JAK­TEN På STRE­ET CRED

Hip­hop, graf­fiti och stre­etwear – ga­tans kre­a­ti­vi­tet och sub­kul­tu­rer är hård­va­lu­ta i mo­de­hu­sens jakt på tro­vär­dig­het. Men vil­ket pris får ga­tu­konst­nä­rer­na be­ta­la för si­na sam­ar­be­ten med mo­de­värl­den?

Plaza Magazine - - Innehåll 08.14 - TEXT EVA MAG­NUS­ZEWS­KA

Ga­tans kre­a­ti­vi­tet är hård­va­lu­ta i mo­de­hu­sens jakt på ge­nu­i­ni­tet.

Iut­kan­ten av Bo­li­vi­as kol­bryt­ar­by Uyu­ni finns ett över­gi­vet tåg­spår om­kring två kilo­me­ter långt och med skro­ta­de gods­tåg sprid­da runt om­kring sig. Tå­gen an­vän­des se­nast på 1930-ta­let och är nu­me­ra ba­ra vrak på en väl­digt öds­lig plats – ut­märkt för graf­fiti­må­la­re som Stink­fish, som be­sök­te Uyu­ni för ett par år se­dan för att ostört må­la ett stort verk, ett kvin­no­an­sik­te, på ett av tå­gen. Mål­ning­en skul­le ald­rig ses av nå­gon tänk­te han, men så i fjol, långt bort från den gla­mou­rö­sa mo­de­värl­den, fick den­na ga­tu­konst­när ett te­le­fon­sam­tal från Mi­uc­cia Pra­da.

Den ita­li­ens­ka mo­deska­pa­ren ha­de sökt ige­nom he­la New York, Mex­i­co Ci­ty och Bo­gotá ef­ter konst­nä­rer som kun­de för­med­la den upp­ro­ris­ka an­dan som fanns i mex­i­kans­ka ga­tumål­ning­ar från 1930-ta­let. Vad hon fann då var en grupp konst­nä­rer från så­väl Eu­ro­pa, Nord- och Sy­da­me­ri­ka som van­ligt­vis in­te re­fe­re­rar till sig själ­va som konst­nä­rer och som kän­ner sig mer hem­ma i öds­li­ga grän­der än hos kän­da mo­de­hus. Ut­ö­ver Stink­fish gav Pra­da ga­tu­konst­nä­rer­na Mi­les ”El Mac” Gre­gor, Me­sa och Gabri­el Spec­ter car­te blan­che att ska­pa ca­t­wal­ken för vår/som­mar 2014-vis­ning­en i Mi­la­no.

Det blir en enorm kon­trast, när des­sa ga- tu­konst­nä­rer som ut­veck­lat sin es­te­tik il­le­galt på ga­tan och som fort­fa­ran­de till­bring­ar si­na da­gar med att ska­pa verk som kan få dem ar­re­ste­ra­de, helt plöts­ligt upp­munt­ras av mo­de­värl­dens hög­re mak­ter att må­la väg­gar­na på via Fo­gaz­za­ro i den ita­li­ens­ka mo­de­met­ro­po­len.

– Att bli en sel­lout var ald­rig ett al­ter­na­tiv. Tvärtom. Jag kän­de ald­rig att jag be­fann mig hos ett kom­mer­si­ellt fö­re­tag, ut­an sna­ra­re i en konst­när­lig re­la­tion. Mi­uc­cia är en ikon och jag tror att många mo­deska­pa­re i dag upp­fat­tas som vå­ra vik­ti­gas­te konst­nä­rer, har ga­tu­konst­nä­ren Gabri­el Spec­ter ti­di­ga­re kom­men­te­rat sam­ar­be­tet.

Yves Saint Lau­rent är för­fa­dern vad gäl­ler ett stre­et­med­ve­tet mo­de. Han var un­der 1950-ta­let den förs­te coutu­re­de­sig­nern att ska­pa in­ter­na­tio­nellt fram­gångs­ri­ka prêt à por­ter-kol­lek­tio­ner med in­spi­ra­tion di­rekt från ga­tan. Han lät be­at­nikchi­ca da­mer pa­ra­de­ra på ca­t­wal­ken och lå­na­de ut­tryck från den ame­ri­kans­ka flottan. Se­dan dess har sub­kul­tu­rer synts i mo­de­bil­den.

