Histo­ri­en vi ärv­de

KUNSKAPSRELATIVISM. Det post­mo­der­na in­fly­tan­det har kling­at av in­om ar­ke­o­lo­gin. Men in­om kul­turmil­jö­vår­den le­ver idéer­na kvar. Al­las rätt till sitt kul­tur­arv står mot ex­per­ter­nas bild av det för­flut­na.

Populär Arkeologi - - Innehåll - AV STAF­FAN ENG

Al­las rätt till sitt kul­tur­arv står mot ex­per­ter­nas bild av det för­flut­na.

Un­der Eu­ro­pa­å­ret för kul­tur­arv 2018 vill EU med hjälp av tu­sen­tals ak­ti­vi­te­ter få män­ni­skor i he­la Eu­ro­pa att upp­täc­ka och gläd­jas åt det ge­men­sam­ma kul­tur­ar­vet. Men i Sve­ri­ge sker fi­ran­det i skug­gan av den kul­tur­arvs­de­batt som blos­sa­de upp hös­ten 2016.

De­bat­ten, som först kret­sa­de kring den fö­re­slag­na sam­man­slag­ning­en av Världs­kul­tur­mu­se­er­na i Stock­holm, kom snart att hand­la om hur myc­ket en iden­ti­tets­po­li­tisk agen­da bor­de få sty­ra för­valt­ning­en av kul­tur­ar­vet och ut­ställ­ning­ar­na på de stat­li­ga hi­sto­ris­ka mu­se­er­na.

Jour­na­lis­ten Ola Wong, som var en av de mest ton­gi­van­de rös­ter­na, me­na­de att det svens­ka ma­te­ri­el­la kul­tur­ar­vet ris­ke­rar att fum­las bort när sak­kun­ni­ga in­om kul­turmil­jö­vår­den har er­satts med norm­kri­tis­ka ak­ti­vis­ter som ba­ra in­tres­se­rar sig för ge­nus-, klass- och ras­frå­gor.

Bakom allt­sam­mans skym­ta­de han ett post­mo­dernt kun­skaps­förakt och en in­fly­tel­se­rik grupp ar­ke­o­lo­ger, som i stäl­let för att grä­va ef­ter san­ning­en om det för­flut­na äg­na­de sig åt att kri­ti­se­ra and­ra ar­ke­o­lo­ger – gär­na tryggt döda – för di­ver­se tan­kebrott.

– Ola Wong har väckt he­ta käns­lor, ef­tersom många män­ni­skor är väl­digt in­blan­da­de i det här. Och myc­ket har gått hand i hand med post­mo­der­nis­men, sä­ger An­ders Ka­liff, pro­fes­sor i ar­ke­o­lo­gi i Uppsa­la.

Han me­nar att det pro­blem som Ola Wong be­skri­ver går att le­da till­ba­ka till post­pro­ces­su­a­lis­mens in­tåg i svensk ar­ke­o­lo­gi i slu­tet av 1980- och bör­jan på 90-ta­let. Den nya ström­ning­en, som be­to­na­de de ar­ke­o­lo­gis­ka tolk­ning­ar­nas sub­jek­ti­vi­tet och ifrå­ga­sat­te möj­lig­he­ten att gö­ra en po­li­tiskt ne­u­tral histo­ri­e­skriv­ning, kan en­ligt An­ders Ka­liff ses som en över­sätt­ning av post­mo­der­nis­mens idéer till ar­ke­o­lo­gi­te­o­ri.

Post­pro­ces­su­a­lis­men ut­gick bland an­nat från den brit­tis­ke ar­ke­o­lo­gen Ian Hod­der, vars bok Sym­bols in ac­tion från 1982 fick ett enormt ge­nom­slag i Sve­ri­ge. Där vi­sa­de Hod­der med ex­em­pel från af­ri­kansk ke­ra­mik att den ma­te­ri­el­la kul­tu­ren in­te är en en­kel speg­ling av män­ni­skor­nas ak­ti­vi­te­ter, ut­an nå­got som de ak­tivt an­vän­der för att ut­tryc­ka sin iden­ti­tet.

