MISSION MÅNGFALD
Rasismen skildras på film, i tv-serier och böcker, även inom mode och skönhet. Plaza pratar med regissörerna och profilerna och ser en positiv kraft.
Med tre nya filmer om tre svarta sångerskor anar Gunnar Rehlin en förändring i hur rasismen skildras i såväl film, böcker, politik och mode. En viktig trendspaning.
Googla på ordet ”mångfald” och du får nära nio miljoner träfar. Inte minst inom kulturen har det blivit ett begrepp som uppmärksammas och diskuteras – dagligen. Varför är det så få svarta ilmregissörer som får utrymme i USA? Varför sidsteppas så många av dem som gör ilm? Är svarta inom kultursektorn bara ”the lavor of the month”? De senaste åren har lera unga svarta ilmregissörer hyllats inte minst för genreilmer, främst skräck, som också velat tala om rasism. Nu under 2021 kommer lera ilmer och tv-serier om ikoniska svarta sångerskor, som alla drabbades av rasism. Ämnet diskuteras högljutt inom ilm, tv, musik, journalistik, även mode. Jag talar med Roger Dupé, den första svarta svenska fotomodell som fått en internationell karriär.
– Mångfald måste börja inifrån, oavsett företag och individ. Och det gäller allt, inte bara hudfärg, utan också manligt, kvinnligt, och hur man rekryterar. Jag känner mig som en del av processen, jag vet att jag är en del av en minoritet i samhället, men jag är inte ett ofer utan känner mig stolt. Jag spelar med de regler man har. Det är bra att frågan om mångfald kommer upp, vi får inte vara så rädda för obekväma frågor. Vi måste vara självkritiska och rannsaka oss själva.
– Vi måste ha en mer transparent dialog, lära av varandra, ta del av varandras kulturer.
Brittiska utgåvan av Vogue använder ofta svarta modeller. Jag har lera gånger sökt den omtalade chefredaktören Edward Enninful, men han verkar vara omöjlig att få tag i. I förordet till aprilutgåvan av magasinet skriver han:
”I could not be more thrilled with the inal casting of our cover stars: Janaye Furman, Precious Lee, Achenrin Madit and Mona Tougaard – a quartet of extraordinary Black models currently enjoying great success in the industry. It goes without saying that they all understood that when it came to projecting positivity, Black joy – in the wake of so much recent reckoning – would hold particular signiicance. I love how each of these women ran with the theme and embodied the mood of the moment in her own way.”
Ja, debatten är igång och på kort tid har mycket ställts på sin spets. En rad internationella pr-byråer hotar organisationen HFPA (Hollywood Foreign Press Association) med bojkott om man inte omedelbart ändrar en rad kritiserade detaljer, bland annat kräver man att en viss procent av organisationens medlemmar ska vara svarta. Idag är den andelen något helt annat – noll.
Det har också nyligen framkommit att HFPA nobbade att göra intervjuer kring lera ilmer av och om svarta, bland annat den om sångerskan Billie Holiday. Filmens regissör Lee Daniels säger till Plaza:
– Rasismen är densamma i USA idag som den var för femtio år sedan. Skillnaden är bara att den idag är mer soistikerad. Man säger inte längre ”nigger" i ansiktet på mig. Men man säger det bakom min rygg.
Under året kommer en rad ilmer och tv-serier om ikoniska svarta sångerskor. Aretha Franklins liv skildras i tv-serien Genius: Aretha och i bioilmen Respect. Billie Holliday skildras i bioilmen The United States v Billie Holliday (som gav Sandra Day en Golden Globe och en Oscarsnominering) och i dokumentärilmen Tina berättas om Tina Turners turbulenta karriär. En gemensam faktor är tydlig: rasismen de alla drabbades av. I ilmen om Billie Holliday skildras hur den amerikanska rättsapparaten förföljde henne eftersom hon ansågs farlig då hon sjöng låten Strange Fruit. Den främmande frukten som hängde från träden? Jo, lynchade svarta män och kvinnor.
Vi har också nyligen sett tv-serier som inte direkt handlade om rasism, men som ändå hade det som viktig ingrediens. Två exempel är Perry Mason och City of Angels (som du kunde läsa i Plaza Magazines förra numer om LA neo-noir) – och i Watchmen på HBO inleddes det första avsnittet med den fruktansvärda massakern i Tulsa 1921, då 300 svarta mördades av sina vita grannar.
