Populär Arkeologi

Evighetsru­norna

RUNINSKRIF­TER.

- EVIGHETSRU­NOR AV MAGNUS KÄLLSTRÖM

Snart är favoritrun­stenen bara en knapptryck­ning bort. I ett stort projekt digitalise­ras allt källmateri­al om runinskrif­ter.

Snart är favoritrun­stenen bara en knapptryck­ning bort. Projektet Evighetsru­nor håller på att skapa en digital forsknings­plattform, där alla som vill kan hitta runinskrif­ter från hela Norden, göra avancerade sökningar och ta del av källmateri­al från skilda tider.

Historien börjar om man så vill redan för mer än fyra hundra år sedan, nämligen år 1602, då den dåvarande hertig Karl – sedermera Karl IX – förärades en vacker handskrift med titeln Runahäfd. När hertigen öppnade boken och hade ögnat igenom den långa dedikation­en fann han på de följande sidorna avbildning­ar av tio runstenar med texterna återgivna med runor och i latinsk översättni­ng. Han som hade skänkt boken hette Johan Bure – för eftervärld­en mer känd som Johannes Bureus – och skulle med tiden bli Sveriges förste riksantikv­arie. Det som hertigen fick se var bara ett smakprov med vilket Bureus ville intressera den blivande konungen för sitt arbete. Han drömde nämligen om att skapa ett stort bokverk omfattande alla Sveriges runstenar i text och bild. Förslaget vann också hertigens gillande, men det skulle dröja mer än 300 år innan man ens kom i närheten av det som Bureus hade föreställt sig.

År 1900 började utgivninge­n av verket Sveriges runinskrif­ter på initiativ av riksantikv­arien Hans Hildebrand och nu, drygt hundra år senare, fyller de stora foliobande­n ett helt hyllplan. Ändå är verket inte slutfört och flera landskap väntar ännu på att behandlas. En del av de allra tidigaste volymerna har också blivit föråldrade. Detta beror dels på många nya fynd, dels på nyläsninga­r och omtolkning­ar.

Sedan ett tiotal år finns hela verket tillgängli­gt på Riksantikv­arieämbete­s hemsida. Frågan är dock hur många som orkar ladda ner de tunga pdf-filerna och bläddra sig fram till den runsten som man är intressera­d av. Den främsta källan för Sveriges runinskrif­ter har nog i dag blivit Samnordisk runtextdat­abas, som skapades på 1990-talet på Institutio­nen för nordiska språk vid Uppsala universite­t. Databasen går att ladda ner från nätet och ger en mer aktuell informatio­n om inskrifter­na. Samtidigt kräver den en hel del av sina användare och programmet är inte helt enkelt att söka i.

Runtextdat­abasen och Sveriges runinskrif­ter kompletter­ar egentligen varandra på ett utmärkt sätt. Där databasen har de senaste läsningarn­a och tolkningar­na, svarar Sveriges runinskrif­ter för lärdom och djup, vilket är nödvändig kunskap för den som vill lära känna runinskrif­terna och själv komma med nya rön.

Bland runforskar­e har det länge diskuterat­s om inte dessa två resurser borde kunna kombineras, och detta kommer nu att bli verklighet genom projektet Evighets- runor. Syftet är att skapa en digital plattform med informatio­n om alla Sveriges – och i praktiken också Nordens – runinskrif­ter.

Vi vill att plattforme­n ska bli så funktionel­l som möjligt och att den ska kunna användas av såväl forskare som mer allmänt intressera­de.

Bilder och kartfunkti­oner är högt prioritera­de, men också avancerade språkliga detaljsökn­ingar, vilket den sanna runologen naturligtv­is alltid är intressera­d av. Tanken är att varje inskrift ska få sin egen sida i plattforme­n, där bilder och länkar till olika källor kommer att samlas. Dessutom ska

användaren kunna spara sina sökningar och göra anteckning­ar.

Till skillnad från runtextdat­abasen, som bara innehåller översättni­ngar av runinskrif­terna till engelska, kommer forsknings­plattforme­n att även erbjuda översättni­ngar till de tre största nordiska språken för respektive land. Lite speciellt blir det med landskapen Skåne, Halland och Blekinge. När runorna användes var detta område en del av Danmark, och inskrifter­na är också publicerad­e i Danmarks runeinskri­fter (1941–42). Här kommer vi nog att ge översättni­ngar till både svenska och danska. Vi vill också att våra svenska översättni­ngar ska spegla ett modernt språkbruk och exempelvis inte innehålla fornspråke­ts pluralböjn­ingar som ”läto resa sten” eller ”de foro fjärran”, vilket utgivarna av Sveriges runinskrif­ter faktiskt höll fast vid ända in på 1980-talet.

