På Studio 54 lärde sig Tom Ford att sex kan kopplas till luxuös livsstil.
Redan under tidigt nittiotal blev Ford, utan adekvat utbildning inom modedesign eller motsvarande praktisk erfarenhet, värvad till Gucci. Vid den här tiden var Gucci inte det framstående och världsledande modehuset det är i dag, utan sågs snarare som dammigt och en smula tantigt. Det var kändt för sin fina läderkvalitet men hade en obefintlig modegrad, trots tidigare glansdagar som sjuttiotalskändisarnas favoritmärke. Ford, född och uppvuxen i USA men med en tidig längtan efter en mer europeiskt präglad livsstil, flyttade till Italien och började som designer för dammode inom modehuset. Hans ansvarsområde expanderade snabbt och snart var han även ansvarig för herr- och skoavdelningarna. Försäljningen ökade med förbluffande nittio procent på kort tid.
Det är dock ett misstag att enbart beskriva Ford-fenomenet inom Gucci i ekonomiska termer. Det som Ford gjorde var att omarbeta varumärket ur ett helhetsperspektiv, där han stöpte om Guccis samtliga delar och inte bara kläddesignen. Annonskampanjerna han ansvarade för anses än i dag, tjugo år senare, som ikoniska och är fortfarande avantgarde. Han hade också en radikal förståelse för relationen mellan kropp och plagg, grundad under de många nätter han hade tillbringat på Studio 54 i New York City, där han sett hur en hedonistisk syn på sexualitet kunde kopplas till en luxuös livsstil med spännande konsekvenser. Mycket av det han gjorde för Gucci var grundat i en typ av livsbejakande uttryck som ur ett amerikanskt perspektiv var förknippat med sjuttiotalets discoera, men som han översatte så att det passade in i europeiskt lyxmode.
Många av de plagg som Ford designade under sin tid i Gucci är fortfarande bland modehusets mest minnesvärda. En intressant parentes är att Frida Giannini, Fords efterträdare, under flera år arbetade för att undervärdera Fords påverkan på husets historia. När den stora boken om modehuset, Gucci:The Making Of, publicerades 2011, räknade Giannini antalet tillfällen Fords namn nämndes för att se till att det hölls till ett absolut minimum. Detsamma gällde den permanenta utställningen på Gucci-museet i Florens, där knappt ett enda plagg från Ford-tiden fick visas eftersom det riskerade att framställa hennes egen design som svag i jämförelse.
När Giannini abrupt lämnade Gucci i slutet av 2014 ersattes hon av Alessandro Michele, som arbetat inom huset sedan Fords tid. Nästan omedelbart märktes en skillnad i sättet Gucci förhöll sig till sin forne ledare. Soundtracket till Fords film En enda man spelades under flera månader nonstop i samtliga Gucci-butiker världen över, en diskret signal om att Ford nu åter skulle få sin rättmätiga plats i Guccis historia. I juni 2016 öppnades dessutom ett eget Tom Fordrum på Gucci-museet, där både den världsberömda vita klänningen med guldspänne i midjan finns med, särskilt känd för att ha blivit fotograferad på Amber Valetta, men också ett exemplar av den omtalade Guccistringkalsongen.
Fords version av Gucci baserades på en stark sexuell drivkraft. Både kvinnor och män framställdes som sexobjekt, i figurnära byxor och uppknäppta sidenskjortor, ofta med Gucci-logotypen centralt placerad. Han bjöd in stylisten Carine Roitfeld och fotografen Mario Testino och tillsammans utvecklade de den estetiska visionen hos Gucci som internationellt lyxmärke. Ford har kritiserats från feministiskt perspektiv i och med att formspråket varit så sexualiserat, men han har försvarat sig med att han objektifierar både män och kvinnor. Detta kan låta som ett svagt argument. Men faktum är att det är just hans förmåga att addera en oväntad dimension av sexighet till herrmodet som definierat hans bidrag till europeisk modehistoria. I och med hans radikala annonskampanjer för Gucci flyttades gränsen för hur män porträtterades i reklambilder med effekter som är kännbara än i dag.