Evans och John Coltrane var en helt ny värld för David, som fick sin första musikaliska kick som elvaåring när brorsan tog med honom på konsert på före detta porrbiografen Saga. Där såg en gapande David Dencik Twisted Sister och smakade sin första pilsner.

Intervjun är slut och vi lämnar Dyrehaven. David drar på sig rocken, köpt på någon långresa i samband med en inspelning. – Jag köper loss väldigt mycket från filminspelningarna, senast från Gentlemen. Då har jag fått gå in plaggen och det är också ett sätt att bära med mig mina roller. De sitter bra.

Senare i höst står han inför sin allra viktigaste huvudroll.

– Jag ska bli pappa i december. Någon vis person sa att fadern föds när barnet föds. Och den nya rollen som far ser jag verkligen fram emot. Just nu tackar jag nej till roller för att kunna vara hemma. Jag promenerar, köper blomkål, lagar mat och får tiden att gå, säger David Dencik och tittar längtansfullt mot en Christianiacykel med en rymlig, täckt trälåda framtill.

”MIN KARRIäR

BYGGER På ATT REGISSöRERNA VäLJER MIG TILL SINA

FILMER.”