INREDNING
Sedan modeskaparen Ann Demeulemeester lämnade sitt märke har följarna hållit andan. Nu är fixstjärnan tillbaka – med skapelser för hemmet. Skönhet binder ihop allt, avslöjar hon i en exklusiv intervju.
Sofia Hallström får en pratstund med en av sina riktigt stora designfavoriter, Belgiens kultmodeprofil Ann Demeulemeester.
Att prata med Ann Demeulemeester måste ofrånkomligen handla om skönhet. Om kreativitet och om att skulptera sin egen väg, kantad av former som förundrar och ibland förändrar världen. Som på 1980-talet. Under ett decennium besatt av timglasigurer och färg, gick Demeulemeester mot strömmen och draperade bort kroppen i svarta, böljande lager där det skulpturala sällan var långt borta. Antwerpen kröntes till avantgardismens modemecka och Ann dess drottning.
Efter trettio år av modeskapande, lämnade Demeulemeester sitt märke 2013 och lät det tufa vidare utan henne. Med sin livskamrat Patrick Robyn lyttade hon på heltid till ett 1800-talshus på landet för att skapa sin närmiljö: renovera, trädgårdsodling, formge varenda möbel och pinal i huset. Och det ledde dem till inredning. Tallrikar, lampor, vaser, möbler. Häromåret släpptes ett samarbete med belgiska inredningsföretaget Serax, där den första kollektionen centrerades kring tallrikar i svartvit dégradé, och nu i maj damp det ned lampor och vaser i samma omisskänligt monokroma färgskala.
– Jag är inte alls en mörk person. Men det är som att skulptera och som skulptör arbetar du inte i färg. Först kommer formen, sedan färgen.
Över en svajande telefonuppkoppling från huset på den belgiska landsbygden, jämför hon det med ett svartvitt foto av en trädgård. Att det kan framstå ännu vackrare än i färg.
– I naturen är färgerna de vackraste som existerar, så pass att det är väldigt frustrerande för en modeskapare. Jag har många gånger försökt att ta en färg från naturen, men tvingats att ge upp för att det inte har kunnat bli som originalet. Det kan inte bli lika levande som i naturen.
På samma sätt griper hon sig an inredning. Med utgångspunkt i form.
– Det är som med mode. Det är samma typ av studie och för mig handlar det om att designa nya former.
Vurmen för det svartvita har hon gemensamt med maken Robyn. Fotograf till yrket och Demeulemeesters partner i allt sedan fyrtio år.
– Vi är inte alls lika. Men när två väldigt kreativa personer pratar så händer det saker. Eftersom jag älskar honom, så vill jag imponera på honom, och han vill detsamma. Det som binder oss samman är ofta sökandet efter skönhet.
I kollektionerna för Serax syns den gemensamma passionen för ljus och skuggor. Den första, som släpptes ijol, var en serie tallrikar där svart lödade in från kanterna likt blödande bläck.
– Jag försökte faktiskt att måla skuggor på tallrikarna i syfte att skapa ljus. Samtidigt arbetade Patrick på lampor och använde trådar för att göra skuggor på väggarna och hela rummet blev randigt. Vi var som barn, så glada över allt vi upptäckte.
I den nya kollektionen ligger fokus på belysning och vaser. Mycket svart och vitt, men också grönt.
– Jag älskar grönt glas. Redan i min glaskollektionen för Serax ijol så gjorde jag blyfri kristall i en väldigt speciell och svår grön färg, som historiskt bara varit möjlig att göra med uranium.
För den nya kollektionen ville de använda väldigt tung, skulpturliknande kristall. Det tog ett helt år att hitta ett sätt att göra så tung kristall utan en enda bubbla i de fyra, väldigt geometriska, ljusstakarna. Och så innovationen: en tub att sätta på staken för att kunna ta med den ut i trädgården.
– Den är sandblästrad så att du inte ser ljuset, men du kan känna att det är där.
En annan innovation är vaslampan. Kristallvaser där lampljuset transporterar sig genom glaset, genom vattnet och genom den blomma som för tillfället pryder vaslampan.
– Det var en idé som gjorde oss väldigt glada. Vi har alltid älskat lampor och vaser och nu satte vi ihop de två. Vi upptäckte en dag hur ljus under vasen kunde lysa upp blomman från insidan och vi blev så fascinerade av idén. Ofta är det de enklaste idéerna som är de bästa, men också de svåraste att få.
Sladdtrassel behöver man inte oroa sig för, Demeulemeester har tänkt sig att det ska vara lätt att lytta lamporna till middagsbordet, ut i trädgården, in i barnrummet. De laddas på samma sätt som en mobiltelefon och upp till fem stycken med samma laddare, med en tanke om att de ska kunna användas på borden i en restaurang.
– En sådan restaurang skulle jag vilja gå till. Du vet, det börjar alltid med en dröm. Att få en bra idé är som en gåva från himlen och det gör mig väldigt lycklig.
»Först kommer formen, sedan färgen.«