STI­LI­KO­NEN GI­AN­NI AGNELLI

Tolv år ef­ter Gi­an­ni Ag­nel­lis död ta­las det in­te först och främst om hans gär­ning som­fö­re­tags­le­da­re, ut­an om hans ­käns­la för stil. Vi por­trät­te­rar man­nen som ­för­kropps­li­ga­de det mo­der­na Ita­li­en.

Plaza Uomo - - SIDAN 1 - Text jo­han kell­man lars­son

som­mar, 1962.

Ett svart­vitt fo­to­gra­fi. Bil­den an­ses va­ra ett av de mest kän­da på Gio­van­ni Agnelli. Man kan näs­tan hö­ra hur ­in­du­stri­mag­na­tens lä­der­loa­fers klapp­rar mot den ugns­var­ma strand­pro­me­na­den. På hans ­hög­ra si­da går Jac­que­li­ne Ken­ne­dy. De ­be­fin­ner sig i me­del­havs­pär­lan Ra­vel­lo i söd­ra ­Ita­li­en. Här på Amal­fi­kus­ten, en av värl­dens vack­ras­te kust­rem­sor, es­kor­te­rar Gio­van­ni Agnelli Jac­kie un­der en sol­se­mes­ter hon gör ut­an ma­ken John F. Ken­ne­dy. I ef­ter­hand går he­ta ­ryk­ten i skval­ler­pres­sen om att ­”Gi­an­ni” och Jac­kie haft en ro­mans. Men ­or­sa­ken till att fo­to­gra­fi­et sprids är ock­så ­Ag­nel­lis trö­ja i ”popo­ver”-mo­dell, med den öpp­na kra­gen. Ett slags he­lig graal in­om ­man­ligt mode än i dag.

På fo­to­gra­fi­et har Agnelli nå­got sturskt i blic­ken. Det här är hans tid. En ­mon­dän pat­ri­ark i se­mester­chi­nos som är med och for­mar – och om­for­mar – sitt ­äls­ka­de ­Ita­li­en. I New York Ti­mes nek­ro­log över Gio­van­ni Agnelli, som pub­li­ce­ras i ja­nu­a­ri 2003 ef­ter att 81-åring­en ­in­som­nat i ­svi­ter­na av prosta­tacan­cer, finns en ­me­ning som skul­le kun­nat fun­ge­ra som en per­fekt ru­brik till det be­röm­da fo­to­gra­fi­et: ”Gio­van­ni Agnelli blev sin­ne­bil­den för Ita­li­ens ef­ter­krigs­re­näs­sans”.

Få ita­li­e­na­re un­der 1900-ta­let har ­va­rit li­ka in­fly­tel­se­ri­ka, stil­bildan­de och imi­te­ra­de som Gio­van­ni Agnelli. Gi­an­ni ha­de allt: makt, peng­ar, sta­tus och stil. När den ita­li­ens­ka tid­ning­en Il Mon­do i bör­jan av 1980-ta­let gjor­de en un­der­sök­ning om vem som ha­de mest makt i ­Ita­li­en, kom Agnelli på and­ra plats. Ba­ra på­ven an­sågs mäk­ti­ga­re. Men trots att Gio­van­ni Agnelli är så omät­ligt be­ty­del­se­full och om­skri­ven, fram­står han som en gå­ta. Kanske för att han ha­de så många rol­ler. Vem var den verk­li­ge ­Agnelli? En hård­för industriman? Ex­tra­va­gant strand­play­boy och jet­set­li­ra­re?