– Det öpp­na­de upp för nya tolk­ning­ar om so­ci­a­la struk­tu­rer och män­ni­skors fö­re­ställ­nings­värld samt gav en stör­re fri­het att tol­ka ut­i­från jäm­fö­rel­ser med and­ra kul­tu­rer. Det blev en full­stän­dig re­vo­lu­tion i tolk­nings­hän­se­en­de i bör­jan av 1990-ta­let, sä­ger An­ders Ka­liff.

Post­mo­der­nism

En rikt­ning in­om mo­dern fi­lo­so­fi, idéde­batt och en rad este­tis­ka verk­sam­he­ter. Den frans­ke fi­lo­so­fen Je­an-franço­is Lyo­tards La Con­di­tion post­mo­der­ne 1979 ha­de stor be­ty­del­se för ter­mens sprid­ning. Lyo­tard ka­rak­te­ri­se­rar den post­mo­der­na eran som en där ”de sto­ra be­rät­tel­ser­nas tid” är slut. Inga re­li­gi­o­ner, me­ta­fy­sis­ka sy­stem el­ler ide­o­lo­gi­er vin­ner läng­re all­män till­tro. Un­der post­mo­der­na vill­kor finns ba­ra par­ti­el­la, sub­jek­ti­va och in­di­vi­du­el­la san­ning­ar. Det in­ne­bär ock­så att tron på ”det mo­der­na pro­jek­tet”, det vill sä­ga på mänsk­lig­he­tens fri­gö­rel­se ge­nom fram­steg i fråga om ve­ten­skap, tek­nik och ra­tio­na­li­tet, gått för­lo­rad och ef­ter­trätts av sats­ning­ar på mer be­grän­sa­de och per­son­li­ga pro­jekt. Käl­la: Na­tio­na­len­cyk­lo­pe­din

De fri­a­re tolk­ning­ar­na var väl­be­höv­li­ga och in­te post­mo­der­na i sig, me­nar han. Pro­ble­met var att tren­den bå­de i den ang­lo­sax­iska och skan­di­na­vis­ka ar­ke­o­lo­gin gick mot att det in­te fanns nå­gon san­ning alls att häm­ta i det ar­ke­o­lo­gis­ka ma­te­ri­a­let, ut­an att allt låg i ut­tol­ka­rens öga. Käll­ma­te­ri­a­let kom att be­trak­tas som en mång­ty­dig text, där ing­en tolk­ning var bätt­re än nå­gon an­nan.

I brist på ob­jek­ti­va san­ning­ar om det för­flut­na rik­ta­des många blic­kar i stäl­let mot hur ar­ke­o­lo­gin på­ver­ka­des och an­vän­des av sin sam­tid. Kon­se­kven­sen blev en­ligt An­ders Ka­liff upp­koms­ten av ett helt nytt om­rå­de in­om ar­ke­o­lo­gin, som i stäl­let för att ar­be­ta med ett käll­ma­te­ri­al un­der­sök­te sin egen idéhisto­ria ut­i­från ett post­mo­dernt per­spek­tiv.

– Man kan ha oli­ka åsik­ter om det är rik­tigt att ar­ke­o­lo­ger­na själ­va skri­ver sin egen bi­o­gra­fi. Jag me­nar att det är idéhisto­ri­ker ut­i­från som bor­de gö­ra det, sä­ger han.

An­ders Ka­liff me­nar att vis­sa av des­sa ar­ke­o­lo­ger ha­de star­ka kopp­ling­ar till Rik­san­tik­va­rieäm­be­tet och Hi­sto­ris­ka mu­se­et, vil­ket gjor­de att de post­mo­der­na idéer­na med en viss ef­ter­släp­ning fick ett starkt in­fly­tan­de i kul­turmil­jö­vår­den. Han pekar ut det sto­ra sam­ver­kans­pro­jek­tet Agen­da kul­tur­arv från 2001-04, som skul­le läg­ga upp rikt­lin­jer­na för det fram­ti­da kul­turmil­jö­ar­be­tet, som den en­skilt mest be­ty­del­se­ful­la hän­del­sen.

Syf­tet var att

all­män­he­ten skul­le gö­ras mer del­ak­tig i kul­turmil­jö­vår­den. Men An­ders Ka­liff me­nar att den fö­re­sat­sen slog över i en tan­ke om att det in­te fanns nå­gon skill­nad mel­lan högt och lågt i kul­tur­ar­vet. Om fors­kar­na sa att al­la be­rät­tel­ser om det för­flut­na var li­ka myc­ket vär­da, var­för skul­le då fors­kar­nas be­rät­tel­ser va­ra bätt­re än nå­gon an­nans?

