BOWIE IN MEMORIAM
Plazas chefredaktör drabbades av både Bowieoch 90-talsfeber när han såg en utställning med John Scarisbrick – och var tvungen att prata ut med den firade fotografen.
En natt ringde telefonen hos John Scarisbrick i New York, det var David Bowie. Den unge fotografen trodde att det var ett skämt och la på.
Det var genom speglingen i ett till synes oskyldigt glas Gin & Tonic – denna 90-talsdryck idag spetsad med nostalgi – jag med ens kastades tillbaka i tiden och landade i ett storartat 1995. Så rätt kan tyckas. I det här numret har vi ju en stor trendspaning om just 90-talets febriga återkomst.
Där med GT:n i handen på Riche ick min gin och tonic en smak av 1995 när jag såg fotokonsten på restaurangväggen. Foton föreställande de olika karaktärer David Bowie gestaltade såväl musikaliskt som visuellt med sitt album 1.Outside prydde väggarna. Bilderna var tagna av John Scarisbrick, porträtt- och modefotograf samt konstnär uppvuxen i Stockholm, bosatt i
New York mellan 1990 och 2002.
En natt, på det tidiga 90-talet, ringde telefonen i lägenheten i staden som aldrig sover. John Scarisbrick vaknade, och svarade.
– Klockan var runt 03.00 när telefonen ringde i min lilla skokartong i Soho, New York. ”Is this John Scarisbrick?” En man med mjuk röst presenterade sig som David Bowie och sa att han ville att jag skulle komma över till London och fotografera hans kommande album. Jag svarade, ”If you’re David Bowie, I’m John Lennon. Call my agent”. Jag trodde såklart att det var en busringning. Men David ringde min agent och ett par dagar senare satt jag på lyget till London, berättar John Scarisbrick.
Resten är, som det heter, historia – och delar av den satt på väggen där på Riche våren 2021, den där GT-doftande kvällen.
Albumet 1.Outside var lite av ett comeback-album för Bowie. Låten Hallo Spaceboy – i Pet Shop Boys remix – gick varm i min lägenhet 1995. Albumet kretsar kring en uppdiktad mordgåta och Bowie utforskade samtiden – och sig själv sannolikt – genom att inta olika roller. Albumet var en milstolpe på många sätt. Kanske främst för att det förde tillbaka Bowie med Brian Eno – favoriten! – allt sedan de gjorde Bowies legendariska Berlintrilogi bestående av albumen Low, Heroes och Lodger. Duon återsågs på Bowies bröllop med modellen Iman 1992 och redan där, på denna kärlekens dag, så spelade de passionerat upp musik för varandra. Lite av en konstnärlig kärleksakt, ett förspel av vad som skulle födas tre år senare, om man så vill. Att duon ville skapa något eget, något högst annorlunda, var tydligt. De besökte bland annat ett mentalsjukhus i Wien där de inter
»David Bowie var en konstnär på alla sätt som älskade att spela olika karaktärer, det var en stor del av hans sätt att skapa musik och vara som artist.«
vjuade och fotograferade patienter, kända för deras ”Outsider art”. En av albumens sånger – I’m Deranged – var direkt inspirerad av den intervju Bowie gjorde med de inlagda patienterna. Ända sedan Ziggy Stardust via Aladdin Sane och The Thin White Duke har Bowie gjort sig känd för att utforska världen via rollspel – inte i betydelsen Dungeons & Dragons och Drakar & Demoner, kanske – och med 1.Outside tog Bowie ytterligare steg. Hans förkärlek för ”cut up-tekniken” – tänk popens William Burroughs – nådde nya digitala dimensioner när han tog sin detektivstory och lät den iltreras i sin Mac-dator för att sedan bryta upp orden genom programmet Verbasizer, där texterna hackades upp, lite som Bowie själv gjorde under 70-talet men då analogt med sax och klister, men nu klipptes allt sönder och fördes ihop digitalt.
Kort sagt, det var alltså i ett högst experimentellt popkulturellt sammanhang den unge John Scarisbrick hamnade den där natten när han blev uppringd av David Bowie – även om John inte trodde på att han blivit uppringd av popmusikens kreativa kameleont.
– David Bowie var en konstnär på alla sätt som älskade att spela olika karaktärer, det var en stor del av hans sätt att skapa musik och vara som artist. Musiken och albumet var helt klara när vi träffades, så hans fokus var att vara skådespelare/modell för bilderna och det gjorde han avsevärt bra. Vad var Brian Enos roll i det hela?