Fot­bolls­fa­na­ti­ker? Aris­to­krat och mil­jar­där med käns­la för stil? Tyd­ligt är att den mest fram­trä­dan­de de­len av hans arv – ett drygt år­tion­de ef­ter hans död – i hu­vud­sak in­te hand­lar om hans fö­re­tags­stra­te­gis­ka fram­gång­ar (som att han lyc­ka­des för­vand­la Fi­at till en ­glo­bal ­in­du­strijät­te). Ef­ter­mä­let ko­kas i ­stäl­let of­ta ner till – just det – hans väl­skräd­da­de gar­de­rob. En snabb goog­ling gui­dar till färs­ka ar­tik­lar med ru­bri­ker som ”Gud­fa­dern av stil” (Wall Stre­et Jour­nal), ”Ag­nel­lis 10 bäs­ta stil­drag” (Esqui­re) och ”Den väl­kläd­de sym­bo­len för det ­mo­der­na Ita­li­en” (Sve­ri­ges Ra­dio). Även ef­ter sin död har Gi­an­ni fort­satt att top­pa bäst kläd­da-lis­tor värl­den över. Barn­bar­net Gi­nev­ra El­kann, som i dag dri­ver ett gal­le­ri i Tu­rin som är upp­byggt kring ­fa­mil­jens konst­sam­ling, sam­man­fat­ta­de sin far­fars sär­skil­da at­trak­tions­kraft för Wall Stre­et Jour­nal 2013.

– Han var spe­ci­ell, ka­ris­ma­tisk. När han kom in i hu­set så kun­de man kän­na hur he­la at­mo­sfä­ren för­änd­ra­des. Det blev en spän­ning. När han var i när­he­ten viss­te man all­tid att nå­got spe­ci­ellt kun­de hän­da.

Gi ovan­ni Agnelli född es 1921 i ut­kan­ten av Tu­rin, med en tung sil­ver­sked i mun. Nedärvd makt. Fa­mil­jen Ag­nel­lis uni­ka sta­tus och för­mö­gen­het bott­na­de i dy­nastins kron­ju­vel Fi­at, som grun­da­des av Gi­an­nis far­far (Gio­van­ni Agnelli, även han) i Tu­rin 1899. Barn­bar­net ­ut­bil­da­de sig till ad­vo­kat vid uni­ver­si­te­tet i Tu­rin, tog sin ex­a­men 1943 och fick då ett smek­namn som skul­le föl­ja ho­nom res­ten av ­li­vet, l’Av­voca­to (Ad­vo­ka­ten). Un­der­and­ra världs­kri­get tjänst­gjor­de Gi­an­ni i det ita­li­ens­ka ka­val­le­ri­et. Han ska­da­de sig två gång­er på den rys­ka fron­ten och­­se­dan åter­i­gen i Nord­af­ri­ka (där han kör­de en mi­li­tär­bil av mär­ket Fi­at). En­ligt ­le­gen­den sked­de den tred­je skott­ska­dan in­te på ­nå­got slag­fält ut­an i en fuk­tig och rök­fylld bar i Li­by­en. Bak­grun­den: ett bråk om en flic­ka. En tysk of­fi­cer ska ha av­slu­tat det he­la ge­nom att skju­ta Agnelli i ar­men. Det var var­ken förs­ta el­ler sista gång­en Gi­an­ni drogs in i en stor­mig kär­leks­af­fär; un­der sin livs­tid på­stås han ha väns­terprass­lat med kvin­nor som Pa­me­la Chur­chill Har­ri­man, El­le MacP­her­son och Ani­ta Ek­berg. Ef­ter kri­get åter­vän­de han till Tu­rin och blev då vice ord­fö­ran­de för Fi­ats sty­rel­se.

– Jag bör­ja­de på top­pen, bru­ka­de ­Agnelli iro­niskt sä­ga om star­ten på sin kar­riär.

Från 1966 och fram­åt ba­sa­de han över fa­mil­je­fö­re­ta­get. Ag­nel­lis an­ställ­da ­ska­pa­de en slo­gan: ”Agnelli är Fi­at; Fi­at är Tu­rin; och Tu­rin är Ita­li­en.”

