Vår flitigaste stjärna
HOLLYWOOD HAR HYLLAT HENNE ÄNDA SEDAN GENOMBROTTET MED MILLENNIUM- FILMERNA. NOOMI RAPACE, AKTUELL MED SEX NYA FILMER, FORTSÄTTER ATT SÖKA DE SVÅRA ROLLERNA.
Det var rollen som Lisbeth Salander som fick filmmakare världen över att få upp ögonen för Noomi Rapace. Sedan dess har 34-åringen som ursprungligen kommer från Hudiksvall, varit med i allt från små indiefilmer till stora blockbusters. Och hon jobbar flitigt – under det närmaste året kommer hon att ses i inte mindre än sex nya filmer. Närmast, thrillern The drop som hade USA-premiär i september och som kommer till Skandinavien under senhösten.
The drop bygger på en berättelse av Dennis Lehane vars
böcker Mystic river, Gone baby gone, Shutter island alla blivit filmer. Berätta om filmen.
– Min karaktär heter Nadja och bor i Brooklyn. Hon har vuxit upp där, hon har en trasig bakgrund och en historia som hon vill komma bort ifrån. Det är en otroligt fin berättelse som nästan känns som de gamla 70-tals-New York-filmerna.
I filmen spelar du mot Tom Hardy som du även spelar mot i kommande Child 44 med Daniel Espinosa som regissör?
– Ja, vi gick i princip direkt från
The drop till Child 44. Det som jag tror kan bli mäktigt är att det både är en episk historia som Doktor Zjivago och samtidigt ett jätteintimt drama mellan de här båda karaktärerna. De har varit gifta i åtta år men känner inte varandra och när Stalin dör blir de av med sina positioner – han var KGB-agent och har alltid trott på systemet och försvarat det. Nu skickas de iväg, inte till Gulag utan till en liten factory city, och kastas ner på botten av samhället. Och där, utifrån att ha förlorat allt, börjar de leva igen och lära känna varandra. Jag tycker det är en otroligt stark historia och en av de mest fantastiska inspelningar jag gjort.
Så har du även gjort Alive alone där du fick färga håret blont?
– Jag spelar en heroin addict och prostituerad i Bronx. Jag har gjort research och umgåtts med människor som lever utanför samhället. Kvinnan jag spelar möter en muslimsk man som suttit oskyldigt fängslad i Guantanamo i tre år och blivit illa behandlad så klart. Nu har han kommit ut och jobbar som taxi- chaufför i New York. De bor i samma byggnad och det blir som om Taxi driver möter Leaving Las Vegas. Två människor som är på dödsresor, två trasiga själar som möts. Det är ett troligt vackert manus.
Vad lärde du dig av att din reserach?
– Jag försöker alltid kliva in utan fördomar och utan att döma, att vara helt ren. Och det är slående, det är människor som inte har haft det enkelt, många av dem har haft en hård start i livet, med föräldrar som är missbrukare eller alkoholister och många har blivit sexuellt utnyttjade. Många prostituerar sig väldigt tidigt, mångas mammor är prostituerade. Det är lite chockerande att inse att en stor del av USA lever i fattigdom eller under mini
migränsen.
Du spelar ofta trasiga kvinnor med problematisk bakgrund?
– Det är mycket intressantare att kliva in i en person som kämpar, som har mer motsägelsefullhet i sig och där det pågår en kamp. Det är inte så spännande att spela en karaktär som är lycklig, balanserad och varm.
I kommande What happened
to Monday spelar du dig själv gånger sju?
– Det är nog det läskigaste jag har tagit mig an. Jag spelar sju tvillingsystrar, det har aldrig gjorts förut. Tänk dig en scen där sju ”jag” är med samtidigt. Det är framtid, hungersnöd och det är som i Kina, det får bara finnas ett barn per familj. Men folk har fått artificiell mat och det har lett till att kvinnor får tvillingar och trillingar. Nu finns det en byrå som letar efter familjer med flera barn och tar alla utom ett. Pappan har uppfostrat de sju och håller dem gömda och de går ut varsin dag i veckan och låtsas att de är samma person.
Du arbetar hårt och har bokat schema långt in i 2015 då du dessutom ska göra Prometheus 2?
– Jag vill egentligen inte ha så lång framförhållning men det blir ju så, speciellt när man blir kär i ett projekt och folk säger att ”vi flyttar det för din skull”. Och så ligger det och väntar. Om man hittar någonting som är fantastiskt, då vill man inte släppa det. Men det är ett lyxproblem.
”Det är mycket intressantare att kliva in i en person som
kämpar och som har mer motsägelsefullhet i sig.”