”Mo­debran­schen har säl­lan va­rit så in­no­va­tiv och öp­pen som nu.”

Plaza Magazine - - Spaning -

Un­der vin­tern och den ti­di­ga vå­ren har de se­nas­te årens be­kym­ra­de dis­kus­sio­ner om mo­de­sy­ste­met dra­gits till sin spets. Allt se­dan den di­gi­ta­la ut­veck­ling­en gjor­de mo­de­vis­ning­ar till­gäng­li­ga värl­den över i re­al­tid har mo­dets kugg­hjul ar­be­tat allt snab­ba­re, vil­ket lett till ett högt — vis­sa me­nar ohåll­bart — tem­po, där ny­he­ter sprids så snabbt via so­ci­a­la me­di­er att de of­ta tap­pat i vär­de in­nan de ens nått bu­ti­ken. Om­skriv­na skan­da­ler, själv­mord och av­hopp från le­dan­de kre­a­tö­rer som John Gal­li­a­no, Alex­an­der McQu­een och Raf Si­mons har bi­dra­git till bil­den av en in­du­stri i kris. Un­der vin­tern har dess­utom en rap­port om fram­ti­den för New Yorks mo­de­vec­ka sam­man­ställts, ut­i­från det fak­tum att mo­de­vec­kan som fe­no­men ham­nat i kläm mel­lan di­gi­ta­la mo­dekam­pan­jer och ett trögt in­köps­sy­stem. Frå­gan har va­rit vad syf­tet med en mo­de­vec­ka är, när ny­he­ter ef­fek­tivt lan­se­ras via so­ci­a­la me­di­er, och in­kö­pa­re in­te hin­ner vän­ta på ca­t­walk­pre­sen­ta­tio­ner. Sam­ti­digt har ock­så le­dan­de fö­re­tag som Tom Ford, Bur­ber­ry och Ve­te­ments of­fent­lig­gjort att de kom­mer änd­ra si­na af­färsmo­del­ler, för att för­sö­ka gå till­ba­ka till ett lång­sam­ma­re tem­po för sprid­ning av si­na va­ror, så att de­ras klä­der kan få läng­re livs­längd och glap­pet mel­lan di­gi­ta­la bil­der och bu­ti­kens fy­sis­ka rum bli nå­got mind­re.

Pa­ral­lellt med de här dis­kus­sio­ner­na om in­du­strins om­or­ga­ni­se­ring på­går ett an­nat skif­te. Mo­de­hus ar­be­tar se­dan en tid till­ba­ka, i oli­ka ut­sträck­ning, med frågor om håll­bar­het. Ex­em­pel­vis har Saint Lau­rent, utan att kom­mu­ni­ce­ra det ut­åt, bör­jat an­vän­da eko­lo­gisk bo­mull i si­na stor­säl­jan­de skjor­tor och T-trö­jor. I Sve­ri­ge har värl­dens mest am­bi­tiö­sa forsk­nings­pro­gram kring håll­bart mo­de, Mist­ra Fu­tu­re Fa­shion, gått in i sin and­ra och mer för­dju­pa­de fas, me­dan mo­de­hus som Filip­pa K har in­te­gre­rat håll­bar­hets­fi­lo­so­fin på ett själv­klart och näs­tan omärk­ligt vis i sin va­ru­mär­kes­i­den­ti­tet.

De här två ten­den­ser­na vi­sar att vi kan se bör­jan på ett in­ter­na­tio­nellt pa­ra­digm­skif­te in­om mo­de, där di­gi­ta­li­se­ring­en av sam­häl­let lett till dra­ma­tis­ka och långt­gå­en­de ef­fek­ter, bå­de för kom­mu­ni­ka­tion som pro­duk­tion av mo­de. Även om de till sy­nes hand­lar om oli­ka sa­ker, har de ge­men­samt att de bå­da i grun­den hand­lar om frå­gan vad me­ning­en med mo­de­in­du­strin är. För vem pro­du­ce­ras det­ta stän­di­ga ny­hets­flö­de? Och, vem är det som i slutän­dan be­ta­lar det egent­li­ga pri­set för kon­stant nya va­ror?