Det är svårt att grep­pa vid­den av det kul­tu­rel­la och po­li­tis­ka in­fly­tan­de som Agnelli ha­de i sitt hem­land. I bör­jan av 1990-ta­let var varan­nan bil på de ita­li­ens­ka vägar­na en Fi­at. Dess­utom väx­te bil­fö­re­ta­get un­der Gi­an­nis led­ning till ett gi­gan­tiskt in­du­stri­konglo­me­rat med ­ten­tak­ler åt al­la håll: vin­pro­duk­tion, tid­ning­ar, flyg, kraft­tek­nik och te­le­kom­mu­ni­ka­tion. Un­der Ag­nel­lis tret­tio år som Fi­at-boss in­fo­ga­des dess­utom Lan­cia, ­Ma­se­ra­ti, Al­fa Ro­meo och Fer­ra­ri un­der Fi­ats pa­ra­ply. Ett tag kal­la­des im­pe­ri­et för ”en stat i sta­ten”. Fa­mil­jen äg­de även fot­bollsla­get Ju­ven­tus där Gi­an­ni var he­ders­pre­si­dent från 1947 till 1954 (var­je mor­gon kloc­kan sex, var han än be­fann sig i värl­den, ring­de han till klub­ben för att få hö­ra det se­nas­te om la­get).

– Ita­li­ens­ka re­ge­ring­ar kom­mer och går, men Mr Agnelli är en per­ma­nent ­in­sti­tu­tion i lan­det, sa den ame­ri­kans­ke ­ut­ri­kesmi­nis­tern (un­der Ri­chard Nix­on) och vän­nen Hen­ry Kis­sing­er vid ett till­fäl­le.

När Ita­li­ens sil­ver­hå­ri­ge nes­tor gick i gra­ven 2003 var han god för två mil­jar­der dol­lar. Med en så­dan stark för­grunds­fi­gur är det in­te kons­tigt att tron­följ­den blev pro­ble­ma­tisk. Ag­nel­lis en­de son, Edoar­do, ha­de be­gått själv­mord tre år ti­di­ga­re. Den and­ra na­tur­li­ga arv­ta­ga­ren, bror­so­nen Gio­van­ni, gick bort i can­cer 1997. I stäl­let blev det Gi­an­nis dot­ter­sö­ner John och La­po El­kann som kom att ta över fa­mil­jeim­pe­ri­et. Sto­re­bror John är i dag sty­rel­se­ord­fö­ran­de i Fi­at, me­dan skan­dalom­su­sa­de lil­le­bror La­po har ax­lat den pub­li­ka per­so­nan. För­u­tom att re­lan­se­ra mi­ni­bi­len Fi­at 500 un­der sin tid som bo­la­gets mark­nads­chef fick La­po även är­va Gi­an­ni ­Ag­nel­lis gar­de­rob, vil­ket har hjälpt till att gö­ra ­ho­nom till en av vår tids störs­ta stil­iko­ner (se Pla­za Uo­mo nr 4/2014).

”Han var spe­ci­ell, ka­ris­ma­tisk.

När han kom in i hu­set så kun­de man kän­na hur he­la at­mo­sfä­ren för­änd­ra­des.”