– Var in­te bän­ken där jag fick min förs­ta kyss vik­ti­ga­re än sten­dö­sen som stod in­till? Det lå­ter pa­ro­diskt, men det var så dis­kus­sio­ner­na gick. Jag är ex­tremt kri­tisk till det som sked­de.

I dag me­nar han att det post­mo­der­na in­fly­tan­det har kling­at av in­om ar­ke­o­lo­gins hu­vud­få­ra. Nu pra­tas det i stäl­let om ma­te­ri­a­li­tets­forsk­ning, som kan be­trak­tas som en åter­gång till en mer em­pi­riskt in­rik­tad ve­ten­skap. Men in­om kul­turmil­jö­vår­den, där få män­ni­skor har di­rekt­kon­takt med forsk­nings­fron­ten, le­ver idéer­na kvar.

– Rik­san­tik­va­rieäm­be­tet är i hög grad en speg­ling av den post­mo­der­na rö­rel­se som nu är näs­tan bor­ta i aka­de­mi­en. Och på länsmu­se­er­na tror man fort­fa­ran­de att det­ta är ra­di­kalt och nytt, sä­ger han.

Ar­ke­o­lo­gen Alex­an­der Gill för­sva­ra­de Ola Wong i kul­tur­arvs­de­bat­ten och hål­ler med om att Agen­da kul­tur­arv har va­rit en vat­ten­de­la­re i det svens­ka kul­turmil­jö­vårds­ar­be­tet. Alex­an­der Gill är an­tik­va­rie på Rik­san­tik­va­rieäm­be­tet, men ut­ta­lar sig här som pri­vat­per­son. Han me­nar att be­grep­pet ”kul­tur­arv”, som fick sitt sto­ra ge­nom­slag i Sve­ri­ge på 1990-ta­let, i sig rym­mer en post­mo­dern ned­vär­de­ring av den hi­sto­ris­ka ex­pert­kun­ska­pen.

Ti­di­ga­re ar­be­ta­de kul­turmil­jö­vår­den med ”histo­ria”, me­nar han – ett be­grepp som är starkt knu­tet till aka­de­misk forsk­ning om vad som är sant el­ler falskt. Det in­ne­bar att be­va­ran­de­ar­be­tet kret­sa­de kring det som forsk­ning­en an­såg ha haft be­ty­del­se i de hi­sto­ris­ka pro­ces­ser­na. Kul­tur­arvs­be­grep­pet – som är kopp­lat till kol­lek­ti­va iden­ti­te­ter – gör där­e­mot att al­la kan ha åsik­ter om vad som är el­ler in­te är de­ras kul­tur­arv.

– För mig är histo­ria och kul­tur­arv varand­ras mot­sat­ser. Histo­ria är ex­per­ter­nas bild av det för­flut­na, me­dan kul­tur­arv är iden­ti­tets­po­li­ti­kens bild av det för­flut­na, sä­ger han.

Kul­tur­arvs­be­grep­pets kopp­ling till iden­ti­tets­po­li­ti­ken finns do­ku­men­te­rad i an­to­lo­gin Po­li­tis­ka pro­jekt, osäk­ra kul­tur­arv från 2017. Där kny­ter et­no­lo­gi­pro­fes­sorn Lars-eric Jöns­son be­grep­pets genombrott i Sve­ri­ge till en po­li­tisk strä­van att ge kul­tu­rellt er­kän­nan­de åt un­der­re­pre­sen­te­ra­de klas­ser, kön och et­ni­ci­te­ter. Ge­nom att ta­la om ”kul­tur­arv” i plu­ral be­to­na­des mång­fal­den av grup­per i det mång­kul­tu­rel­la sam­häl­let.

Lars-eric Jöns­son be­skri­ver ock­så hur 1990-ta­lets och det ti­di­ga 2000-ta­lets sto­ra svens­ka hi­sto­ris­ka kam­pan­jer – från 1993 års ut­ställ­ning Den svens­ka histo­ri­en till Agen­da kul­tur­arv – suc­ces­sivt gick från att för­med­la ex­pert­kun­skap om det för­flut­na till att pro­ble­ma­ti­se­ra sam­ti­dens histo­ri­e­skriv­ning i ett iden­ti­tets­po­li­tiskt per­spek­tiv.