Är detta ett uttryck för en genuin vilja att berätta om och tackla ett mörkt kapitel i USA:s historia? Eller är det ett uttryck för att det plötsligt anses kommersiellt och progressivt att göra det, att alla kulturella branscher känner dåligt samvete, påminda om rasismen efter BLM-protesterna? Jag talar med Dan Lindsay, som tillsammans med T J Martin regisserat dokumentärilmen om Tina Turner.
– Kulturen håller på att komma i kapp. Förhoppningsvis kommer ler ilmer om svarta kvinnor. Det bidrar till att vi kan växa som land. Men åren med Trump har visat att själva rasismen inte har ändrats. Landet som helhet har inte tagit itu med sitt förlutna. Det inns fortfarande en underström av förnekelse. Under Trump-åren sa folk ”nigger" till oss rakt i ansiktet, visst, det kanske de inte gör nu, men det inns fortfarande en del av landet som inte vill erkänna att det vi gör är amerikansk kultur, det är en högljudd grupp och den blir allt större.
Rasismen i amerikansk ilm etablerades tidigt. D W Griiths ilm Nationens födelse (1915) hyllade Ku Klux Klan och hade de svarta (ofta vita i blackface) som lömska våldtäktsmän på
»Rasismen är densamma i USA idag som den var för femtio år sedan.«
jakt efter vita kvinnor. Klassikern Borta med vinden döljer inte sympatin för sydstaterna under inbördeskriget, och i slutet ses en svart man med sin vagn knufa vita män och kvinnor av vägen medan han säger: ”De uppför sig som om de vann kriget”.
Attityderna ändrades lite på 60-talet med ilmer som I nattens hetta – känd inte minst för replikskiftet mellan Sidney Poitier och Rod Steigers rasistiske sydstatssherif:
– What do they call you, boy? – They call me MISTER Tibbs.
Poitier gjorde också huvudrollen i Gissa vem som kommer på middag? där en vit kvinna introducerar sin svarte pojkvän för sina konservativa föräldrar, med bråk som följd. Visst var det ett framsteg, men samtidigt var de karaktärer Poitier spelade rakryggade, idealistiska män, i fallet med den sistnämnda ilmen en riktig svärmorsdröm – många menade att ilmmakarna på det här sättet gjorde det alldeles för lätt för sig.
Det tidiga 70-talet sågs Richard Roundtree som privatdetektiven Shaft i ilmen med samma namn. Fotbollsspelaren Jim Brown blev actionhjälte men när han i västernilmen Viva Sarita hade en sexuell relation med Raquel Welch blev det ett väldigt liv. Det kändes som en tillbakagång till Nationens födelse – ”Hallå, ni svarta män, låt bli våra kvinnor”. Och när Kevin Costner några år senare inledde en romans med Whitney Houston i Bodyguard spelade man in en kärleksscen, men den kom aldrig med i ilmen – en kyss kunde gå an, men inte en sexscen.
Samtidigt, på 60-talet, kanaliserades ilskan på gatorna och i politiken. Svarta ledare som Malcolm X, Eldridge Cleaver och Angela Davis manade till uppror. Harper Lee skrev den mästerliga Dödssynden (To kill a mockingbird)
och James Baldwin skrev The Fire Next Time. FBI under rasisten J Edgar Hoover förföljde svarta.
År 1989 hände något stort. Efter att ha gjort några kortilmer och enstaka långilmer kom Spike Lee med Do the Right Thing,
om hur en varm dag i Brooklyn urartar i våld. Allt sedan dess har han på ilm slagits för de svartas rättigheter. Ibland har han gjort annat, som den obehövliga remaken av det sydkoreanska mästerverket Oldboy, men han har aldrig missat att vara en förkämpe för de svartas rättigheter. Senast BlacKKKlansman,
en svart komedi om hur en svart polis går undercover i Ku Klux Klan.
Under de senaste åren har lera unga, svarta ilmregissörer blivit framgångsrika. Men de känner själva att de fortfarande, framgångarna till trots, är förbisedda. Barry Jenkins vann härom året en Oscar för bästa ilm med Moonlight. Det var den gala där man först sa att La La Land hade vunnit och sedan ick ändra på det. Jag träfade Jenkins i samband med hans nya ilm If Beale Street could talk, då han sa:
– Efter det talade alla bara om ”kuvertet”, inte om det som var viktigt: att vita män hade röstat på en ung, okänd, svart regissör som gjort en ilm om en svart man som sökte sin sexuella identitet. Detta kommer jag sent att glömma. Även nu gör det som hände att glädjen över att ha vunnit det tyngsta priset har lite svårt att ininna sig.
