Kult­hu­sen

OMTOLKAT.

Populär Arkeologi - - Innehåll - AV STAFFAN ENG TRÄSNITT UR SVERIGES HEDNATID, SAMT MEDELTID, FÖRRA SKEDET, FRÅN ÅR 1060 TILL ÅR 1350 AV OSCAR MONTELIUS, 187 7

Nu räk­nar ar­ke­o­lo­ger­na med kul­ten och kult­hu­sen igen.

Kyr­kan i Gam­la Uppsa­la fö­re­gicks tro­li­gen av ett kult­hus. An­ders Ka­liff be­rät­tar om hur ar­ke­o­lo­ger­na tog den re­li­giö­sa tolk­ning­en till he­ders igen.

Bprydd med guld, och i mit­ten av sa­len tro­nar en av­bild av den mäk­ti­ge vä­dergu­den Tor, flan­ke­rad av gu­dar­na Oden och Frej.

Så be­skrev kyr­ko­man­nen Adam av Bre­men sve­ar­nas tem­pel i Uppsa­la i sin historia om är­kes­tif­tet Ham­burg från 1070-ta­let. Den be­trak­ta­des som en till­för­lit­lig käl­la av svens­ka histo­ri­ker och ar­ke­o­lo­ger långt fram på 1900-ta­let. Frå­gan var in­te om, ut­an var i Uppsa­la temp­let ha­de fun­nits.

Se­dan kom käll­kri­ti­ken, som gjor­de fors­kar­na med­vet­na om att Adams be­rät­tel­se bygg­de på andra­hands­upp­gif­ter och kun­de va­ra skri­ven i di­rekt syf­te att vil­se­le­da. Plöts­ligt fram­stod den som trod­de på be­rät­tel­sen som en okri­tisk fan­tast.

Vänd­ning­en sked­de i köl­vatt­net av den nors­ke re­li­gi­ons­hi­sto­ri­kern Olaf Ol­sen, som i en käll­kri­tisk ge­nom­gång år 1966 ha­de vi­sat att de för­krist­na kult­bygg­na­der som finns be­skriv­na i de for­nis­länds­ka sa­gor­na sak­na­de stöd i det ar­ke­o­lo­gis­ka käll­ma­te­ri­a­let.

De is­länds­ka fynd som i bör­jan av 1900-ta­let ha­de tol­kats som så­da­na bygg­na­der var res­ter ef­ter sto­ra fest­mål­ti­der och gil­len, me­na­de han, och sa­gor­nas hof, goða­hús och blót­hús var ba­ra speg­ling­ar av de me­del­ti­da ned­teck­nar­nas eg­na er­fa­ren­he­ter av krist­na kyr­kor.

Ef­ter det vå­ga­de få ar­ke­o­lo­ger tol­ka för­krist­na läm­ning­ar som kult­hus. I stäl­let an­tog man att kul­ten ha­de skett un­der bar him­mel, vil­ket ha­de visst stöd i and­ra is­länds­ka sa­gor, ti­dig­me­del­ti­da lag­tex­ter och den ro­mers­ke histo­ri­e­skri­va­ren Ta­ci­tus verk om de ger­mans­ka fol­ken.

Men i bör­jan av 1990-ta­let gjor­des fle­ra fynd som än en gång skul­le vän­da upp och ner på sy­nen på den för­krist­na skan­di­na­vis­ka kul­ten. Det bör­ja­de med en li­ten kvadra­tisk brons­ål­ders­bygg­nad i Ul­le­vi ut­an­för Lin­kö­ping. Den vi­sa­de fle­ra tec­ken på att ha haft re­li­giös funk­tion.

Bygg­na­den gjor­de att fors­kar­na fick upp ögo­nen för lik­nan­de hus som ha­de do­ku­men­te­rats vid ti­di­ga­re ut­gräv­ning­ar. År 1993 hit­ta­des dess­utom väl­be­va­ra­de läm­ning­ar av ett li­tet brons­ål­ders­hus på en grav­plats vid Ringe­by ut­an­för Norr­kö­ping. Det in­ne­höll ur­negra­var med brän­da ben och vet­te mot en plats där eldri­tu­a­ler tyck­tes ha på­gått un­der lång tid.

– Det var start­punk­ten. Jag lär­de kän­na re­li­gi­ons­hi­sto­ri­ker som blev väl­digt över­ty­ga­de av de fyn­den. Se­dan har det ba­ra växt, sä­ger An­ders Ka­liff, som är pro­fes­sor i ar­ke­o­lo­gi vid Uppsa­la uni­ver­si­tet.