En av de vik­ti­gas­te tren­der­na som vi har be­vitt­nat un­der se­na­re år är mo­de­hu­sens allt star­ka­re flirt med stre­etwear, allt­så ame­ri­kanskt surf-, ska­te- och hip­hop­mo­de. Tänk lo­go­ma­nia-sweatshirts och upp­märk­sam­hets­sö­kan­de snea­kers. Från och med ti­digt 2000-tal har en stor mängd mo­de­hus ba­se­rat he­la kol­lek­tio-

ner på den­na es­te­tik. Frå­gan om var­för det bli­vit så stäl­ler jag till Philip War­kan­der, dok­tor i mo­de­ve­ten­skap vid Stock­holms uni­ver­si­tet, som för­kla­rar att stre­etwear-tren­den är så över­gri­pan­de att den har en in­ver­kan som sträc­ker sig långt bort­om sä­song­er­nas flyk­tig­het.

– Stre­et-tren­den är sam­man­flä­tad med and­ra när­lig­gan­de ut­tryck, som sportswear-tren­den som upp­stod på 1980-ta­let. Att det sked­de just då var på grund av post­mo­der­ni­te­tens fram­växt som ifrå­ga­sat­te upp­del­ning­en av fi­noch ful­kul­tur. Ko­stym blan­da­des med snea­kers, graf­fiti väl­kom­na­des av gal­le­ri­er. Un­der 90-ta­let fort­sat­te den här tren­den, vil­ket nu i sin tur präg­lar vår 90-tals­fix­e­ra­de sam­tid.

Det som är in­tres­sant i dag, me­nar Philip, är hur ex­trem hy­brid­for­men bli­vit.

– Vi ser post­mo­der­ni­te­tens sam­man­bland­ning re­sul­te­ra i snea­kers gjor­da som hau­te coutu­re för Cha­nel, vil­ket mås­te va­ra en av de mest ex­tre­ma ex­em­pel som finns. Snea­kern, sym­bol för sweats­hops och för­fär­li­ga ar­bets­vill­kor, pro­du­ce­ras nu för hand i frans­ka atel­jé­er av Cha­nels

tits mains un­der konst­när­lig led­ning av Karl La­ger­f­eld.

V

id si­dan av Karl La­ger­f­eld är Ric­car­do Tisci, Marc Jacobs, Raf Si­mons och John Gal­li­a­no ex­em­pel på fram­stå­en­de de­sig­ner som lå­nar friskt och åter­kom­man­de från al­la möj­li­ga ur­ba­na kul­tu­rer. I Sve­ri­ge har vi Jo­nas Blad­mo, chefs­de­sig­ner för Why­reds herr­lin­je, som alltid fa­sci­ne­rats av sub­kul­tu­rer och nu se­nast lå­nat ut­tryck från ska­te­värl­den.

– En skräd­dad ko­stym be­hö­ver nöd­vän­digt­vis in­te va­ra an­pas­sad för di­rek­tö­rer och mö­tes­rum. Min in­spi­ra­tion för vår/som­mar 2015-kol­lek­tio­nen hand­lar om just det­ta; att ska­pa plagg med sil­hu­et­ter och kva­li­te­ter som bry­ter nor­mer och fun­ge­rar i and­ra sam­man­hang.

På frå­gan om vad han tror att sto­ra mo­de­hus som Pra­da får ut av att häm­ta ut­tryck från ga­tan, sva­rar han:

– Jag tror att det un­der mo­dern tid alltid fun­nits en så­dan ten­dens. Och eko­no­min spe­lar alltid in. Mo­de­hus ploc­kar till ex­em­pel upp ga­tu­konst­nä­rer när de bör­jar säl­ja hos gal­le­ris­ter och då det finns ett kom­mer­si­ellt in­tres­se och vär­de i det de ska­par. Hip­hop an­sågs länge som en mar­gi­na­li­se­rad gen­re, men i dag finns så många väl­kän­da ar­tis­ter och då blir det själv­klart in­tres­sant ur ett kom­mer­si­ellt per­spek­tiv att om­ge sig med dem.