Vi­sio­nä­ren Agnelli är bor­ta, men hans väl­skräd­da­de an­de häng­er kvar. Tro­li­gen har in­te en dag pas­se­rat se­dan den stor­vul­na be­grav­ning­en i Tu­rin 2003, ut­an att hans gla­mo­rö­sa livs­stil och stil­bildan­de look om­nämnts i mo­de­tid­ning­ar runt om i värl­den. Med si­na ko­sty­mer från den ita­li­ens­ka skräd­da­ren Ca­ra­ce­ni och ­brit­tis­ka Hunts­man – samt gär­na handsyd­da ­loa­fers från det ita­li­ens­ka sko­mär­ket Car Shoe – för­kropps­li­ga­de han det mo­der­na Ita­li­en. Hans världs­va­na men ­av­slapp­na­de ele­gans pas­sa­de li­ka bra på kon­to­ret som för en Dry Mar­ti­ni-lunch på ­se­gel­bå­ten. Gi­an­nis mest imi­te­ra­de stil­drag? Att bä­ra arm­bandsu­ret – of­ta en Ome­ga ­el­ler en Pa­tek Philip­pe – på ut­si­dan av den stärk­ta man­schet­ten. Gi­an­ni ha­de, en­ligt egen ­ut­sa­go, in­te tid att dra upp skjortär­men. I dag är det­ta en van­lig syn bland Ita­li­ens nä­rings­livstop­par och på mode­ska­pa­re som Mau­ri­zio Cor­ne­li­a­ni. And­ra stiltren­der som Gi­an­ni kick­star­ta­de var att lå­ta slip­sens kor­ta­re del fladd­ra fritt; att in­te knäp­pa but­ton down-knap­par­na på si­na skjor­tor; och att bä­ra käng­or el­ler ­loa­fers till af­färsko­sty­men. För­fat­ta­ren och jour­na­lis­ten Ta­ki The­o­do­raco­pu­los – som ­ingick i Ag­nel­lis när­mas­te krets – sa till Wall Stre­et Jour­nal 2013:

– Gi­an­ni var ele­gant och bar si­na ­klä­der på ett vac­kert sätt. Han skul­le ha bli­vit en bra dan­sa­re, ef­tersom han var byggd som en poj­ke, med sma­la ax­lar. ­Sät­tet som ­klä­der­na satt på ho­nom – det var pre­cis som de­sig­nern ha­de fö­re­ställt sig.

Agnelli var mäs­ta­ren av ­sprezzatura, det vill sä­ga nå­gon som be­härs­kar ­reg­ler­na men som med­ve­tet väl­jer att bry­ta mot dem med en viss fi­ness. Ta­ki ­The­o­do­raco­pu­los igen:

– När han in­te var per­fekt klädd, då var det med­ve­tet. Den sne­da ­slip­sen, den ok­näpp­ta skjor­tan – ingen­ting var en slump. El­ler för att ut­tryc­ka det på ett an­nat sätt, det var en ut­stu­de­rad ­till­fäl­lig­het, vil­ket gjor­de det än mer ­ele­gant.

När man tit­tar på bil­der på l’Av­voca­to blir en an­nan sak tyd­lig: han står för en oef­ter­härm­lig och tid­lös es­te­tik. Det ­spe­lar ing­en roll om det är bil­der från 1960-, 70-, 80-, el­ler 90- ta­let; hans ko­sty­mer skul­le ha fun­ge­rat pre­cis li­ka bra i dag.

Da­gen ef­ter Gi­an­nis döds­be­sked dund­ra­de ita­li­ens­ka tid­ning­ar: ”Ita­li­ens sis­te kung är död”. Lan­det sör­jer fort­fa­ran­de nu­me­ro uno. Till­sam­mans med en hel mo­de­värld.

Feb­ru­a­ri 1972. Agnelli vi­sar en ­mo­dell av Fi­at To­wer som skul­le byg­gas i La Dé­fen­se i Pa­ris.

Som­ma­ren 1962. Agnelli tar en ­pro­me­nad med Jac­que­li­ne Ken­ne­dy i Ra­vel­lo på vack­ra Amal­fi­kus­ten.

Gi­an­ni Agnelli tar sig ned­för ber­get i den schwei­zis­ka skidor­ten St. Mo­ritz den 24 de­cem­ber 1976.

Få ita­li­e­na­re un­der 1900-ta­let har ­va­rit li­ka in­fly­tel­se­ri­ka, stil­bild­an­de och imi­te­ra­de som Gi­an­ni Agnelli, här ­fo­to­gra­fe­rad i Tri­es­te i feb­ru­a­ri 1967.

Agnelli i sam­tal med ra­cer­fö­ra­ren Ma­rio And­ret­ti i sam­band med ett Grand Prix i ­Mo­naco 1975.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.