När ar­ke­o­lo­gen Le­na Victor skrev sin av­hand­ling om kult­hus år 2002 fanns re­dan mer än tju­go så­da­na små bygg­na­der do­ku- men­te­ra­de. I dag me­nar An­ders Ka­liff att an­ta­let är det dubb­la, även om al­la fynd in­te har sam­ma höga grad av tro­vär­dig­het.

Un­ge­fär sam­ti­digt med brons­ål­ders­hu­sen upp­täck­tes ock­så vi­kin­ga­ti­da bygg­na­der med en tyd­lig re­li­giös funk­tion i Borg i Ös­ter­göt­land och San­da i Upp­land. Men det mest upp­se­en­de­väc­kan­de fyn­det gjor­des i bör­jan av 2000-ta­let i Upp­åk­ra ut­an­för Lund: en stor ri­tu­ell bygg­nad som fak­tiskt för tan­ken till det tem­pel i Uppsa­la som Adam av Bre­men skrev om.

– Upp­åkra­hu­set är så enormt över­ty­gan­de. Men när fyn­det gjor­des var det näs­tan som att slå in öpp­na dör­rar: det ha­de hänt väl­digt myc­ket på ba­ra tio år, sä­ger An­ders Ka­liff.

Om den pro­ces­sen hand­lar hans bok Tem­pel och kult­hus i det for­na Skan­di­na­vi­en,

som kom ut förra året. Boken är skri­ven till­sam­mans med den tys­ka ar­ke­o­lo­gen Ju­lia Mat­tes, som i sin av­hand­ling från år 2008 gjor­de en käll­kri­tisk ge­nom­gång av de sydskan­di­na­vis­ka kult­hu­sen.

”Men i bör­jan av 1990-ta­let gjor­des fynd som vän­de upp och ner på sy­nen på kul­ten”

Vad är det då som gör fors­kar­na så över­ty­ga­de om att det som of­ta ba­ra är någ­ra stolp­hål i mar­ken är res­ter av he­li­ga bygg­na­der? An­ders Ka­liff lik­nar tolk­nings­ar­be­tet vid ett pus­sel där det är hel­he­ten sna­ra­re än nå­gon en­skild bit som är av­gö­ran­de.

Of­ta spe­lar hu­sets lä­ge en vik­tig roll. Många av de äld­re kult­hu­sen lig­ger till ex­em­pel i an­slut­ning till be­grav­nings­plat­ser där döds­ri­tu­a­ler har ägt rum, och det är van­ligt med ben­de­på­er och gra­var in­ne i hu­sen.

– Det finns in­te någ­ra and­ra boplat­ser där. De här hu­sen lig­ger in­te­gre­ra­de i en grav­mil­jö med k rem a tio n s plat­ser där man tog hand om de dö­da, sä­ger An­ders Ka­liff.

Järn­ål­ders­hu­set i Borg å sin si­da lig­ger nä­ra grun­den till en me­del­ti­da kyr­ka och ver­kar ha fun­ge­rat som gårds­tem­pel till den stor­man­na­gård som se­na­re lät upp­fö­ra kyr­kan. Ett tjockt la­ger grus över läm­ning­ar­na ty­der ock­så på att hu­set har ge­nom­gått ett slags ri­tu­ell be­grav­ning.

Ett an­nat vik­tigt in­di­ci­um är spe­ci­el­la fö­re­mål som har de­po­ne­rats i och om­kring hu­sen. I Borg fanns ett hund­ra­tal amu­lett­ring­ar av järn på en sten­lagd gårds­plan ut­an­för bygg­na­den: de­ci­me­ter­sto­ra järn­ring­ar med häng­an­de smid­da sym­bo­ler som för­mod­li­gen hör­de ihop med oli­ka gu­dar.

På sam­ma plats på­träf­fa­des ock­så 75 ki­lo ben­ma­te­ri­al från djur med en opro­por­tio­ner­ligt stor an­del skal­lar och käk­ben, nå­got som fors­kar­na har tol­kat som res­ter av dju­rof­fer.

I Upp­åkra­hu­set fanns en ex­klu­siv me­tall­bä­ga­re från 500-ta­let med en tidig form av nor­disk dju­ror­na­men­tik samt mer än hund­ra så kal­la­de guld­gub­bar: tun­na guld­fo­lie­bleck med fi­gur­mo­tiv som kan ha va­rit fäs­ta på stol­par in­ne i hu­set. Om­kring bygg­na­den hit­ta­des dess­utom sym­bo­liskt för­stör­da, ned­gräv­da va­pen, bland an­nat ett stort an­tal med­ve­tet böj­da spjut­spet­sar.