– David och Brian var nära vänner. De jobbade tillsammans redan på 70-talet och har skapat ikoniska låtar på lera av Davids album, framförallt under de så kallade Berlin-åren. Hans roll var att tillsammans med David Bowie skriva musiken till 1.Outside. Utmanande, teatralisk och musiken kan uppfattas som svår. Du åkte till London med stylist och kläder, var ni alla med att utveckla Bowies karaktärer?
– Karaktärerna och storyn var helt klara när David kontaktade mig. Vårt jobb var att visualisera, illustrera och porträttera karaktärerna i Davids berättelse. På så sätt var vi med och utveckla karaktärerna med styling, uttryck och personlighet, men det var David som skrev berättelsen. Karaktärerna är ett gäng osköna typer, så mitt mål vara att behandla dem därefter och få ut så mycket personlighet som möjligt under fotograferingen.
När ni plåtade, var det musiken från det nya, ännu inte publicerade, albumet ni spelade på högsta volym?
– Vi lyssnade på 1.Outside hela dagarna under förberedelserna inför fotograferingen. När vi skulle fota valde jag musik som jag ville lyssna på. Så fortsatte det – om vartannat. David behövde låtarna för karaktärerna, jag behövde annan musik för att kunna lägga ytterligare lager på karaktärerna. Om du, alltså John anno 2021, var med på plåtningen 1995 med den unge John Scarisbrick, vad skulle ni säga varandra?
– John 1995 skulle förmodligen inte lyssna på mig. Men jag skulle säga att jag är stolt över honom. Och jag skulle tacka David Bowie för att han gav mig chansen att arbeta och skapa tillsammans med honom. Den suggestiva energin i bilderna, hur åstadkom du den?
– Det är ett återkommande tema i mitt sätt att fotografera. Ljussättningen och att ständigt vara lite för nära honom med min ish eye-lins. Jag var ständigt på honom och antingen vek han undan eller så gick han rakt på mig.
Så var vi tillbaka på Riche. Fotona har ragits ned från restaurangen, GT-glaset är tomt, David Bowie är även han borta – men bilderna inns kvar i en grandios bok över Bowies karriär där John Scarisbricks bilder står jämte andra kända fotografers tolkningar av ”the Dame”, Terry O’Neill till exempel som jag själv intervjuade här i Plaza Magazine några år innan han gick bort
(vi pratade komiskt nog väldigt mycket fotboll, Terry O’Neills favorit Chelsea i synnerhet).
Dagen efter Bowie dog år 2016, så mindes Brian Eno deras gemensamma album. Eno sa då:
”För ungefär ett år sedan började vi prata om 1.Outside – det sista albumet vi arbetade med tillsammans. Vi båda gillade det där albumet och kände att det hade fallit mellan igenom hålen, så att säga. Vi pratade om att återbesöka albumet, ta det någonstans nytt. Jag såg fram emot det.”
Nu blev det inte så, Brian Eno ick sjunka ned i sin atmosfäriska musik och Bowie själv mötte den stora tystnaden, för evigt saknad.
Kvar inns emellertid John Scarisbricks foton från albumets teatralt mentala expedition i människans många inre och yttre uttryck.
Men så har vi då 90-talet, decenniet är åter tillbaka våren 2021. I London vid den tiden, i britpopens era där Blur sjöng om ”girls who do boys like they are girls” så svarade den brittiska popens androgyna högadel med att ställa en fråga tillbaka i sin låt Hallo Spaceboy – ”do you like girls or boys?” På många sätt sammanfattade det 90-talets vilsna individualism.
Det intressanta med 1.Outside är att även om albumet delvis seglade under radarn när det kom, så plockades det snabbt upp och gav färg åt andra milstolpar i 90-talets galleri. David Finchers ilm Se7en till exempel. Likaså Julian Schnabels ilm Basquiat året därpå (där Bowie för övrigt spelar rollen som
Andy Warhol). Och så har vi förstås David Lynch ”so 90’s” rulle Lost Highway ett år senare. Hur en remixad version av låten No Control, adapterad av David Bowie och Brian Eno själva, kom att spelas i scenversionen av barnäventyret SvampBob Fyrkant i slutet av detta "I'm feeling supersonic, give me gin and tonicdecennium" är en gåta – men en gåta helt i linje med Bowies lekfullt kreativa kynne.
Lite av just den lekfullhet återspeglas i John Scarisbricks foton där Bowie rollspelar framför kameran – Plaza Magazine takar för att vi ick ta publicera kreationerna, varav en bild helt exklusivt.