– För­änd­ring­en var po­li­tiskt på­tving­ad. Plöts­ligt ham­na­de man i ett lä­ge där in­te den ar­ke­o­lo­gis­ka forsk­ning­en styr­de hur för­valt­ning­en be­va­ra­de gam­la min­nen, ut­an det blev en iden­ti­tets­po­li­tisk och mång­kul­tu­rell agen­da, sä­ger Alex­an­der Gill.

Kon­se­kven­sen är en­ligt Alex­an­der Gill att den hi­sto­ris­ka sak­kun­ska­pen, som kan fun­ge­ra som en buf­fert mot oli­ka sär­in­tres­sen, har satts på un­dan­tag i bå­de Rik­san­tik­va­rieäm­be­tet och på länsmu­se­er­na. I stäl­let har vi fått en mo­ra­li­se­ran­de dis­kurs där det är fritt fram för oli­ka in­tres­sen­ter att an­vän­da kul­tur­arvs­be­grep­pet för si­na eg­na syf­ten.

– Om till ex­em­pel en sve­ri­ge­de­mo­krat vill stär­ka den svens­ka iden­ti­te­ten ge­nom att öka an­sla­gen till Sve­ri­ges kyr­kor, så kanske en kyr­ko­ex­pert ha­de kun­nat sä­ga att kyr­kor­na in­te be­hö­ver mer peng­ar an­tik­va­riskt.

I prak­ti­ken in­ne­bär den nya ord­ning­en att läns­sty­rel­ser­na, som skö­ter det dag­li­ga be­va­ran­de­ar­be­tet, in­te får det kun­skaps­un­der­lag som de be­hö­ver från Rik­san­tik­va­rieäm­be­tet och länsmu­se­er­na, me­nar Alex­an­der Gill. En på­tag­lig för­änd­ring är att Rik­san­tik­va­rieäm­be­tet i bör­jan av 2000-ta­let slu­ta­de att gö­ra na­tio­nel­la kun­skaps­ö­ver­sik­ter.

I ett ären­de

om Norr­kö­pings fäng­el­ser som Alex­an­der Gill har ar­be­tat med så kun­de till ex­em­pel en gam­mal över­sikt från Rik­san­tik­va­rieäm­be­tet av Sve­ri­ges fäng­el­ser fun­ge­ra som un­der­lag för att av­gö­ra vad som var unikt för Norr­kö­ping. I dag är det ing­en som har den över­blic­ken, me­nar han. Och det som ris­ke­rar att drab­bas är i förs­ta hand kul­turmil­jö­er från hi­sto­risk tid som in­te är forn­läm­ning­ar.

– Man tap­par den mått­stock som är vik­tig att ha när man vär­de­rar vad som ska be­va­ras

”Pro­ble­met var att det in­te fanns nå­gon san­ning alls att häm­ta i det ar­ke­o­lo­gis­ka ma­te­ri­a­let”

in­för framtiden. Det är den störs­ta ef­fek­ten av Agen­da kul­tur­arv, sä­ger Alex­an­der Gill.

Än så länge sak­nas det forsk­ning om hur Agen­da kul­tur­arv har på­ver­kat kul­turmil­jö­vår­den. Den kun­skaps­luc­kan tyc­ker Alex­an­der Gill att da­gens kri­tis­ka kul­tur­arvs­fors­ka­re bor­de fyl­la i stäl­let för att ba­ra de­kon­stru­e­ra makt­struk­tu­rer­na i den ar­ke­o­lo­gis­ka histo­ri­e­skriv­ning­en.

– Jag förväntar mig av kri­tis­ka kul­tur­arvs­fors­ka­re att de ska grans­ka mak­ten i dag, in­te ta ställ­ning för den, sä­ger han.

Den kri­tis­ka kul­tur­arvs­forsk­ning­en är ett tvär­ve­ten­skap­ligt fält som form­li­gen har ex­plo­de­rat un­der det se­nas­te de­cen­ni­et, bå­de in­ter­na­tio­nellt och i Sve­ri­ge. Fäl­tet upp­stod som en del av den så kal­la­de kul­tu­rel­la vänd­ning­en in­om hu­ma­nio­ra i slu­tet av 1970- och bör­jan på 80-ta­let, som är nä­ra för­knip­pad med post­mo­der­nis­men.