Gal­le­ris­ten Jeanette Steinsland, en av grun­dar­na bakom Stock­holms­gal­le­ri­et Steinsland Ber­li­ner, ar­be­tar just med att bland and­ra lyf­ta fram okän­da graf­fiti­må­la­re och ga­tu­konst­nä­rer. En­ligt hen­ne har sub­kul­tu­rer ock­så en cred ut­ö­ver det kom­mer­si­el­la vär­det som va­ru­mär­ke­na vill åt.

– Sub­kul­tu­rer är ska­pa­de av och för en grupp som de­lar nå­got ge­men­samt och till­sam­mans går emot eta­blis­se­mang­et. De är

self-ma­de och out­si­ders, det finns en äkt­het i det. Ska­te, graff, bre­ak­dan­ce och hip­hop var al­la en själv­klar del i min upp­växt, vil­ket in­ne­bär att det ock­så blir en gans­ka na­tur­lig ut­veck­ling att jag väx­er upp och öpp­nar ett gal­le­ri som vill ge des­sa sub­kul­tu­rer plats och gö­ra de till­gäng­li­ga för and­ra. In­te ba­ra för att ro­man­ti­se­ra dem som folk med peng­ar gör.

Konst­ve­ta­ren och graf­fiti­fors­ka­ren Jacob Kim­vall vid Stock­holms uni­ver­si­tet me­nar att det in­om stre­et­kul­tu­ren finns en sär­skild vi­su­a­li­tet som kom­mu­ni­ce­rar med sto­ra grup­per, vil­ket bi­drar till dess kom­mer­si­el­la vär­de, men att hip­hop och graf­fiti fort­sät­ter att va­ra kon­tro­ver­si­ellt och att mer­par­ten be­fin­ner sig ut­an­för de sto­ra kul­turin­sti­tu­tio­ner­na.

– Konst­värl­den är mer av­vak­tan­de till graf­fiti än mo­de- och de­sign­värl­den. Graff är mer mass­kom­mu­ni­ka­tion än elit­kom­mu­ni­ka­tion som ju kons­ten är. Se­dan får man in­te glöm­ma att sam­ar­be­ten med mo­de­hus och de­sign­fö­re­tag är ett sätt för ga­tu­konst­nä­rer­na och hip­ho­par­na att tjä­na peng­ar på, så ut­by­tet mel­lan par­ter­na är nog öm­se­si­digt. Men det är in­te helt kon­flikt­fritt. In­koms­ter­na för­de­las in­te jäm­likt. Och det kan ock­så upp­stå en dis­kus­sion om sell

out. Då sä­ger man att hip­ho­pen el­ler graf­fitin är fel­ak­tig ef­tersom den blan­dar sig med eta­blis­se­mang­et. Jag tyc­ker sna­ra­re att det hand­lar om att för­hand­la li­ka vill­kor än att för­dö­ma sam­ar­be­tet.

Att de an­ri­ka mo­de­hu­sen får ett slags cred av det­ta ut­byte är sä­kert. Det känns som en själv­klar upp­si­da – oav­sett om det be­ror på det (sub)kul­tu­rel­la ka­pi­tal som de får av att när­ma sig ga­tan, el­ler om or­sa­ken är så en­kel som att det ba­ra hand­lar om att lig­ga rätt i ti­den. Mo­de­dok­torn Philip War­kan­der tror ex­em­pel­vis på det se­na­re.

Frå­gan åter­står vad ga­tu­konst­nä­rer­na å sin si­da får i ut­byte. Jag ring­er upp Stink­fish och får väl­digt kort­fat­ta­de svar på mi­na nå­got te­o­re­tis­ka frå­ge­ställ­ning­ar. För­stå­e­ligt. Det är en svår dis­kus­sion det­ta, om ful- och fin­kul­tur­ka­pi­tal och sel­lout- pro­ble­ma­tik. Men när jag frå­gar om sam­ar­be­tet med Pra­da gett nå­gon ef­fekt på hans kar­riär blir sva­ret tyd­ligt:

– Ing­en alls.

” Sub­kul­tu­rer är ska­pa­de av och för en grupp som de­lar nå­got ge­men­samt. De är self-ma­de och out­si­ders, det finns en äkt­het i det.”

Stink­fish mål­ning i Bo­li­via som Pra­da föll för.

Why­red vår/som­mar 2015. les pe-

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.