En tred­je in­di­ka­tion är att kult­hu­sen skil­jer sig i form och ut­se­en­de från and­ra hus från sam­ma tid och of­ta är up­pen­bart olämp­li­ga som bo­stä­der. Kult­hu­sen från yng­re brons­ål­der och äld­re järn­ål­der är till ex­em­pel väl­digt små och har of­ta en öp­pen ga­velsi­da.

– De har va­rit ex­po­ne­ra­de för ri­tu­a­ler av nå­got slag. För­mod­li­gen har man kun­nat stå ut­an­för och se nå­got där, näs­tan som på en scen, sä­ger An­ders Ka­liff.

Upp­åkra­hu­set är dä­re­mot stort – 13,5 me­ter långt och 6 me­ter brett – och de kraf­ti­ga hå­len för de tak­bä­ran­de stol­par­na ty­der på en hög kon­struk­tion och en plan­lös­ning som på­min­ner om de me­del­ti­da stav­kyr­kor­na.

Hu­set har ock­så byggts om många gång­er och an­vänts i oli­ka fa­ser från ro­mersk järn­ål­der än­da in i vi­kin­ga­ti­den – en tids­rymd på kanske mer än ett halvt år­tu­sen­de!

– Det är up­pen­bar­li­gen en tra­di­tion att hu­set ska stå där och se un­ge­fär li­ka­dant ut, sä­ger An­ders Ka­liff.

Näs­tan al­la kult­hu­sen har upp­täckts un­der upp­dragsar­ke­o­lo­gis­ka un­der­sök­ning­ar, som ef­ter be­slut från läns­sty­rel­sen mås­te be­kostas av den som vill ex­plo­a­te­ra mark. Den sor­tens un­der­sök­ning­ar ex­plo­de­ra­de i sam­band med 1970-ta­lets mil­jon­pro­gram och in­fra­struk­tur­sats­ning­ar.

Men trots att kult­hu­sen ver­kar va­ra för­hål­lan­de­vis van­li­ga så dröj­de det näs­tan tju­go år in­nan fors­kar­na upp­täck­te dem. Hur är det möj­ligt?

An­ders Ka­liff tror att obe­nä­gen­he­ten att gö­ra re­li­giö­sa tolk­ning­ar del­vis be­rod­de på en miss­upp­fatt­ning om vad käll­kri­tik är. När Olaf Ol­sen gjor­de sin käll­kri­tis­ka ge­nom­gång på 1960-ta­let upp­fat­ta­de många det som att han ha­de vi­sat att det in­te fanns någ­ra kult­hus, trots att han egent­li­gen ba­ra ha­de vi­sat att det in­te fanns någ­ra bra be­lägg.

– Det var sä­kert rätt på hans tid. Men tan-

ken att det in­te fanns någ­ra kult­hus blev en fak­to­id som fick eget liv, sä­ger An­ders Ka­liff.

Han me­nar att det är sam­ma sorts fel­slut som när man tror att det är be­vi­sat att en per­son som har bli­vit frikänd i en rät­te­gång är oskyl­dig. Men att be­vis­ma­te­ri­a­let in­te är till­räck­ligt starkt ute­slu­ter ju in­te att det kan kom­ma fram nya, bätt­re be­vis.

Sam­ti­digt tror An­ders Ka­liff att kons­tens och po­pu­lär­kul­tu­rens stor­slag­na skild­ring­ar av vi­kin­ga­ti­den – in­te minst Carl Lars­sons na­tio­nal­ro­man­tis­ka ge­stalt­ning av Uppsa­la­temp­let i mål­ning­en Mid­vin­ter­blot på Na­tio­nal­mu­se­um – har bi­dra­git till att för­pas­sa kult­hu­sen till fik­tio­nens värld.

– Jag har själv upp­levt hur den mål­ning­en blir ett slags motar­gu­ment mot temp­let ba­ra för att den är så fan­ta­si­full. Men om man ska va­ra käll­kri­tisk så är det ju egent­li­gen en ab­surd slut­sats, sä­ger han.

På lik­nan­de sätt tror han att na­zis­mens och na­tio­nal­ro­man­ti­kens ide­a­li­se­ring av det fornnor­dis­ka har fått många fors­ka­re att omed­ve­tet vil­ja to­na ner fö­re­koms­ten av avan­ce­ra­de drag i de för­krist­na kul­tu­rer­na för att in­te spe­la mör­ka kraf­ter i hän­der­na.