En annan ung svart amerikansk regissör som gjort avtryck är Jordan Peele, som gjort skräckilmerna Get Out och Us, som båda på ett innovativt sätt tacklar rasismen i USA. Peele gör nu en ny skräckilm, medan Jenkins gjort en tv-serie baserad på den hyllade boken Den underjordiska järnvägen, om en organisation som i mitten av 1800-talet hjälpte förrymda svarta slavar att ly till nordstaterna. Serien kommer i maj på Amazon Prime.
I England har den unge svarte regissören Remi Weekes hyllats för skräckilmen His House, som tacklar rasismen i England, och den hyllade engelsmannen Steve McQueen, som tidigare gjort bland annat den skakande 12 years a slave har regisserat de fem hypade ilmer som kallas Small axe och som är en svidande uppgörelse med rasismen, inte minst den hos polisen, i England. De fem ilmerna inns att se på SvT Play.
Regina King, som spelade en av huvudrollerna i förut nämnda Watchmen, har regisserat den hyllade One night in Miami, där vi möter de svarta ikonerna Cassius Clay, Jim Brown, Sam Cooke och Muhammad Ali. Och även om regissören Sam Levinson är vit, handlar mycket i den med rätta hyllade Malcolm & Marie om rasism. Bland annat klagar Malcolm över att hans nya ilm fått oerhört bra kritik i LA Times – eftersom recensenten är vit och därför borde vara diskvaliicerad.
Den synpunkten mötte vi också denna vår i litteratur- och musikdebatten. I lera länder har tilltänkta översättare av den unga svarta poeten Amanda Gorman förlorat jobben, eftersom de är vita och kritikerna menar att boken måste översättas av en ung svart kvinna. I Sverige har boken översatts av Jason ”Timbuktu” Diakité.
Inför Grammy-utdelningen i USA kritiserades urvalet av artister. Chris Richards på Washington Post skrev:
”Årets album är den mest prestigefyllda utmärkelsen …endast en svart har vunnit sedan 2008. I en tid med musiker som Beyoncé, Rihanna, Drake, Kendrick Lamar och Frank Ocean är det obegripligt … Grammy är bara ett irande av vit storhet.”
Och han ick till viss del vatten på sin kvarn när 2021 års priser presenterades. Billie Eilish och Taylor Swift vann de två priserna till Album of the Year, i konkurrens med bland annat nominerade Beyoncé. Jodå, hon och andra svarta artister ick priser – men det var just det där med Album of the Year…dock kan vi konstatera att en låt med titeln I can´t breathe blev årets låt.
När Billie Holliday levde fanns inte Grammys. Hon förföljdes helt öppet av myndigheter som hatade henne. Lee Daniels säger:
– Hon startade, utan att vara en aktivist, medborgarrättsrörelsen. Det har hon aldrig fått ett erkännande för. Hon föddes på en bordell, hon blev våldtagen när hon var tio. Hon ville leva i sanningen. Hon var en ärlig kvinna som äntligen börjat få den uppskattning hon ska ha. Hon banade vägen för Malcolm X och Martin Luther King. Och om den här kvinnan kunde göra detta när hon var 50 år gammal, då måste vi också kunna stå upp för det som är rätt.
– Men vi kommer inte att lösa det under min livstid, och inte i mina barns livstid. Och det gäller inte bara vita, det gäller också svarta. Vi är tränade till att tro att det är vårt fel.
Årets Oscarsnomineringar rymde lera svarta regissörer och skådespelare och ilmer som The Trial of the Chicago 7 och Ma Rainey´s Black Bottom. En framgång, javisst, även om till exempel Regina King lämnades utanför. Men Daniels ser på det med en stor dos cynism. Även om svarta artister just har framgångar, och även om rasismen debatteras inte minst på kultursidor, är han osäker på ärligheten i det.