Ge­men­samt för dem

bå­da är ett kon­struk­ti­vis­tiskt syn­sätt. För ar­ke­o­lo­gins del in­ne­bär det en­ligt ar­ke­o­lo­gi­do­cen­ten Anna Käl­lén, som själv ar­be­tar med kri­tisk kul­tur­arvs­forsk­ning vid Stock­holms uni­ver­si­tet, att kul­tur­arv är nå­got som del­vis ska­pas i da­gens sam­häl­le för att upp­nå oli­ka po­li­tis­ka, kom­mer­si­el­la el­ler iden­ti­tets­ska­pan­de mål.

– Det är ing­en i det för­flut­na som har be­stämt hur vi ska an­vän­da det gam­la i dag. Där­med hand­lar kul­tur­arv bå­de om det gam­la och om vår sam­tid. Själ­va be­grep­pet kul­tur­arv ut­går från det, sä­ger hon.

Kon­struk­tio­nen be­står en­ligt Anna Käl­lén in­te ba­ra i vår an­vänd­ning av kul­tur­ar­vet, ut­an ock­så i ar­ke­o­lo­ger­nas sätt att ord­na och klas­si­fi­ce­ra det. Att sä­ga att en pil­spets kom­mer från tratt­bä­gar­kul­tu­ren har till ex­em­pel väl­digt li­te med dess forn­ti­da sam­man­hang att gö­ra – då­ti­dens män­ni­skor ha­de ing­en aning om att de lev­de i en tratt­bä­gar­kul­tur.

Själv har Anna Käl­lén in­tres­se­rat sig för hur 1800-ta­lets idévärld le­ver kvar i da­gens ar­ke­o­lo­gi. På 1800-ta­let, när den mo­der­na ar­ke­o­lo­gis­ka ve­ten­ska­pen väx­te fram, var må­let att hit­ta ur­sprung­et till den svens­ka na­tio­nen. Det gör att det sa­mis­ka kul­tur­ar­vet länge sak­na­des i den na­tio­nel­la histo­ri­e­skriv­ning­en. I dag har sa­mer­na av oli­ka skäl upp­märk­sam­mats, men vem in­tres­se­rar sig för ex­em­pel­vis kvä­ner­nas histo­ria?

På sam­ma sätt me­nar Anna Käl­lén att 1800-tal­sar­ke­o­lo­ger­nas sto­ra in­tres­se för man­li­ga fö­re­mål – vil­ket var na­tur­ligt, ef­tersom de lev­de i ett sam­häl­le som näs­tan en­bart styr­des av män – i viss mån le­ver kvar och gör mot­stånd mot nya tan­kar, trots att vi i dag le­ver i ett sam­häl­le som kan se på det för­flut­na med and­ra ögon.

– Så­da­na ex­em­pel på ex­klu­de­ring finns från he­la värl­den, ef­tersom oli­ka grup­per hi­sto­riskt sett har haft oli­ka makt i sam­häl­let.

1800-tal­sar­ke­o­lo­gin ge­nom­sy­ra­des ock­så av idén om mänsk­lig­he­tens fram­åt­skri­dan­de, som häng­de sam­man med ko­lo­ni­al­sy­ste­mets sätt att de­la in folk i pri­mi­ti­va och ut­veck­la­de. Den sy­nen le­ver en­ligt Anna Käl­lén kvar i att många ar­ke­o­lo­gis­ka be­skriv­ning­ar har en lin­jär form, som ska il­lu­stre­ra en kul­tu­rell ut­veck­ling mot nå­got stör­re och bätt­re.

– För oss ser det ut som om de struk­tu­rer­na är ne­utra­la och na­tur­li­ga, men så var det in­te på 1800-ta­let. Då var ar­ke­o­lo­gin en pro­gres­siv ve­ten­skap som skul­le sä­ga nå­got po­li­tiskt in­tres­sant.