Ur ett mer all­mänt per­spek­tiv har det va­rit van­ligt att ral­je­ra kring mo­dets yt­lig­het. Mo­de har länge an­setts va­ra en in­du­stri som säl­jer yta och upp­ma­nar till få­fänga. Ef­tersom sam­ta­len kon­se­kvent väg­rat att de­fi­ni­e­ra mo­de som ett fak­tiskt kul­tu­rellt ut­tryck, har bil­den av en an­svars­lös och nar­cis­sis­tisk in­du­stri kun­nat re­pro­du­ce­ras un­der de­cen­ni­er. Det har lett till att skep­tis­ka rös­ter nu und­rar om mo­de­in­du­strin verk­li­gen har kom­pe­tens att han­te­ra pro­ble­men på egen hand.

Jag kan till stor del för­stå oron. Mo­de­in­du­strin är in­ter­na­tio­nell och dess för­må­ga, al­ter­na­tivt miss­lyc­kan­de, med att han­te­ra mil­jöfrå­gan kan bi­dra till att av­gö­ra mänsk­lig­he­tens möj­lig­he­ter för en fram­tid på jor­den. De om­skriv­na tra­ge­di­er­na som drab­bat kre­a­ti­va le­da­re, där den orim­li­ga ar­bets­bör­dan spe­lat stor roll, har in­te hel­ler gett nå­gon värst po­si­tiv bild av det sam­ti­da mo­dekli­ma­tet. Sam­ti­digt kan jag in­te lå­ta bli att und­ra li­tet över per­spek­ti­vet.

Mo­de som fe­no­men är in­te skiljt från sam­häl­let i stort. Det är en in­te­gre­rad del av hur stä­der pla­ne­ras, hur vi le­ver vå­ra liv och klär vå­ra krop­par. Vi har al­la bi­dra­git till att for­mu­le­ra mo­debran­schens pre­mis­ser, och vi kan där­för ock­så när som helst om­för­hand­la dem, om vi så öns­kar. Mo­de­in­du­strin ex­i­ste­rar för att vi kon­su­men­ter ef­ter­frå­gar den. Ne­ga­ti­va mil­jö­kon­se­kven­ser finns ba­ra i den mån vi tillå­ter dem att gö­ra så. Om mo­det hit­tills har gått för snabbt kan vi en­kelt, om vi vill, änd­ra tem­po. Men, för att gö­ra det mås­te vi om­de­fi­ni­e­ra vår för­stå­el­se om mo­de — det är in­te en dif­fus in­sti­tu­tion som ex­i­ste­rar långt bor­ta från vår egen var­dag, ett eli­tis­tiskt luft­slott ovan mol­nen, utan sna­ra­re en in­te­gre­rad del av vårt sam­ti­da sam­häl­le.

Jag ser fram­ti­den — bå­de för mo­de och för värl­den i stort — som ljus. Mo­de­bil­den, med kre­a­tö­rer som Jo­nat­han An­der­son, Dem­na Gva­sa­lia och Craig Green, har säl­lan va­rit så in­no­va­tiv som nu, där vi ser frågor om kön, klass och et­ni­ci­tet kre­a­tivt ut­fors­kas via kol­lek­tio­ner och re­klam­kam­pan­jer. Sam­ti­digt är det nu, tack va­re just so­ci­a­la me­di­er och on­li­ne­bu­ti­ker, lät­ta­re för fler än nå­gon­sin ti­di­ga­re att ta del av det fak­tis­ka ut­bu­det, om man så vill. En lös­ning som rap­por­ten om New Yorks mo­de­vec­ka kom fram till är att mo­de­vec­kor mås­te bli mer plu­ra­lis­tis­ka, med oli­ka lös­ning­ar för oli­ka mär­ken, samt att de ti­di­ga­re bransch­be­to­na­de sam­man­koms­ter­na bör öpp­nas upp yt­ter­li­ga­re, för att ock­så släp­pa in den mo­de­in­tres­se­ra­de all­män­he­ten.

Vi har det mo­de — och i för­läng­ning­en den fram­tid — som vi för­tjä­nar och vill ha. När mo­debran­schen nu öpp­nar si­na dör­rar, hop­pas jag att fler per­so­ner in­ser det­ta, och an­vän­der sin röst för att på­ver­ka mo­dets ut­veck­ling i rätt rikt­ning. Vi väl­jer själ­va vil­ket liv vi vill le­va, och vil­ket mo­de vi vill ha.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.