#me­too

Nu har me­too nått forn­ti­den. Då var så­väl över­grepp som he­derskul­tur var­dags­mat.

Populär Arkeologi - - Innehåll - AV JONATHAN LINDSTRÖM

Ett par små kopp­ar­bleck från öländs­ka Kö­pings­vik av­slö­jar en dra­ma­tisk men ty­värr var­dag­lig si­tu­a­tion om­kring år 1100. Med en vass kniv­spets har nå­gon ristat in en run­text på blec­ken. Tex­ten bör­jar: Kristr ok Sank­ta Ma­ria bi­ar­gi ther Olôf … Det kan över­sät­tas till: Kristus och Sank­ta Ma­ria må fräl­sa dig Oluv! Oluv är ett kvin­no­namn, me­dan ver­bet bi­ar­gi av­ser att hjäl­pa och bi­stå en kvin­na i barnsnöd. Det var na­tur­ligt att an­ro­pa jung­fru Ma­ria för att hjäl­pa en fö­dan­de kvin­na. Men fort­sätt­ning­en är otäc­ka­re: Hjälp ring­ar och lä­ke­bleck. Från dig må den per­ver­sa jät­ten för­svin­na, Oluv, och den vrå­lan­de tur­sen för all­tid … Jag bring­ar den tre­höv­da­de tur­sen, den jordsö­la­de, från man­nens kvin­na. Jag sej­dar ho­nom dit där han hör hem­ma … Må han slu­ta sin färd in i el­den!

Jät­ten och tur­sen sågs som demoner. Det sägs i fle­ra käl­lor att sär­skilt tur­sar­na plå­ga­de kvin­nor som skul­le fö­da. Ring­ar­na och blec­ken kan ha tänkts hjäl­pa vid för­loss­ning­en el­ler avvär­ja barn­sängs­fe­ber. Tur­sen var en ovan­ligt från­stö­tan­de fi­gur, känd över he­la Nor­den som tre­höv­dad men här ock­så jor­dig, smut­sig och vrå­lan­de. Obe­hag­lig för al­la sin­nen!

Tur­sen var in­te ba­ra en för­loss­nings­de­mon ut­an be­gick ock­så sex­u­el­la över­grepp på kvin­nor. I po­pu­lä­ra över­sik­ter över nor­disk my­to­lo­gi nämns ibland hi­e­ros ga­mos, gre­kis­ka för det he­li­ga bröl­lo­pet, en be­näm­ning som ger in­tryck av en him­mels­gud och en jord­gu­din­na som för­e­nas un­der hög­tid­li­ga for­mer för frukt­bar­het och god års­växt. Hi­e­ros ga­mos syf­tar på för­e­ning­en mel­lan Zeus och He­ra, men även på and­ra gu­do­mar och my­tis­ka ge­stal­ter som ett slags fö­re­bil­der för män­ni­skor­na.

Hög­tid­lig­he­ten i för­e­ning­en för­svin­ner dock lätt när man tit­tar när­ma­re på my­ter­na om de nor­dis­ka gu­dar­nas och and­ra vä­sens sex­u­el­la mö­ten. Det klas­sis­ka ex­emp­let som ut­pe­kas som hi­e­ros ga­mos, där gu­den Frej mö­ter jät­tin­nan Gerd i en lund, in­leds nå­gorlun­da san­sat med att gu­den från sitt him­mels­ka hög­sä­te får syn på Gerd och fylls av så­dan åtrå att han säger:

”Mer äls­kar jag den flic­kan än förr nå­gon yng­ling äls­kat sen värl­den upp­stod.”

Han sän­der sin tjä­na­re Skir­ne till hen­ne, men hon är svår­ö­ver­ta­lad. Hon lå­ter sig in­te mu­tas med guld­äpp­len el­ler guld­ring. ”Ald­rig så länge vi le­ver bå­da vill jag byg­ga och bo med Frej.” In­te heller lå­ter hon sig blid­kas in­för ho­tet att hon el­ler hen­nes far ska hals­hug­gas.

Först ef­ter en be­svär­jel­se med hot om svå­ra plå­gor, som att våld­tas av tur­sar och dric­ka get­piss i det­ta liv och i li­vet ef­ter, gick hon med på att mö­ta Frej i lun­den. Dun­kelt anas att Frej dess­utom slår ihjäl Gerds bror. När Frej får be­sked att mö­tet med Gerd drö­jer nio nät­ter ut­tryc­ker han sin läng­tan po­e­tiskt: en natt är lång, två och tre är än­nu läng­re och läng­re än en må­nad känns ”en halv vak­natts vän­tan”. Li­te mag­starkt att va­ra po­e­tisk i ett så­dant sam­man­hang, kan man tyc­ka.