I dag me­nar hon att EU an­vän­der ar­ke­o­lo­gin på ett lik­nan­de sätt för att stär­ka den eu­ro­pe­is­ka iden­ti­te­ten. Hur det går till finns be­skri­vet i ar­ke­o­lo­gen Eli­sa­beth Ni­klas­sons av­hand­ling Fun­ding mat­ters från 2016. Ett tyd­ligt ex­em­pel är de sto­ra brons­ål­ders­kam­pan­jer­na på 1990-ta­let, som skul­le vi­sa att det fanns en eu­ro­pe­isk en­het re­dan för 4 000 år se­dan.

Att kul­tur­arv är po­li­tik il­lu­stre­ras ock­så av den pro­cess som gjor­de att sta­den Vis­by blev upp­ta­gen på Une­scos världs­arvs­lis­ta år 1995. Ar­ke­o­lo­gen Gu­nil­la Ru­nes­son och kul­tur­geo­gra­fen Lennart Ru­nes­son har vi­sat hur po­li­ti­ker strax fö­re no­mi­ne­ring­en drev ige­nom att när­ma­re 200 hus skul­le skyd­das för att de stod på me­del­ti­da grund, trots att ma­jo­ri­te­ten av dem egent­li­gen var bygg­da ef­ter år 1750. Det in­ve­ste­ra­des ock­så sto­ra sum­mor för att gö­ra de yng­re hu­sen me­ra me­del­tids­li­ka.

– För al­la som stu­de­rar hur det går till när nå­got blir och vår­das som kul­tur­arv så fram­går det gans­ka snart att det är pro­ces­ser som drivs av oli­ka in­tres­sen­ter, sä­ger Anna Käl­lén.

Insla­get av

kon­struk­tion gör det en­ligt Anna Käl­lén omöj­ligt att av­gö­ra vil­ket kul­tur­arv som är vik­tigt att be­va­ra ut­i­från någ­ra ob­jek­tivt ve­ten­skap­li­ga kri­te­ri­er. Det skul­le in­te ens va­ra möj­ligt i sam­ti­den, sä­ger hon: om du fick i upp­gift att be­rät­ta om mitt kon­tor ge­nom att ploc­ka ut de 100 vik­ti­gas­te sa­ker­na, så är san­no­lik­he­ten väl­digt li­ten för att den be­rät­tel­sen skul­le över­ens­stäm­ma med min egen.

– Läng­tan ef­ter det ob­jek­ti­va här är en chi­mär, ef­tersom det är män­ni­skor vi har att gö­ra med. Det in­ne­bär in­te att de gam­la fö­re­må­len är vär­de­lö­sa, men att de har gans­ka flex­ib­la vär­den, sä­ger hon.

Sam­ti­digt be­to­nar Anna Käl­lén att de gam­la fö­re­må­len na­tur­ligt­vis bär på en egen histo­ria som gör att det in­te går att sä­ga vad som helst om dem – po­äng­en är att det än­då går att sä­ga på­fal­lan­de många oli­ka sa­ker.

Där­för är hon kri­tisk till kul­tur­arvs­de­bat­ten, som hon me­nar har ur­ar­tat i en paj­kast­ning mel­lan två ex­tre­ma po­si­tio­ner där den ena be­skylls för att in­te till­mä­ta det gam­la nå­gon san­ning el­ler nå­got vär­de alls, me­dan den and­ra in­te er­kän­ner att det finns nå­gon som helst sam­ti­da kon­struk­tion. De fles­ta kul­tur­arvs­ar­be­ta­re med­ger bå­da sa­ker­na.

– Tan­ken om en full­stän­dig kunskapsrelativism är en re­to­risk fi­gur i den här de­bat­ten. Se­dan in­tres­se­rar sig vis­sa ar­ke­o­lo­ger mer för insla­get av kon­struk­tion, me­dan and­ra tyc­ker att det är mer in­tres­sant vad som hän­de på brons­ål­dern, sä­ger Anna Käl­lén. Staf­fan Eng är ve­ten­skaps­jour­na­list.

”Gam­la fö­re­mål är in­te vär­de­lö­sa, men de har gans­ka flex­ib­la vär­den”

Kul­tur­arv som po­li­tik? Strax in­nan Vis­by no­mi­ne­ra­des till Une­scos världs­arvs­lis­ta be­slu­ta­des att 200 hus skul­le skyd­das för att de stod på me­del­ti­da grund. De fles­ta var dock bygg­da ef­ter år 1750.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.