Från Paris till L. A.

Det var tre år sedan vi sågs sist. Då hade Félice Jankell precis avslutat inspelningen av ungdomsdramat Unga Sophie Bell som senare resulterade i en Guldbaggenominering för bästa kvinnliga huvudroll. En hel del har hänt sedan dess. Hon har tillbringat flera månader åt casting i Los Angeles, fått amerikanska agenter, flanerat i Chanelskrud som modehusets vip-gäst på Paris modeveckor, spelat in långfilm i Lituaen och nu är hon mitt uppe i inspelningen av årets julkalender. Men mer om allt detta lite senare. Just nu sitter Félice Jankell i en fåtölj på Nobis hotell i Stockholm och sippar på en kopp rött te. Hon är helt klädd i svart med kavaj, löst sittande kostymbyxor, kängor och det långa bruna håret uppsatt. Den androgyna arty looken är dock ytterst tillfällig påpekar hon.

– Jag går aldrig klädd så här! Jag har en sån där pms-dag i dag då jag liksom vill försvinna lite och då passar det med svart. Annars har jag nästan alltid klackar, höga jeans och blus. Och så ett par promenadskor i en påse.

Félice Jankell debuterade som skådespelare redan som elva-åring i Percy, Buffalo Bill och jag och har sedan dess regelbundet synts i tv och på bio. Mamma heter Annika Jankell och pappa Thorsten Flinck och de kräver ingen närmare presentation. Félices yngre syster Happy är också hon skådespelare, och de två skriver manus tillsammans.

Vi ses en tidig förmiddag eftersom Félice föredrar morgnar framför lunchmöten.

– Jag älskar morgnar. Det är något naket med människor på morgonen. Ses man på lunch har alla hunnit sätta på sig sina masker och det blir en helt annan sak. Jag har dessutom sånt flow på morgonen så mina arbetsdagar börjar ofta vid sju, säger hon.

Hon styr visserligen mestadels över sitt eget schema, men var dag är noggrant schemalagd – allt från möten till träning och middagar. Spontanitet ligger inte riktigt för henne medger hon. Félice ser gärna att saker planeras ordentligt.

– Jag är inte den där härliga personen som tar upp telefonen på fredag eftermiddag och kollar om någon har lust att ta en spontan middag. Då har jag redan planerat, stämt träff och bokat bord och ordnat så att kvällen är klar. Jag är alltid den som bokar bord.

I HöSTAS SPELADE Félice in långfilm i Litauen. Filmen som ännu inte har någon officiell titel utspelar sig under andra världskriget och kretsar kring en man som leder den enda lyckade flyktförsöket ut ur ett koncentrationsläger. Félice spelar hans kärlek, och pratar både tyska och jiddisch i filmen.

– Varje morgon vaknade jag och undrade om jag skulle klara av det. Och det älskar jag. När man når sin yttersta gräns och det blir en utmaning att klara lite till, förklarar hon och säger att hon har blivit bättre och bättre på att inte vara rädd.

– Det finns en tendens, speciellt bland yngre skådespelare, att vara så tacksam för att man får vara med, att man ens får komma på casting. Jag tror att man måste tagga ned det där lite och tänka på att ingen kommer att anställa en för att vara schyst. Är man där så är det för att man är bra och passar.

Félice är van vid att få nej, och också van vid att tacka nej. Så tiden i Los Angeles med alla armbågar och all konkurrens det innebar var ingen chock. Hon var egentligen inte speciellt intresserad av USA över huvud taget, säger hon. Den där drömmen om att söka lyckan i Hollywood har aldrig varit hennes grej. Men när Félices agenter ville att hon skulle åka till Los Angeles så åkte hon och förälskade sig oväntat i Kalifornien.

– Det var inte Hollywood eller något glammigt filmstjärneliv jag föll för, utan bergen, havet och klimatet. Och snarare Kalifornien än Hollywood, påpekar hon, och har numera även agenter i USA.

Casting i USA är en skola i sig, säger hon – det går fort och det finns ingen plats för dem som inte snabbt reser sig efter ett nederlag. Själv har Félice aldrig tvekat över om hon är på rätt plats. Kärleken till och intresset för skådespeleri är så självklar. Hon ser även mycket teater och film, gärna filmer med något slags mörker i, som Melancholia.

