PARAPLYER
Plaza prisar paraplyet – designredaktören filosoferar om accessoaren som inspirerar både konstnärer och filmmakare.
Regn – finns det något mer romantiskt? I sin krönika filosoferar Jesper Tillberg om paraplyet som ”the” modeaccessoar.
Ivåras intog Lustans Lakejer Nalen i Stockholm och spelade en exklusivt strömmad konsert för att ira sitt debutalbum som i år fyller 40. 1981 var bandet provocerande med Luis Buñuel-doftande låttitlar som Begärets dunkla mål och Kärlekens nöjen med smak av Dorothy Parker. Den främsta låten, i mitt tycke, fanns dock inte med på albumet som designades – och även producerades – av den idag kände arkitekten och vassa designpennan Ola Andersson (på konvolutet under namnet Pussy Galore i egenskap av designer, Brian Cox som producent. Den bästa låten av Lustans Lakejer? Ja, det är förstås Man med paraply.
Även om sången utgör b-sidan på den redan nämnda singeln
Kärlekens nöjen får den sina konkurrerande albumlåtar att kännas torra, trista och traditionellt. Men så är Man med paraply genial i all sin urbant regnvåta prakt, en nationalhymn för världens all paraplyestetik. Redan de första raderna slår an en chic paraplymelankoli som andas av både John le Carrés spion George Smiley – tv-serien om agenten kom några år innan låten – och oförlöst bitterljuv kärlek à la ung postpunk signerad Åkersbergas Rimbaud, alias John Kinde. Allt draperat i paraplycoola poser som från en Alain Delon eller Jean Paul Belmondo, möjligen en ung Michael Cain.
Det regnade i staden som han känt i något år Och under jorden hördes tågen, hörde människors sorl Och tänkte på den tid han hade tillbringat i öst Han tänkte men det gav honom ingen tröst
Där om något har du åtminstone Sveriges bidrag till den globala Melodifestivalen av verkligt stor betydelse – den om paraplyer. Denna accessoar som är lika delar ett redskap med en högst funktionell innebörd – att hålla oss torra – och lika delar en modedetalj i vår hand eller en inredningsaccent i våra hem.
Det sistnämnda dock mer komplext eftersom paraplyer har en tendens att försvinna när vi lämnar dem i hallen, även vår egen privata. Kanske vill de helt enkelt lytta hemifrån? Det ligger liksom i paraplyernas gener att de vill ut – till regnet.
Då kommer vi osökt in på paraplyets syskon, parasollet. Så lika men ändå så olika. Paraplyet kommer från franskans ”por pluie”, mot regn. Parasollet från ”para sol”, mot sol. Om paraplyet har en känsla av romantik i regnet så har parasollet mer en smak av … sololja. (Jag gillar parasoll också, men här är jag onyktert förälskad i paraplyet.) Att regn och romantik går hand i hand har vi sett på ilm. Favoriten är förstås det dansanta paraplydramat i Technicolour med Gene Kelly, Donald O´Connor och Debbie Reynolds – Singin’ in the rain. På aischen ser vi trion spatsera fram genom vätan i sina gula regnrockar och kontrasterande paraplyer i svart och rött. I den berömda dansscenen – sannolikt ilmhistoriens mest ihågkomna – så utgör paraplyet Gene Kellys partner när han plaskar fram i regnet. Notera att paraplyet är nedfällt, men han håller det ändå i sin hand – som en kär danspartner. Att paraplyer får kroppen – och själen – att glatt dansa har vi även kunnat se i Mary Poppins. Också här är paraplyet en stum – men ändå talande – birollsinnehavare.
Hollywood i all ära, paraplyernas hemland är ändå Frankrike. Catherine Deneuve i ilmen Les Parapluies de Cherbourg är mästerverket.
För den som lutar mer åt action så landar vi den brittiska traditionen där vi har Kingsman: The Secret Service. Även här är paraplyet en given accessoar, om än som vapen. Att stilikonen
Colin Firth behärskar sin lika stilrena partner med klass är givet. Kingsman är en bra referens för den engelska skolan när det kommer till paraply-chic. Även James Bond kan nämnas här. Paraplyet är ett givet vapen i Q:s arsenal. Min favorit är från ilmen Ur dödlig synvinkel som kom 1981, samma år som Lustans Lakejers låt Man med paraply, ett stort paraply-år med andra ord. Det svarta 007-paraplyet med träfattning är en ”sartoriell” upplevelse och kan köpas på den oiciella 007-butiken, dock utan de hemliga spikarna som i ilmen.
En kontrast till James Bond svarta paraply är det nystartade Harry Rain som slog upp sin butik och sina paraplyer nu 2021. Kreatörerna Jessica Grunewald och Karl Thelander var själva på jakt efter mer uttrycksfulla och mönstrade paraplyer. De hittade inga och började helt enkelt göra egna. Den första kollektionen är unisex med fyra modeller. Inspirationen kommer från varken Frankrike eller England, här har vi Milanos gatuliv som designreferens. Även om Italien i mina ögon inte är lika starkt förknippat med paraplyer som Frankrike och England, så är accessoaren onekligen en del av en Marcello Mastroianni-look om man så vill, melankoliskt Michael Antonioni-cool och närmast graiskt chic. Men likväl, parasollet är nog – av naturliga skäl – mer förekommande i Italien. I stilbildare som Fellinis ilm 81/2 kantas Marcello Mastroiannis karaktär av kvinnor som bär parasoll (till formen liknar accossoarerna mer paraplyer). Det inns dock en ilm som för in Italien till paraplyernas kulturkanon och det är förstås Ettore Scolas Vi som älskade varann så mycket, i sin originaltitel C’eravamo tango amati. Italiens utveckling skildras genom tre mäns vänskap och kärlek till Luciana, spelad av en underbar Stefania Sandrelli. Den berömda cykelscenen genom regnet är ren, ursäkta, paraply-porr. Självklart inns ett paraply med i bilden, och jag vet inte vem jag blev mest förälskad i – Sandrellis karaktär Luciana eller paraplyet. Ja, jag säger ”vem”, för ett vackert paraply är en karaktär att hålla i handen, oavsett om det regnar eller inte.
Just det kan man se hos den store paraplykonstnären framför andra. Jag tänker förstås på René Magritte. Belgaren var lika djupt rotad i surrealismens charm som paraplyernas – och i sina bästa stunder förenade han dem i många av sina målningar till poesi. Magritte var verkligen en Man med paraply.
»Magritte var verkligen en Man med paraply.«