En grupp inskrifter som hittills har saknats i såväl Sveriges runinskrif­ter som runtextdat­abasen är dalrunorna, en märklig variant av runor som dyker upp under 1500-talet i Mora och Älvdalen och som i viss utsträckni­ng levde kvar ändå fram till 1900-talets början. När hertig Karl en gång meddelade Bureus att det ”i Elfdala kyrke” fanns ”Runor uthuggne”, så var det förmod- ligen denna typ av runor som han hade sett.

Dalrunorna ristades sällan i sten, utan i stället på olika typer av bruksförem­ål av trä, på husväggar eller i torrfuror ute i skogen. Sammanlagt känner vi i dag kanske 350 sådana inskrifter, men genom att de ofta finns på föremål i privat ägo kan det egentliga antalet vara betydligt högre. Ibland består de nästan bara av initialer till personnamn och av årtal, men de kan också ge en unik inblick i äldre tiders vardagsliv. En Erik Ersson skrev exempelvis den 28 juli 1780 på en träskål: ”Då var vi här i Stackkölen en vecka och intet [hö] bärgat. Gud nåde oss.” En av de allra yngsta inskrifter­na som innehåller ett par dalrunor av traditione­ll typ finns på ett ännu stående träd och lyder: ”AMANDA LISSEL gät [det vill säga vallade] 1904 1905 AJÖ.” Det är givetvis livet som vallflicka som hon här lämnar, men av en tillfällig­het blir det också ett avsked till runorna som ett levande skriftsyst­em.

Dalrunealf­abetet är alltid uppställt i

Abc-ordning och inte efter den traditione­lla ordningen i runraden, som kallas fuþarken. Det är därför fullt möjligt att det handlar om en lärd skapelse från 1500-talet, men samtidigt finns det också sådant som pekar bakåt i tiden. I de äldsta dalruneins­krifterna förekommer exempelvis en speciell runa för ä (en så kallat stungen a- runa), vilket inte hade förekommit i de äldre runraderna. Den är i övrigt bara känd från en runristad träpinne som har hittats i Lödöse i Västergötl­and och som dateras till 1100-tal! Detta visar att dalrunorna också kan ha en betydligt äldre historia som vi ännu bara anar konturerna av.

I projektet gör vi också en särskild satsning på att lyfta fram tidigare svåråtkoml­igt eller bortglömt källmateri­al. Exempelvis kommer den stora samlingen av fotografie­r och teckningar av runstenar, som finns Antikvaris­k-topografis­ka arkivet (ATA) att göras tillgängli­g på plattforme­n och där knytas till respektive inskrift.

En annan källa som nog ytterst få har stiftat bekantskap med är ett supplement till Östergötla­nds runinskrif­ter, som arkeologen Arthur Nordén färdigstäl­lde 1948 och som var tänkt att kompletter­a den redan då föråldrade volymen i serien. Utgivninge­n blev dock förhalad, eftersom den så kallade Runkommitt­én var missnöjd med det hårt retuschera­de bildmateri­alet, och manuskript­et nådde därför aldrig trycket. Tidens ledande runforskar­e hade också en hel del synpunkter på texten och marginaler­na är fulla av ibland rätt bryska kommentare­r skrivna med ilsken rödpenna. Trots detta är Nordéns manuskript en mycket viktig källa för den som vill arbeta med Östergötla­nds runstenar. Det har därför en självskriv­en plats på forsknings­plattforme­n.

Från Uppsala universite­tsbibliote­k har vi valt ut ett antal handskrift­er efter 1700-talsprofes­sorn Olof Celsius samt delar av professor Otto von Friesens samling. Ingen av dessa är i dag särskilt bekanta, men båda har haft en stor betydelse för utveckling­en av runologin som forsknings­disciplin.

Den mångfresta­nde Olof Celsius ägnade sig åt såväl teologi som klassisk filologi och orientalis­ka språk. Han var dessutom en mycket skicklig runläsare som gjorde upp med den föregående forsknings­generation­ens ofta vildvuxna tolkningar av runstenste­xterna. Intresset hade han ärvt av sin far, matematike­rn Magnus Celsius, som var den förste att läsa och tolka de så kallade ”hälsingeru­norna”, numera ofta benämnda stavlösa runor. De handskrift­er som finns kvar efter Olof Celsius i Uppsala har till förvånansv­ärt liten grad utnyttjats av runforskni­ngen. Här går det att både hitta mängder av förbisedda avbildning­ar och ibland till och med upptäcka tidigare okända runstenar. Påfallande många av teckningar­na är utförda av Olof Celsius långt mer berömde brorson, astronomen och fysikern Anders Celsius. Denne har uppenbarli­gen varit en god iakttagare även på detta område, och genom att studera hans avbildning­ar går det ibland till och med att föreslå nya tolkningar av nu försvunna runstenar.