– Drömmen vore att få jobba med Lars von Trier eller Sofia Coppola. Men mest av allt drömmer jag om att få fortsätta jobba, säger Félice.

Vilka är dina styrkor som skådespelare?

– Det är nog att jag har så nära till både mina egna och andras känslor.

Vi pratar om närvaro; hur hon beundrar Meryl Streep, Natalie Portman och Marie Göranzon, för deras sårbarhet och närvaro framför kameran. Félice säger att Marie är Sveriges i särklass bästa skådespelerska. Jag påpekar att även hennes far har hyllats för just dessa kvaliteter.

– Ja, men jag tror inte att det är något man kan lära sig från någon annan. Antingen har man det eller så har man det inte. Jag tar inte råd från honom. Då pratar jag mer om skådespeleri med min syster och vi hjälper varandra mycket. Hon filmar mina self tapes som jag skickar till audition utomlands, berättar hon.

Några trick, för att uppnå den där närvaron, har hon dock lärt sig under åren. Vid en filminspelning för några år sedan blev hon tillsagd av regissören att komma utan smink och i stora pösiga kläder varje morgon. Först tyckte hon att det var fånigt.

– Jag får strida ganska mycket för att jag är en kvinna som tycker om att göra mig fin. Jag tycker om kläder och smink. Men för den skull är jag övertygad om att jag kan ta mig an en djup och mörk roll lika bra som någon konstnärlig typ som bara klär sig i svart.

Men regissören hade en poäng ändå. När hon väl fann sig i det och dök upp till inspelningarna ofixad varje dag började hon känna sig befriad och naken, vilket gjorde det lättare för henne att ta sig an rollen som någon annan.

– Jag märkte att när jag inte klädde på mig min egen mask så gick det lättare att ikläda mig karaktären jag skulle gestalta, säger Félice. Numera går hon in i roller på samma sätt när hon går på casting – ofixad och utan sina egna estetiska attribut.

MODEINTRESSET äR DOCK intakt och under tiden i Los Angeles kom en vip-inbjudan från Chanel till deras visning under modeveckan. Hon har uppvaktats av modehuset tidigare inför Guldbaggegalan 2015. Då ville de klä henne, men då sa hon nej.

Hur kan man säga nej till Chanel?

– Ja, jag vet! Alla tyckte att jag var galen. Men jag hade redan bestämt vad jag skulle ha på mig och det var en grön sammetsklänning från Ida Lanto som jag kände var rätt för mig då. Det måste kännas rätt i hjärtat.

Men denna gång tackade hon ja och åkte till Paris för att välja ut Chanelkläder att ha på sig under visningen.

– Jag var där förra året också och då visste jag direkt vad jag ville ha. I år var det svårare. Jag fick lite panik för jag hittade inget som passade. Men till slut valde jag en svart kjol, guldiga klackar och en svart blus. Väldigt klassiskt, men det blev bra, säger hon.

Känner du dig bekväm i den världen?

– Ja, konstigt nog. Jag känner liksom att – det är klart att jag ska vara här! Jag har alltid tyckt om det upphöjda och jag fascineras av den där världen. Det är som en fantasivärld, lite som att träda in i en påkostad saga. Jag satt front row, snett emot Anna Wintour och allt kändes så romantisk.

På ringfingret har hon en guldring, men det är ingen förlovningsring säger hon. Hon bor tillsammans med sin pojkvän som är musiker. Ännu finns inga bröllopsplaner.

– Det är faktiskt mormor och morfars förlovningsring. Jag har märkt att det är ganska bra att ha den på när man till exempel är ute på krogen och nån full människa börjar stöta på mig. Då visar jag bara ringen, säger hon och skrattar.

Än så länge bor hon i Stockholm, men är inte alls främmande för att flytta utomlands i framtiden – kanske Kalifornien, kanske London. Just nu väntar inspelningar och jobb i Sverige. Bland annat spelar hon i höst för första gången tillsammans med sin syster Happy om allt går som det ska med det ännu hemliga projektet.

Det är dags för Félice Jankell att rusa vidare; dagen är som vanligt schemalagd och inget lämnas åt slumpen. Jag ser henne promenera ned längs gatan utanför och tänker att det är något visst med henne, kanske det där som kallas star quality.

»Drömmen vore att få jobba med Lars von Trier eller Sofia Coppola.«