Han me­nar att det är en an­led­ning till att det fort­fa­ran­de är kon­tro­ver­si­ellt att ta­la om för­krist­na tem­pel, trots att den be­näm­ning­en fak­tiskt skul­le pas­sa in på någ­ra av de upp­täck­ta bygg­na­der­na.

– Det är sam­ma sak igen: egent­li­gen har det in­te med sa­ken att gö­ra, men på nå­got sätt så får det än­då be­ty­del­se. Men den vik­ti­gas­te or­sa­ken till ar­ke­o­lo­ger­na sen­fär­dig­het, me­nar han, var kanske än­då sam­ti­dens oin­tres­se för re­li­gi­on, som led­de till att re­li­giö­sa tolk­ning­ar över hu­vud ta­get be­trak­ta­des som su­spek­ta nöd­lös­ning­ar. Han minns en kol­le­ga som på 1980ta­let sa: ”Du mås­te tän­ka på att forn­ti­dens män­ni­skor var li­ka ra­tio­nel­la som vi.”

– Det har jag tänkt på ge­nom åren. Ra­tio­nel­la var de de­fi­ni­tivt, men ab­so­lut in­te på vårt sätt.

Där­för me­nar An­ders Ka­liff – och det här är kon­tro­ver­si­ellt bland ar­ke­o­lo­ger – att det är nöd­vän­digt att gö­ra jäm­fö­rel­ser med and­ra kul­tu­rer, som kan ge fors­kar­na in­spi­ra­tion till rim­li­ga­re tolk­ning­ar som in­te är li­ka fär­ga­de av den eg­na världs­upp­fatt­ning­en.

Bäst är att jäm­fö­ra med sam­häl­len som är så li­ka som möj­ligt den epok som stu­de­ras, me­nar han, bå­de i frå­ga om kli­mat, tek­no­lo­gi och nä­rings­bas. Än­nu in­tres­san­ta­re blir det om det finns ett verk­ligt släkt­skap mel­lan kul­tu­rer­na, till ex­em­pel mel­lan oli­ka in­doeu­ro­pe­is­ka re­li­gi­o­ner.

Sam­ti­digt gäl­ler det na­tur­ligt­vis att va­ra för­sik­tig med att dra för sto­ra väx­lar på lik­he­ten mel­lan kul­tu­rer­na.

– Tan­ken är in­te att sä­ga att man gjor­de li­ka­dant i Skan­di­na­vi­en som i nå­gon stam i Sy­da­me­ri­ka el­ler på en Sö­der­havsö. Sna­ra­re hand­lar det om att se vil­ka ma­te­ri­el­la läm­ning­ar som ett visst sätt att be­te sig ger upp­hov till, sä­ger An­ders Ka­liff.

Upp­täck­ter­na av kult­hu­sen bi­drog till att den ne­ga­ti­va in­ställ­ning­en för­byt­tes i ett enormt in­tres­se för re­li­gi­on och kult. I dag hand­lar de­bat­ten in­te läng­re om kult­hu­sens ex­istens, ut­an om hur de an­vän­des.

Be­ty­der det då att Adam av Bre­mens skild­ring av Uppsa­la­temp­let trots allt stäm­mer?

En­ligt An­ders Ka­liff så har de nya fyn­den åt­minsto­ne gjort Adams be­rät­tel­se me­ra san­no­lik. Om det be­vis­li­gen har fun­nits vik­ti­ga re­li­giö­sa bygg­na­der på and­ra plat­ser i Skan­di­na­vi­en un­der vi­kin­ga­ti­den, var­för skul­le det då in­te ha gjort det i det mäk­ti­ga Uppsa­la?

Att Gam­la Uppsa­la verk­li­gen har va­rit ett re­li­giöst cent­rum av rang be­kräf­tas av de mel­lan en halv och en kilo­me­ter långa ra­der av kraf­ti­ga stolp­hål från 400–500-ta­let, s om­kom fram­vi­den upp­dragsar­ke­o­lo­gisk un­der­sök­ning i ut­kan­ten av om­rå­det un­der åren 2012–13.

Stolp­hå­len, som på fle­ra stäl­len in­ne­hål­ler ben från det som för­mod­li­gen är off­ra­de häs­tar, kor och svin, har tol­kats som res­ter av mo­nu­men­ta­la pro­ces­sions­vä­gar el­ler av­gräns­ning­ar av den he­li­ga plat­sen.