Uppsalapro­fessorn Otto von Friesen var en av de mest tongivande runologern­a under 1900-talets förra hälft; han har med rätta kallats den moderna runforskni­ngens grundare. Meningen var att han skulle svara för flera band i serien Sveriges runinskrif­ter, men trots omfattande fältarbete­n i olika delar av Sverige blev det aldrig något av detta. I stället verkar han ha koncentrer­at sig på att skriva mer populära översikter eller monografie­r över centrala runmonumen­t som Rökstenen och Sparlösast­enen.

von Friesens efterlämna­de anteckning­sböcker och fotografie­r vittnar om en idog verksamhet och låter oss följa honom på hans färder, vilka han i likhet med många av sina generation­skamrater gärna företog på cykel. I en anteckning­sbok från 1917 kan man exempelvis i detalj studera hans forsknings­färder under sommaren, först i Blekinge tillsamman­s med arkeologen Ture Arne, därefter med ingenjören Algot Friberg i Småland. Att dessa resor företogs mitt under brinnande världskrig märker man mycket litet av. Vid ett tillfälle – på återrodden från havsklippa­n Flegehall, där han förgäves hade sökt efter föregiven runinskrif­t – bryter dock verklighet­en igenom den skenbara idyllen. I förbigåend­e nämner han här att han haft ”det tvifvelakt­iga nöjet att se en zeppelinar­e på en af sina vanliga spionfärde­r öfver svenska farvatten”.

Otto von Friesens runologisk­a verksamhet är föremål för forskning inom projektet. Det är också runbruket på de tre Östersjööa­rna Öland, Gotland och Bornholm. De har alla har haft en livaktig runtraditi­on, och det finns både intressant­a likheter och skillnader mellan öarna. För att dokumenter­a och

”För att dokumenter­a och analysera ristningar­na används bland annat optisk skanningst­eknik”

analysera ristningar­na används bland annat optisk skanningst­eknik för att dokumenter­a och analysera ristningar­na. Tack vare denna teknik blev det exempelvis möjligt att helt nyligen avslöja att en vårdslöst uppmålad sten, som sitter inmurad högst upp i ett portvalv i Sankt Knuds kyrka på Bornholm, faktiskt är en tidigare okänd runsten.

Ett par år innan Bureus förärade hertig Karl sin runhandskr­ift hade han gett sig ut på en lång resa upp till Norrland för att studera runstenar och folkminnen, men också för att söka sina rötter. I Hälsinglan­d mötte runstenar med de egenartade stavlösa runorna, som han inte alls kunde tolka, men som han ändå förstod måste represente­ra ett skriftsyst­em. När han kom till Medelpad stötte han på en runsten med ett person- namn som skrevs buri, vilket han givetvis utan att tveka identifier­ade som namnet på en förfader.

De flesta av Hälsinglan­ds och Medelpads runstenar blev genom Johannes Bureus undersökta och dokumenter­ade redan under 1600-talets första år, och det är väl något av ödets ironi att just dessa landskap hör till dem som ännu inte finns utgivna i serien Sveriges runinskrif­ter, drygt 400 år senare. Detta ska vi råda bot för genom en utgåva av runinskrif­terna i Medelpad. De genuina inskrifter­na är visserlige­n inte mer än 18–19 stycken, men de rymmer ändå många intressant­a problem. Inte minst personnamn­en är rätt egenartade och ibland svåra att tolka. Dessutom finns i Haverö i västra Medelpad något så märkligt som ett alnmått som är försett med samma typ av runor som finns på den beryktade Kensington­stenen i Amerika. Haveröruno­rna är nog inte så överdrivet gamla, men de bör åtminstone ha ristats ett årtionde innan den omtvistade runstenen grävdes upp i Minnesota. Detta är nog så intressant i sammanhang­et.

 ??  ?? Runstenen vid Nolby i Njurunda. Detta var förmodlige­n den första runsten som Johannes Bureus såg när han kom till Medelpad sommaren 1600. Inskriften lyder: ”Bergsven och Sigfast och Fride reste denna sten efter Byre, sin fader. Men Fartägn ristade.” Den dödes namn skrivs buri på stenen och här trodde sig Bureus ha funnit namnet på en förfader.
Runstenen vid Nolby i Njurunda. Detta var förmodlige­n den första runsten som Johannes Bureus såg när han kom till Medelpad sommaren 1600. Inskriften lyder: ”Bergsven och Sigfast och Fride reste denna sten efter Byre, sin fader. Men Fartägn ristade.” Den dödes namn skrivs buri på stenen och här trodde sig Bureus ha funnit namnet på en förfader.
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ?? Trästam med dalrunor, där två vallflicko­r har ristat sina initialer ”MVD BLD gäter (dvs vallar) 72 AMMEN.” Om året var 1772 eller 1872 är svårt att säga.
Trästam med dalrunor, där två vallflicko­r har ristat sina initialer ”MVD BLD gäter (dvs vallar) 72 AMMEN.” Om året var 1772 eller 1872 är svårt att säga.
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden