Mi­na gräv

Populär Arkeologi - - Innehåll - MI­NA GRÄV

1944 10 000 år i Sve­ri­ge

På Hi­sto­ris­ka mu­se­et i Stock­holm på­gick ut­ställ­ning­en 10 000 år i Sve­ri­ge, och jag blev bi­ten. På den ti­den var det mitt sto­ra nö­je att be­sö­ka mu­se­et och se­dan kö­pa fis­kar i en an­grän­san­de akva­ri­e­af­fär. Jag lär­de kän­na en vakt­mäs­ta­re på mu­se­et som var snäll och lyf­te upp mig till mont­rar­na, för jag var gans­ka li­ten. Se­dan tving­a­de jag mi­na för­äld­rar att åka runt och tit­ta på forn­läm­ning­ar; själv cyk­la­de jag till run­ste­nar­na.

1948 Lä­ger för ar­ke­o­lo­ger

Som 16-åring skrev jag till al­la pro­fes­so­rer i ar­ke­o­lo­gi i Nor­den och frå­ga­de om jag kun­de få va­ra med på nå­gon ut­gräv­ning. Jag fick ba­ra ett svar, från Na­tio­nal­mu­se­et i Kö­pen­hamn. Den som­ma­ren fick jag kom­ma till Tis­vil­de på Själ­land och ett lä­ger för ar­ke­o­lo­ger från he­la Eu­ro­pa som Une­sco fi­nan­si­e­ra­de all­de­les ef­ter kri­get. Ti­bir­ke var en sten­ål­ders­boplats och över den ha­de en brons­ål­ders­väg gått. Myc­ket spän­nan­de!

1950 En sann men­tor

Ef­ter Tis­vil­de fick jag grä­va fle­ra som­rar på Born­holm med den dans­ke ar­ke­o­lo­gen Ole Klindt Jen­sen. Det var främst en järn­ål­ders bo platsvid Sva­ne­ke, nä­ra den ri­ka han­dels­plats Sor­te Muld som man se­na­re hit­ta­de. Här lär­de jag mig grä­va hus­grun­der, och Ole Klindt Jen­sen blev en fa­ders­fi­gur för mig. Jag cyk­la­de runt med ho­nom på Born­holm och var be­hjälp­lig när han tog höjd­ni­vå­er för boplat­ser från järn­ål­dern. Han var en sann men­tor ge­nom åren tills han tra­giskt dog i en bi­lo­lyc­ka på 1980-ta­let.

Mi­na för­äld­rar var i USA de här åren. Min pap­pa, Os­kar Kle­in, var pro­fes­sor i te­o­re­tisk fy­sik och ar­be­ta­de med Al­bert Eins­te­in på Prin­ce­ton. Jag bod­de på pen­sio­nat, vil­ket in­te var så ro­ligt. And­ra som­ma­ren stan­na­de jag helt en­kelt kvar på ut­gräv­ning­en på Born­holm. Men Ole Klindt Jen­sen råd­de mig att åka hem för att av­slu­ta sko­lan. Det gjor­de jag, som pri­va­tist.

1952 Ut­an ten­ta­mens­bok

Re­dan in­nan jag tog stu­den­ten bör­ja­de jag gå på fö­re­läs­ning­ar i ar­ke­o­lo­gi, som då hölls på Hi­sto­ris­ka mu­se­et. Vi var tre stu­den­ter, två kil­lar och jag. Till slut var det ba­ra jag. Pro­fes­sorn rör­de in­te en min. När han frå­ga­de ef­ter min ten­ta­mens­bok och jag be­rät­ta­de att jag in­te ha­de nå­gon ef­tersom jag än­nu in­te ta­git stu­den­ten, skrat­ta­de han.

Min förs­ta se­mi­na­ri­e­grävn ing­var ett ti­digt järn­ål­ders-grav­fält i Sa­lem i Sö­der man land. Var­je dag gick vi i sam­lad tropp 8–9 kilo­me­ter från tåg­sta­tio­nen: pro­fes­sorn först, se­dan ama­nu­en­sen och där­ef­ter stu­den­ter­na. Och till­ba­ka igen på kväl­len.

Jag se­mi­na­ri­e­gräv­de ock­så en fin grav på det ri­ka grav­fäl­tet från me­ro­ving­er­tid (400–600-ta­let) i Tibb­le, Ba­delun­da, ut­an­för Väs­terås.

Många av dem som del­tog i ar­ke­o­lo­gi­ut­gräv­ning­ar­na på Born­holm fick pos­ter inom ar­ke­o­lo­gin runt om i Eu­ro­pa. Ge­nom en kon­takt kom jag att grä­va på Kvam­söy ut­an­för Ålesund i Nor­ge: en stor brons­ål­ders­grav och en grot­ta som ha­de va­rit

be­bodd un­der sten­ål­dern. Den kom vi ner till ef­ter att ha grävt bort ett me­ter­djupt la­ger får­skit.

1953 Ing­en björn­fros­sa

Jag vil­le till Norr­land ef­tersom jag tyck­te sa­mer­na var så spän­nan­de. I sam­band med ut­bygg­na­den av vat­ten­kraf­ten gjor­des sto­ra un­der­sök­ning­ar. Den and­ra som­ma­ren i fält fick jag gö­ra min förs­ta eg­na un­der­sök­ning av en sten­ål­ders­boplats i Ho­ting. Från Lån­gön kun­de jag se björ­nar tvärs över sjön. Det var en in­tres­sant boplats med många kvarts­avslag och skif­fer­spet­sar men ock­så en dub­be­leg­gad ne­o­li­tisk yxa.

Jag fick ock­så in­ven­te­ra på egen hand vid sjö­ar­na Mal­go­maj, Ran­sa­ren och Kult­sjön. Vat­ten­ni­vån skul­le hö­jas med an­led­ning av ut­bygg­na­den, och av­slag av kvarts vi­sa­de om det fun­nits sten­ål­ders­boplat­ser längs stran­den. När jag vand­ra­de där märk­te jag att en båt följ­de mig och det vi­sa­de sig va­ra en sa­me som trod­de att jag var ute för att hål­la sa­mer­na un­der upp­sikt för Vat­ten­falls räk­ning. När han för­stod att jag var från Rik­san­tik­va­rieäm­be­tet blev han myc­ket vän­lig och hjälp­te mig se­dan med bå­tar och an­nat.

Jag var den förs­ta tjej som in­ven­te­ra­de en­sam. Det var in­te björ­nar­na som skräm­de mig. När jag klev av bus­sen vid vat­ten­krafts­byg­get i Ran­sa­ren var stäm­ning­en kons­tig; där stod 10–15 gub­bar och stir­ra­de på den en­sam­ma tje­jen. Men då kom koc­kan och sa med ef­ter­tryck: du ska bo med mig!

1955- 68 Fru­stre­rad på Hel­gö

Min fäst­man var i Stock­holm, så när vi vil­le gif­ta oss läs­te jag om en boplats som ny­li­gen ha­de upp­täckts på när­ma­re håll, näm­li­gen på Hel­gö i Mä­la­ren. Jag som ha­de grävt boplat­ser i Dan mark­skrev till ut­gräv­nings­le­da­ren Wil­helm Hol­mqvist och frå­ga­de om jag kun­de få va­ra med. Jag fick bör­ja med att ka­ta­lo­gi­se­ra fynd­ma­te­ri­a­let på Hi­sto­ris­ka mu­se­et. Som ama­nu­ens på järn ål­ders­av­del­ning­en gräv­de jag som­ma­ren där­på på Hel­gö och höll på med det till 1968. Un­der de åren föd­de jag ock­så mi­na tre barn.

Men med ti­den blev jag fru­stre­rad. Hel­gö var en boplats med enormt fi­na fynd: hus­grun­der som ju jag var ute ef­ter! Och jag vil­le ve­ta hur man lev­de. Men man gräv­de som om det ba­ra var ett kul­tur­la­ger, för att hit­ta bot­ten, in­te i skikt som i Dan­mark. Dans­kar­na var skick­li­ga på att grä­va la­ger­följ­der ef­tersom de ha­de haft fi­na boplat­ser, till skill­nad från svens­kar­na vars er­fa­ren­het av hus­grun­der var li­ten. Man upp­märk­sam­ma­de de fi­na fyn­den. Jag vil­le stu­de­ra fynd­kon­tex­ten mer in­gå­en­de, men det var ing­en an­nan som tyck­te det var ro­ligt.

Det var ock­så svårt att få gö­ra eg­na tolk­ning­ar; ut­gräv­nings­le­da­ren stod för tolk­ning­en. Jag tror att ar­ke­o­lo­gin mår bra av fle­ra tolk­ning­ar ef­tersom käll­ma­te­ri­a­let är så svår­tol­kat. Jag såg ing­en fram­tid i Hel­gö för min del.

1968 La­bo­ra­tiv ar­ke­o­lo­gi

Min far ha­de en gång fö­re­sla­git mig att lä­sa geo­lo­gi, och de kun­ska­per­na kom väl till pass i ar­ke­o­lo­giskt fält­ar­be­te. På Hel­gö ha­de vi bland an­nat hit­tat gra­na­ter som jag som geo­log kun­de iden­ti­fi­e­ra. Gra­natsmyc­ken blev se­dan mitt av­hand­lings­äm­ne. Mitt in­tres­se för fö­re­mål, kon­ser­ve­ring och det vik­ti­ga käll­ma­te­ri­a­let led­de till att la­bo­ra­tiv ar­ke­o­lo­gi tog form, och jag blev först till­för­ord­nad och se­dan chef för Hi­sto­ris­ka mu­se­ets tek­nis­ka av­del­ning.

1969 Svar­ta jor­den i Bir­ka

Min kol­le­ga Björn Am­bro­si­a­ni och jag fick möj­lig­het att grä­va i svar­ta jor­den i Bir­ka, den förs­ta ut­gräv­ning­en där se­dan upp­täck­ten på 1800-ta­let. Gräv­ning­en, som på­gick i tre år, gav ett rikt fynd­ma­te­ri­al och jag kun­de gö­ra kon­ser­ve­ring i di­rekt an­slut­ning till fält­ar­be­tet, vil­ket jag an­ser ger en dju­pa­re käl­la­na­lys.

1972 Ett eget la­bo­ra­to­ri­um

Ef­ter dis­pu­ta­tio­nen fick jag en do­cen­tur vid Stock­holms hög­sko­la. Jag bör­ja­de dröm­ma om ett eget la­bo­ra­to­ri­um. Med stöd av Gre­ta Ar­wids­son, den förs­ta kvinn­li­ga pro­fes­sorn i ar­ke­o­lo­gi, sök­te jag peng­ar i Wal­len­berg-fon­den. Det gick vägen och la­bo­ra­to­ri­et flyt­ta­de in iden gam­la träd­gårds­mäs­tar­bo­sta­den, Gré­ens vil­la, i Fre­sca­ti. Stu­den­ter­na bör­ja­de kom­ma och jag vil­le ha se­mi­na­ri­e­gräv-ning­ar där man bå­de gjor­de un­der­sök­ning­en och ana­ly­se­ra­de ma­te­ri­a­let. Den förs­ta la­bo­ra­ti­va se­mi­na­ri­e­gräv n ing­en blev ett grav­fält vid Ormknös på Björkö, ut­an­för Bir­ka.

1981— 88 En märk­lig hög

Nu gräv­de se­mi­na­ri­et Gull­hö­gen i Hus­by-lång­hund­ra i upp­länds­ka Kniv­s­ta. Den var så märk­lig, den där hö­gen! En jät­tes­tor hög, upp­byggd på vi­kin­ga­ti­den. Un­der den fanns en grav från ro­mersk järn­ål­der och där­un­der en från sen förro­mersk järn­ål­der. En ge­ne­ra­tions­grav, helt en­kelt.

1988 Änt­li­gen jord­pro­ver

Borg på Lofoten är en av de fi­nas­te vi­kin­ga­ti­da höv­ding­a­hal­lar som har hit­tats, och vi var med och gräv­de. Där fick jag gö­ra det som jag länge ha­de ve­lat gö­ra: or­dent­li­ga jord­prov av he­la gol­ven. Fynd kan flyt­ta sig, som när en mask kry­per ge­nom en pär­la, men den fe­ta kul­tur­jor­den lig­ger orör­lig. Där­för lö­nar det sig att ta pro­ver för att se vad jor­den in­ne­hål­ler på oli­ka djup. Ti­di­ga­re ha­de man tit­tat på mak­ro­fos­sil som frö­er, men in­te på den ke­mis­ka sam­man­sätt- ning­en. Vi gjor­de sys­te­ma­tis­ka jor­da­na­ly­ser av fos­fat och sur­het och kun­de helt och hål­let ur­skil­ja rums­in­del­ning­en.

1989— 2001 Nya ana­ly­ser i Ven­del

Vid näs­ta gräv­ning av boplat­sen in­till båt­grav­fäl­tet i Ven­del i Ti­erps kom­mun norr om Uppsa­la, för­fi­na­de min med­ar­be­ta­re Sven Isaks­son tek­ni­ken för jor­da­na­ly­ser, så att vi även kun­de de­tek­te­ra fet­ter. Nu kun­de vi än­nu bätt­re ur­skil­ja verk­sam­he­ter­na i hu­sets oli­ka rum. I Ven­del gjor­des ock­så ana­ly­ser med elekt­risk mot­stånds­mät­ning och ge­o­ra­dar in­nan ut­gräv­ning­ar­na på­bör­ja­des så hu­sen kun­de lo­ka­li­se­ras me­ra i de­talj.

Ven­del var min sista gräv­ning, som jag av­slu­ta­de i sam­band med att jag gick i pen­sion.

2011 Hel­gö åter­be­sökt

Allt­se­dan jag läm­na­de Hel­gö följ­de jag de fort­sat­ta ut­gräv­ning­ar­na med in­tres­se. Jag om­bads re­di­ge­ra den av­slu­tan­de vo­ly­men om dem, vil­ket jag gjor­de. Jag ha­de upp­levt att tolk­ning­en av Hel­gö som en verk­stads- och han­dels­plats in­te var hel­täc­kan­de. Nu­me­ra ser jag Hel­gö som en re­li­giös cen­tral­ort, vil­ket fram­går av nam­net. Märk­li­ga fynd som en nor­din­disk budd­ha och en irisk kräk­la, an­vän­des inom den fornnor­dis­ka kul­ten. Na­tur­ligt­vis fanns där ock­så verk­stä­der och det be­drevs han­del. Det är in­te många som tror på min tolk­ning i Sve­ri­ge, dä­re­mot ut­om­lands, där man dra­git pa­ral­lel­ler till det krist­na klos­ter­vä­sen­det.

2018 Ven­del sam­man­fat­tat

Nu har jag sam­man­fat­tat Ven­dels för­histo­ria och boken ska kom­ma ut snart. Den har dröjt ef­tersom jag vil­le in­vän­ta rap­por­ter­na av upp­drags­ut­gräv­ning­ar­na som gjor­des ut­med E4:an norr om Uppsa­la i bör­jan av 2000-ta­let.

Hjälp­kar­lar vid den förs­ta eg­na un­der­sök­ning­en av en sten­ål­ders­boplats i Ho­ting.

En kar­ta över grav­fäl­tet Ormknös som lig­ger ut­an­för Bir­ka på Björkö. Någ­ra av gra­var­na är äld­re än sta­den.

LOFOTEN KVAM­SÖY LÅN­GÖN HEL­GÖ BIR­KA

Birgit Arrhenius i fält på Hel­gö, ti­digt 1960-tal

Birgit Arrhenius är pro­fes­sor eme­ri­ta vid Stock­holms uni­ver­si­tet.

BIRGIT ARRHENIUS

Den svens­ka la­bo­ra­ti­va ar­ke­o­lo­gins mo­der.

Be­rät­tat för Ce­ci­lia Christ­ner Ri­ad

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.