”Sva­ji­ga for­mu­le­ring­ar”

Var­för kan in­te ar­ke­o­lo­gen Jo­nat­han Lind­ström hål­la till­ba­ka sitt po­li­tis­ka tyc­kan­de, frå­gar sig en lä­sa­re av ar­ti­keln De lär­de oss sä­ga en, två, tre i Po­pu­lär ar­ke­o­lo­gi 5/17.

Populär Arkeologi - - Läsarbrev - Jo­nat­han Lind­ström, Kal­mar läns mu­se­um/ GRASCA, Lin­néu­ni­ver­si­tet

Kan in­te Jo­nat­han Lind­ström hål­la till­ba­ka sitt stän­digt åter­kom­man­de po­li­tis­ka tyc­kan­de i ar­tik­lar om ar­ke­o­lo­gi? Den här gång­en släng­er han in en fras om att främ­lings­fi­ent­li­ga po­li­ti­ker kal­lar mus­li­mer för ter­ro­ris­ter. Vil­ka po­li­ti­ker är det som av­ses? Vil­ka har sagt att mus­li­mer är ter­ro­ris­ter? Så vitt jag vet ing­en po­li­ti­ker över hu­vud ta­get. Att det finns mus­lims­ka ter­ro­ris­ter är en helt an­nan sak än att mus­li­mer är ter­ro­ris­ter. Det får man lä­ra sig på en grund­kurs i lo­gik el­ler mängd­lä­ra, och det är vad en del po­li­ti­ker har sagt. Lind­ströms sva­ji­ga for­mu­le­ring­ar är up­pen­bart orim­li­ga och fel­ak­ti­ga. Man blir ba­ra trött på det po­li­tiskt kor­rek­ta po­se­ran­de som Lind­ström äg­nar sig åt, sär­skilt som han upp­vi­sar så brist­fäl­li­ga kun­ska­per om da­gens po­li­tis­ka de­batt. Det drar ner kva­li­te­ten på en an­nars ut­märkt tid­skrift. Jan Wal­len­berg

Svar:

Kul med kri­tik! Den ome­del­ba­ra och oförarg­li­gas­te or­sa­ken till mitt ”po­li­tis­ka po­se­ran­de” är pe­da­go­gisk. Ge­nom att dra pa­ral­lel­ler till vår sam­tid tror jag att det blir det bå­de lät­ta­re och ro­li­ga­re att ta till sig forn­tids­fak­ta. Dit hör ock­så att jag an­vän­der be­grepp som ”kill- och tjej­ba­cil­ler”.

På yt­ter­li­ga­re två sätt tyc­ker jag dess­utom att det är be­fo­gat att dra in po­li­tik i ar­ke­o­lo­gin. Dels är det ett sätt att lyf­ta fram att forn­ti­dens män­ni­skor in­te var någ­ra na­i­va na­tur­barn som lev­de i ett kon­flikt­fritt, sta­bilt sam­häl­le. De äg­na­de sig i högs­ta grad åt po­li­tik, och in­ser man det blir histo­ri­en än­nu mer in­tres­sant att un­der­sö­ka. Dels är var­je för­sök att skri­va historia i nå­gon om­fatt­ning all­tid po­li­tisk. Många ar­ke­o­lo­ger, in­klu­si­ve jag själv, är li­del­se­fullt in­tres­se­ra­de av att så ob­jek­tivt som möj­ligt ta re­da på ”hur det egent­li­gen var”. Det bru­kar va­ra möj­ligt när vi ska av­gö­ra till ex­em­pel i vil­ken tids­ord­ning oli­ka yx­ty­per har till­ver­kats. Men så snart vi stäl­ler frå­gor om yx­ans sym­bo­lik, vil­ka köns­rol­ler man ha­de, hur sam­häl­let för­änd­ra­des så har vi öpp­nat upp för oli­ka per­spek­tiv – och där­med en po­li­tisk in­ver­kan ge­nom att vi väl­jer per­spek­tiv. Vi pra­tar om somt och ti­ger om an­nat, pre­cis som po­li­ti­ker.

Just strids­yx­ing­ar­na, in­doeu­ro­pei­se­ring­en, mi­gra­tion från ös­ter och forsk­ning­en om fos­silt dna är väl bå­de forsk­nings­hi­sto­riskt och i sam­ti­den hur po­li­tiskt in­tres­sant som helst! Vi kän­ner tryc­ket av to­ta­li­tä­ra re­gi­mer ös­ter­i­från, USA för­stär­ker si­na grän­ser mot ut­val­da grup­per, den eu­ro­pe­is­ka ge­men­ska­pen knapras i kan­ter­na, många flyk­ting­ar har nått Sve­ri­ge och ett av vå­ra störs­ta riks­dags­par­ti­er har ra­sis­men som ide­o­lo­gi (be­nämnd ”es­sens”) in­skri­ven i sitt par­ti­pro­gram.

Oav­sett vad man tyc­ker om det­ta är det ju själv­klart värt att fun­de­ra på var­för in­tres­set för bi­o­lo­giskt släkt­skap som nå­got centralt i histo­ri­en och histo­rie­be­rät­tan­det dy­ker upp pa­ral­lellt. Jag tror att det är en kom­bi­na­tion av tek­nisk ut­veck­ling (fos­silt dna + so­ci­a­la me­di­er) och fram-ore­rad oro som gör att vi sö­ker oss bak­åt till det av­läg­set för­flut­na och nå­got vi in­bil­lar oss skul­le va­ra mer sta­bilt och na­tur­ve­ten­skap­ligt på­lit­ligt. Jag är själv en­ga­ge­rad i det spän­nan­de At­las-pro­jek­tet (se Po­pu­lär ar­ke­o­lo­gi 1/17) där mäng­der av forn­ti­da in­di­vi­ders dna kart­läggs. Fa­sci­ne­ran­de nya fak­ta ser­ve­ras stup i kvar­ten, men det är vik­tigt att se det­ta som en av fle­ra bi­tar i det för­hi­sto­ris­ka puss­let.

Jag tror allt­så, trots – el­ler sna­ra­re på grund av – att jag är ute ef­ter den ob­jek­ti­va histo­ri­en, att vi mås­te va­ra med­vet­na om sam­tids­po­li­tis­ka vär­de­ring­ar när vi på all­var för­sö­ker för­stå forn­ti­da sam­häl­len och män­ni­skor och forsk­ning­en om dem. Min för­hopp­ning är att du in­te ska bli så trött fram­ö­ver. Det här är ju ro­li­ga gre­jer!

Vad gäl­ler ex­em­pel på po­li­ti­ker som tyc­ker att mus­li­mer över­lag är ter­ro­ris­ter, sök på nä­tet på ”mus­lim” och ”ter­ro­rist” så hit­tar du det – och vär­re än så. Trå­kigt nog ver­kar det in­te va­ra jag som upp­vi­sar bris­tan­de kun­ska­per. Det hind­rar in­te att ditt brev fick mig att tän­ka till och lä­ra mig nå­got, så tack än­då!

Vad tyc­ker du? Skriv till [email protected]­park.se

Jo­nat­han Lind­ström är ar­ke­o­log och för­fat­ta­re.

Po­pu­lär ar­ke­o­lo­gi 5/2017

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.