Sam­ti­digt har ar­ke­o­lo­ger de se­nas­te åren

”Vik­ti­gas­te or­sa­ken till ovil­jan att ta­la om kult­hus var sam­ti­dens oin­tres­se för re­li­gi­on”

do­ku­men­te­rat fle­ra väl­di­ga hall­bygg­na­der med re­li­giö­sa in­slag på de s åkal­la­de Kungs­gårds pla­tå­er­na norr om den me­del­ti­da kyr­kan, även om des­sa ver­kar ha över­getts re­dan i bör­jan av 800-ta­let – allt­så fle­ra hund­ra år fö­re Adam av Bre­mens tid.

Men An­ders Ka­liff me­nar att det fak­tum att Sveriges förs­ta är­ke­bis­kops­sä­te för­la­des till just Gam­la Uppsa­la på 1100ta­let ta­lar för att plat­sen ha­de en fort­satt stor re­li­giös be­ty­del­se un­der vi­kin­ga­ti­den.

För egen del är han över­ty­gad om att det har stått ett tem­pel på sam­ma stäl­le som den me­del­ti­da kyr­kan, där ar­ke­o­lo­gi­pro­fes­sor Su­ne Lin­dqvist på 1920-ta­let gräv­de ut det som han länge trod­de var stol­par­na till det gam­la hed­na­temp­let un­der kyrk­gol­vet.

Se­na­re un­der­sök­ning­ar vi­sar att någ­ra av stol­par­na fak­tiskt kan va­ra från för­kris­ten tid. Med­hjälp av mark ra­dar­un­der­sök­ning­ar har man hit­tat yt­ter­li­ga­re struk­tu­rer un­der kyr­kan, men de fynd som hit­tills har gjorts är knap­past till­räck­ligt många för att vitt­na om ett stort tem­pel.

Men An­ders Ka­liff hop­pas att det nå­gon gång ska gå att gö­ra en mer nog­grann un­der­sök­ning av plat­sen, även om den be­fint­li­ga kyr­kan och gra­var­na skul­le gö­ra det till ett väl­digt svårt och kost­samt pro­jekt.

– För­mod­li­gen stod temp­let un­ge­fär på sam­ma sätt som kyr­kan och den ti­di­ga­re trä­kyr­kan där, och i så fall är myc­ket för­stört. Men man skul­le sä­kert kun­na kom­ma gans­ka långt än­då, sä­ger han.

Re­li­giös ce­re­mo­ni i da­gens In­di­en med röt­ter i den 3 000 år gam­la ve­dis­ka re­li­gi­o­nen. Kanske in­spi­re­ra­de den in­doeu­ro­pe­is­ka kul­tu­ren till el­dof­fer i de 22 PO­PU­LÄR AR­KE­O­LO­GI skan­di­na­vis­ka kult­hu­sen un­der brons­ål­dern.

Skål­gro­par är van­li­ga på häll­rist­ning­ar och kan ha haft en kul­tisk funk­tion. De finns ock­så i så kal­la­de klang­ste­nar från brons­ål­dern, som har hit­tats i an­slut­ning till grav­plat­ser och tros ha fun­ge­rat som ri­tu­el­la mu­sik­in­stru­ment.

Ut­gräv­ning av en hall­bygg­nad vid Slö­inge sö­der om Fal­ken­berg i Hal­land år 1994. Ar­ke­o­lo­gen Le­na Berglund har fri­lagt gro­par­na som för­ank­ra­de de tak­bä­ran­de stol­par­na. Stolp­hå­len syns som par­ti­er av mörk jord med upp­stic­kan­de ste­nar, som har sta­bi­li­se­rat...

Kyr­ko­ta­ket i Gam­la Uppsa­la stic­ker upp ovan­för Mitt­hö­gen och Öst­hö­gen. Här tror An­ders Ka­liff att ett ti­di­ga­re för­kris­tet tem­pel kan ha stått.

Så här kan Upp­åkra­hu­set ha sett ut. Det lik­nar Hed­dal stav­kyr­ka i Te­le­mark fyl­ke i Nor­ge, som har fornnor­disk dju­ror­na­men­tik.

Fynd från hall­bygg­na­den vid Slö­inge sö­der om Fal­ken­berg i Hal­land. Överst till hö­ger en guld­gub­be.

Carl Lars­sons Mid­vin­ter­blot på Na­tio­nal­mu­se­um i Stock­holm är ett ex­em­pel på hur na­tio­nal­ro­man­ti­ken har på­ver­kat ar­ke­o­lo­ger­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.