Re­li­gi­ons­hi­sto­ri­ker har ut­i­från nor­dis­ka sa­gor, ru­nin­skrif­ter och yng­re et­no­lo­giskt ma­te­ri­al, vi­sat att ma­gi in­te ba­ra i my­ten ut­an i även prak­ti­ken an­vän­des för att bry­ta ner vil­jan hos unga kvin­nor och tvinga dem till sam­lag med den som gett ut­tryck åt troll­for­meln el­ler för­ban­nel­sen. För att gö­ra form­ler­na och för­ban­nel­ser­na kraft­ful­la in­ne­hål­ler de of­ta ett grovt språk. De be­skri­ver hur troll och jät­tar, in­klu­si­ve den tre­höv­da­de tur­sen, ska våld­ta och för­ned­ra kvin­nan om hon in­te går av­sän­da­ren till mö­tes.

Hu­vud­de­len av käll­ma­te­ri­a­let är från sen vi­kin­ga­tid och se­na­re, men det finns ett li­tet ben med en in­skrift från Lind­holm mos­se i Skå­ne da­te­rad till 400–450 som har tol­kats

”Först ef­ter hot om svå­ra plå­gor gick hon med på att mö­ta Frej i lun­den”

som en ma­gisk ting­est av­sedd att fram­be­svär­ja kär­lek hos en kvin­na.

Från sam­ma tid, det vill sä­ga ti­digt 400tal, var ock­så de nu för­stör­da Gal­le­hus­hor­nen av rent guld, som hit­ta­des på söd­ra Jyl­land. Bland myll­ret av fi­gu­rer på hor­nens ut­si­dor fanns en tre­höv­dad fu­ling med kraf­tigt kön som hål­ler en get i ett rep. Bilden fö­re­stäl­ler tro­li­gen en turs, en tolk­ning som stärks av att den står in­till en hind med en di­an­de kalv och en orm med två di­an­de små­or­mar, allt­så hon­li­ga vä­sen med ny­li­gen föd­da ung­ar, kanske gu­da­vä­sen i djur­ge­stalt. Tur­sen kan ha nå­got att gö­ra med av­lan­det el­ler ung­ar­nas föd­sel.

Även and­ra fram­stå­en­de gu­dar ut­mär­ker sig sex­u­ellt. När Oden vill kom­ma åt skal­de­mjö­det tar han sig in till jät­ten Sut­tungs dotter Gunn­löd i orm­ge­stalt ge­nom ett borr­hål och har sex i tre nät­ter med hen­ne. Hon bjuder ho­nom att sma­ka av mjö­det men han tar allt, smi­ter i väg och ”läm­na­de Gunn­löd att grå­ta”.

Oden fö­re­kom­mer i yt­ter­li­ga­re en känd sex­histo­ria. Ef­ter Bal­ders sorg­li­ga död ser Oden som sin främs­ta upp­gift att häm­nas sin sons död. Ef­tersom han in­te vill dö­da drå­pa­ren Hö­der, som ju ock­så är hans son, be­slu­tar han sig för att av­la en häm­na­re. Han be­ger sig väs­terut till Väs­ter­sa­lar, där jät­tin­nan Rind bor med sin far. Dansken Saxo har gett den ut­för­li­gas­te skild­ring­en. Oden för­sö­ker fle­ra gång­er för­fö­ra Rind, men först när han med ma­gis­ka me­del gör hen­ne sjuk och för­vand­lar sig själv till en gam­mal gum­ma lyc­kas han kom­ma in­på hen­ne och av­la ett barn. Han lu­rar Rinds far att bin­da fast hen­ne in­nan han ut­tryck­li­gen våld­tar hen­ne.

Lägg mär­ke till att i des­sa tre fall fram­går det tyd­ligt el­ler an­tyds att jät­te­kvin­nor­na har fä­der el­ler and­ra man­li­ga släk­ting­ar som kränks av gu­dens be­te­en­de och i nå­got fall även dö­das. Om vi läm­nar de över­na­tur­li­ga vä­sen­de­na och går till de fornnor­dis­ka sa­gor­nas män­ni­skor vi­sar det sig att in­te heller hos dem är det sex­u­el­la pro­blem­fritt. En me­del­tids­hi­sto­ri­ker me­nar att sa­gor­nas histo­ri­er om en mans upp­vakt­ning av en kvin­na in­te

”Sex­histo­ri­er­na från fornnor­disk tid ser allt­så in­te ut att all­tid, el­ler ens för det mesta, va­ra lyck­li­ga kär­leks­hi­sto­ri­er med hap­py end”

hand­lar om kär­lek ut­an om man­lig sex­u­ell ag­gres­sion och våld­täkt, en hän­syns­lös mans sex­u­el­la över­grepp, öns­kan att för­ned­ra och om ren kätt­ja. Även om vål­det in­te ut­övas i prak­ti­ken finns det he­la ti­den med som en möj­lig­het. And­ra fors­ka­re me­nar att det som fram­går av sa­gor­na är en tra­di­tion att an­sva­ret för kon­trol­len över går­dens kvin­nor ålåg hus­hål­lets man­li­ga över­hu­vud. Den skam som följ­de på en opas­san­de upp­vakt­ning från en man ut­i­från drab­ba­de i förs­ta hand in­te kvin­nan ut­an hen­nes man­li­ga för­myn­da­re. Den här in­ställ­ning­en är dessvär­re in­te helt ovan­lig nu för ti­den heller och kal­las i dag he­derskul­tur.

Med de fornnor­dis­ka my­ter­na och sa­gor­na i min­net kan det va­ra värt mö­dan att ta en titt på brons­ål­derns häll­rist­ning­ar, och sär­skilt de bil­der som tycks fö­re­stäl­la män och kvin­nor som om­fam­nar varand­ra och har sex. De kal­las of­ta kär­lekspar och an­tas fö­re­stäl­la hi­e­ros ga­mos. Kanske rör det sig ock­så här i vis­sa fall om en skön­mål­ning.

Vi kan bör­ja med det mest kän­da kär­lekspa­ret från brons­ål­dern, det på en häll­rist­ning i Vit­lyc­ke i Bohuslän. Han är en kri­ga­re med svärd i bäl­tet, hon en kvin­na med långt hår, kanske i en lång flä­ta. I när­bild ser de fak­tiskt gans­ka lyck­li­ga ut. De­ras an­sik­ten smäl­ter ihop i vad som kan va­ra Nor­dens älds­ta iden­ti­fi­e­ra­de kyss, de hål­ler ar­mar­na om varand­ra och köns­or­ga­nen är fö­re­na­de.

Bac­kar vi un­dan kom­mer dock en jät­te­ge­stalt in från väns­ter med höjd yxa. Han bru­kar van­li­gen tol­kas som en gu­dom som väl­sig­nar bröl­lopspa­ret med yx­an, vil­ket jag all­tid har tyckt har va­rit en väl­digt snäll tolk­ning. I al­la and­ra sam­man­hang ses ju en så­dan ge­stalt som en hot­full an­gri­pa­re. Då lig­ger det när­ma­re till hands att upp­fat­ta ho­nom som nå­gon som är upp­rörd över att pa­ret är för­e­nat. Det är ock­så lätt att dra en pa­ral­lell till de fornnor­dis­ka ex­emp­len, där en man­lig jät­te är upp­rörd över att en gud har näst­lat sig in och för­fört el­ler våld­ta­git hans kvinn­li­ga släk­ting. Kanske kan vi ock­så få en för­kla­ring till var­för pa­ret är sam­man­bund­na un­der knät. Det för tan­kar­na till den bund­na jät­tin­nan Rind.

Nu me­nar jag in­te att det är just Oden, Rind och hen­nes far vi ser i Vit­lyc­ke ett par tu­sen år i för­väg, men det är in­te alls omöj- ligt att det rör sig om ett lik­nan­de be­rät­tel­se­mo­tiv, och att en så­dan tolk­ning är mer san­no­lik än att se dem som pa­ret som vigs med yx­an. I Bog­lö­sa i Upp­land finns ett lik­nan­de brons­ål­dersmo­tiv på en häll­rist­ning. Här lig­ger pa­ret ner, med kvin­nan överst. Till väns­ter om dem står åter­i­gen en jät­te­ge­stalt, men den­na gång med ryg­gen mot pa­ret. Här finns ing­en möj­lig­het att tol­ka jät­ten som väl­sig­nan­de, ut­an hell­re som den lu­ra­de man­li­ge släk­ting­en som in­te ser vad som på­går bakom hans rygg.

Sex­histo­ri­er­na från fornnor­disk

tid ser allt­så in­te ut att all­tid el­ler ens för det mesta va­ra lyck­li­ga kär­leks­hi­sto­ri­er med hap­py end. Om vi tit­tar nog­gran­na­re på brons­ål­derns kär­lekspar för­svin­ner ro­man­ti­ken även där. I stäl­let fram­trä­der histo­ri­er om svek, lu­ren­dre­je­ri, för­fö­rel­se, våld­täkt och för­öd­mju­ka­de man­li­ga släk­ting­ar som krä­ver hämnd för att upp­rät­ta sin he­der.

Och då frå­gar man sig: vem be­rät­ta­de des­sa histo­ri­er och för vil­ka? Det be­ror nog på. I ett säll­skap av män­ni­skor med mått­ligt ut­veck­lad em­pa­tisk för­må­ga kan histo­ri­en ha setts som ren un­der­håll­ning och gu­den kan ha be­und­rats för sin list och för­må­ga, me­dan nå­gon äld­re släk­ting som be­rät­ta­de för ungdomar kan ha gjort det för att upp­märk­sam­ma dem på fa­ror och olämp­ligt be­te­en­de. Och na­tur­ligt­vis, histo­ri­er­na kan ock­så ha va­rit en allvarsam del av ri­tu­a­ler­na i sam­band med öns­kan om god års­växt och frukt­sam­het.

Frå­gan är hur vi i nu­ti­den han­te­rar des­sa be­rät­tel­ser om över­grepp. Det är in­te ovan­ligt att de glöms el­ler göms un­dan, sär­skilt i po­pu­lär­ve­ten­skap­li­ga sam­man­hang. Att Carl Grim­berg gjor­de så för över ett se­kel se­dan i sin svenska histo­ria väc­ker kanske in­te för­vå­ning. Han näm­ner in­te Frejs upp­vakt­ning av Gerd över hu­vud ta­get, och när han de­tal­je­rat åter­ger Ibn Fad­lans skild­ring av rus­höv­ding­ens be­grav­ning vid Vol­ga har han trol­lat bort sex­ö­ver­grep­pen mot trä­lin­nan. Mer upp­se­en­de­väc­kan­de är att så­dant sker än i dag. För­ra året ut­kom för­fat­ta­ren Neil Gai­mans bok Nor­dis­ka my­ter – från Ygg­dra­sil till Rag­narök. Boken, som vän­der sig till ton­å­ring­ar, har fått ly­san­de kri­tik, där Da­gens Ny­he­ters re­cen­sent kon­sta­te­rar att ”re­sul­ta­tet är en myc­ket vac­ker och tro­gen om­skriv­ning av ori­gi­na­len”. Men i Gai­mans ver­sion be­rät­tar Skir­ne ba­ra om Frejs läng­tan, här finns in­te ett ho­tan­de ord. ”Gerd log med ögon som lys­te av gläd­je …” och när Frej och Gerd möt­tes gif­te de sig ”i ett va­jan­de korn­fält. Hon var li­ka vac­ker som han nå­gon­sin drömt om, och hen­nes be­rö­ring var li­ka öm, hen­nes lyc­ka li­ka ljuv som han hop­pats”.

Är det verk­li­gen rätt att för­änd­ra hi­sto­ris­ka my­ter så dras­tiskt? Var­för i så fall? Är det pryd­het, en vil­ja att skyd­da ton­å­ring­ar och vux­na från obe­hag el­ler ska vi kal­la det histo­ri­e­för­vansk­ning?

De sto­ra av­stån­den till gru­vor­na kräv­de att man or­ga­ni­se­ra­de sig i han­dels­nät­verk. Vå­ra un­der­sök­ning­ar vi­sar att skan­di­na­ver­na med all san­no­lik­het del­tog i två stör­re eu­ro­pe­is­ka han­dels­nät­verk un­der brons­ål­dern: ett som in­be­grep om­rå­den vid At­lan­ten som Brit­tis­ka öar­na, Ibe­ris­ka halvön, Frank­ri­ke, Hol­land, och Bel­gi­en, och ett som var ori­en­te­rat mot Cen­tra­leu­ro­pa. Ge­nom des­sa han­dels­nät­verk kom mal­men till Skan­di­na­vi­en, un­der oli­ka tids­pe­ri­o­der, från Brit­tis­ka öar­na, Cen­tra­leu­ro­pa, Ita­li­en, Ibe­ris­ka halvön och öst­ra Me­del­ha­vet.

Ett myl­ler av fi­gu­rer fanns på de nu­me­ra för­stör­da Gal­le­hus­hor­nen från 400-ta­let, på­träf­fa­de på söd­ra Jyl­land. Den tre­höv­da­de fi­gur, som hål­ler en get i band, kan va­ra en turs.

Nor­dens forn­tid var full av över­grepp.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.