– Nu kommer det ilmer om och av svarta. Vi är månadens smak. Men det inns inte en enda svart boss på ett enda ilmbolag. Så länge det är så, händer inte tillräckligt. De har tränat oss att tro på osanningarna. Det är som en spraylaska, det inns i luften – de behöver inte kalla mig ”nigger" för att behandla mig som en.
Samtidigt som jag skriver detta får jag förhandsscreeners på nya HBO-dokumentären Exterminate all the brutes, som delvis bygger på svenske Sven Lindqvists uppmärksammade bok Utrota alla jävlar. Filmen är en skakande explicit historisk exposé över rasismens och folkmordens historia, där regissören Raoul Pegg binder ihop historien från korstågen och fram till våra dagar. Ingenting är en slump, hävdar han. Imperialismen kräver rasism och folkmord. Det är en dokumentärserie som borde vara obligatorisk i skolorna – och även i Sveriges riksdag.
Rasismen fanns igår, och inns idag.
Men den tas upp i såväl ilm som mode.
»Vi är månadens smak. Men det finns inte en enda svart boss på ett enda filmbolag.«
– Lapo Elkann har alltid varit en stilinspiration för oss då han är en perfekt blandning mellan extravagans och klassiskt. Självklart har Lapo ibland på sig kläder som inte alla känner sig bekväma i att bära, skrikröda eller gula kostymer, men i sin helhet tycker vi att ler människor borde kika på stilikoner såsom Lapo när de utformar sin egen garderob för att få inspiration, säger Gustaf Hegelund, medgrundare av Grand Le Mar.
Det nya märket har rönt internationella medieögon, bland annat brittiska GQ har spanat in den Elkann-chica garderoben. Själva historien är lika färgstark. De två unga bröderna Hegelund skickade på måfå ut mail till olika adresser. Plötsligt ick de ett svar från Fiat-proilen tillika "scandal beauty" som röstats in till Best Dressed Hall of Fame av Vanity Fair. Plötsligt befann de sig i Milano hemma på lunch hos Lapo.
Resten är en klädsam modehistoria om ungt företagande där självaste Elkann är delägare.
– Vi tycker Lapo har den unika förmågan att bära extravaganta plagg på ett väldigt naturligt, avslappnat och självklart manér. Stil ska vara “efortless” även om man klär sig vågat. Det fångar Lapo perfekt.
Hur fick ni idén till Grand Le Mar?
– Grunden är ”tailoring" men vi kombinerar med moderna inslag för en dynamisk stil. Genom att erbjuda fördelaktiga priser vill vi få män att våga testa mer. När en kostym kostar mycket blir det oftast något avskalat och tråkigt, men hos Grand Le Mar ska det vara kul att köpa kläder och våra kunder kan experimentera och hitta sin egen stil - till ett rimligt pris.
Italienska proiler löper som en röd tråd genom märkets unga historia. Förutom Elkann har lera namnkunniga leverantörer hakat på, från Laniico Cerruti till Vitale Barberis Canonico.
Resultatet är klassik design, med iögonfallande element. Här hittar vi dubbelknäppta italienska kostymer med breda slag för formella sammanhang, och Gurkha linnebyxor med kashmirkoftor för mer avslappnade diton. Mycket andas av ilmen The Talented Mr. Ripley. Gustaf Hegelund skiner upp som en solbränd, ung Jude Law, när titeln nämns.
– När vi designar kläder får vi inspiration från olika håll. Ett sådant exempel är The Talented Mr. Ripley där huvudpersonen Dickie Greenleaf verkligen symboliserar "casual elegance”, lite amerikansk playboy som gillar att segla längs med rivieran.
Hans stil fångar en avslappnad 50-talsitaliensk stil med inslag av amerikansk savvy och jazzera. The Cashmere Greenleaf Sweater är inspirerad av den eleganta, avslappnande, men ändå italienska stilen, som Dickie representerar. Tröjan har varit otroligt populär, och är gjord i hundra procent kashmir. Varifrån kommer namnet? Ni sneglar åt Italien men namnet andas mer franskt - fast "havet" på franska är ju "la mer" men ni stavar "Grand Le Mar" - hur tänkte ni?
– Grand Le Mar är en cocktail av internationella ord. Namnet tar sin inspiration från en uppsättning av ord från olika språk.
En lingvistisk lek med andra ord, men så andas märket av just lekfullhet – precis som en av deras färgstarka minoritetsägare, Signore Lapo Elkann.