Evig­hets­ru­nor­na

RU­NIN­SKRIF­TER.

Populär Arkeologi - - Innehåll - EVIG­HETS­RU­NOR AV MAG­NUS KÄLLSTRÖM

Snart är fa­vo­ri­trun­ste­nen ba­ra en knapp­tryck­ning bort. I ett stort pro­jekt di­gi­ta­li­se­ras allt käll­ma­te­ri­al om ru­nin­skrif­ter.

Snart är fa­vo­ri­trun­ste­nen ba­ra en knapp­tryck­ning bort. Pro­jek­tet Evig­hets­ru­nor hål­ler på att ska­pa en di­gi­tal forsk­nings­platt­form, där al­la som vill kan hit­ta ru­nin­skrif­ter från he­la Nor­den, gö­ra avan­ce­ra­de sök­ning­ar och ta del av käll­ma­te­ri­al från skil­da tider.

Histo­ri­en bör­jar om man så vill re­dan för mer än fy­ra hund­ra år se­dan, näm­li­gen år 1602, då den då­va­ran­de her­tig Karl – se­der­me­ra Karl IX – för­ä­ra­des en vac­ker hand­skrift med ti­teln Ru­na­häfd. När her­ti­gen öpp­na­de boken och ha­de ögnat ige­nom den långa de­di­ka­tio­nen fann han på de föl­jan­de si­dor­na av­bild­ning­ar av tio run­ste­nar med tex­ter­na åter­giv­na med ru­nor och i la­tinsk över­sätt­ning. Han som ha­de skänkt boken het­te Johan Bu­re – för ef­ter­värl­den mer känd som Jo­han­nes Bu­reus – och skul­le med ti­den bli Sve­ri­ges förs­te riksan­tik­va­rie. Det som her­ti­gen fick se var ba­ra ett smak­prov med vil­ket Bu­reus vil­le in­tres­se­ra den bli­van­de ko­nung­en för sitt ar­be­te. Han dröm­de näm­li­gen om att ska­pa ett stort bok­verk om­fat­tan­de al­la Sve­ri­ges run­ste­nar i text och bild. För­sla­get vann ock­så her­ti­gens gil­lan­de, men det skul­le drö­ja mer än 300 år in­nan man ens kom i när­he­ten av det som Bu­reus ha­de fö­re­ställt sig.

År 1900 bör­ja­de ut­giv­ning­en av ver­ket Sve­ri­ges ru­nin­skrif­ter på ini­ti­a­tiv av riksan­tik­va­ri­en Hans Hil­debrand och nu, drygt hund­ra år se­na­re, fyl­ler de sto­ra fo­li­o­ban­den ett helt hyll­plan. Än­då är ver­ket in­te slut­fört och fle­ra land­skap vän­tar än­nu på att be­hand­las. En del av de all­ra ti­di­gas­te vo­ly­mer­na har ock­så bli­vit föråld­ra­de. Det­ta be­ror dels på många nya fynd, dels på nyläs­ning­ar och om­tolk­ning­ar.

Se­dan ett ti­o­tal år finns he­la ver­ket till­gäng­ligt på Rik­san­tik­va­rieäm­be­tes hem­si­da. Frå­gan är dock hur många som or­kar lad­da ner de tunga pdf-fi­ler­na och blädd­ra sig fram till den runsten som man är in­tres­se­rad av. Den främs­ta käl­lan för Sve­ri­ges ru­nin­skrif­ter har nog i dag bli­vit Samnor­disk run­text­da­ta­bas, som ska­pa­des på 1990-ta­let på In­sti­tu­tio­nen för nordiska språk vid Uppsa­la uni­ver­si­tet. Da­ta­ba­sen går att lad­da ner från nä­tet och ger en mer ak­tu­ell in­for­ma­tion om in­skrif­ter­na. Sam­ti­digt krä­ver den en hel del av si­na an­vän­da­re och pro­gram­met är in­te helt en­kelt att sö­ka i.

Run­text­da­ta­ba­sen och Sve­ri­ges ru­nin­skrif­ter kom­plet­te­rar egent­li­gen varand­ra på ett ut­märkt sätt. Där da­ta­ba­sen har de se­nas­te läs­ning­ar­na och tolk­ning­ar­na, sva­rar Sve­ri­ges ru­nin­skrif­ter för lär­dom och djup, vil­ket är nöd­vän­dig kun­skap för den som vill lä­ra kän­na ru­nin­skrif­ter­na och själv kom­ma med nya rön.

Bland run­fors­ka­re har det länge dis­ku­te­rats om in­te des­sa två re­sur­ser bor­de kun­na kom­bi­ne­ras, och det­ta kom­mer nu att bli verk­lig­het ge­nom pro­jek­tet Evig­hets- ru­nor. Syf­tet är att ska­pa en di­gi­tal platt­form med in­for­ma­tion om al­la Sve­ri­ges – och i prak­ti­ken ock­så Nor­dens – ru­nin­skrif­ter.

Vi vill att platt­for­men ska bli så funk­tio­nell som möj­ligt och att den ska kun­na an­vän­das av så­väl fors­ka­re som mer all­mänt in­tres­se­ra­de.

Bil­der och kart­funk­tio­ner är högt pri­o­ri­te­ra­de, men ock­så avan­ce­ra­de språk­li­ga de­talj­sök­ning­ar, vil­ket den san­na ru­no­lo­gen na­tur­ligt­vis all­tid är in­tres­se­rad av. Tan­ken är att var­je in­skrift ska få sin egen si­da i platt­for­men, där bil­der och län­kar till oli­ka käl­lor kom­mer att sam­las. Dess­utom ska

an­vän­da­ren kun­na spa­ra si­na sök­ning­ar och gö­ra an­teck­ning­ar.

Till skill­nad från run­text­da­ta­ba­sen, som ba­ra in­ne­hål­ler över­sätt­ning­ar av ru­nin­skrif­ter­na till eng­els­ka, kom­mer forsk­nings­platt­for­men att även er­bju­da över­sätt­ning­ar till de tre störs­ta nordiska språ­ken för re­spek­ti­ve land. Li­te spe­ci­ellt blir det med land­ska­pen Skå­ne, Hal­land och Ble­kinge. När ru­nor­na an­vän­des var det­ta om­rå­de en del av Dan­mark, och in­skrif­ter­na är ock­så pub­li­ce­ra­de i Dan­marks ru­ne­in­skrif­ter (1941–42). Här kom­mer vi nog att ge över­sätt­ning­ar till bå­de svens­ka och dans­ka. Vi vill ock­så att vå­ra svens­ka över­sätt­ning­ar ska speg­la ett mo­dernt språk­bruk och ex­em­pel­vis in­te in­ne­hål­la forn­språ­kets plu­ral­böj­ning­ar som ”lä­to re­sa sten” el­ler ”de fo­ro fjär­ran”, vil­ket ut­gi­var­na av Sve­ri­ges ru­nin­skrif­ter fak­tiskt höll fast vid än­da in på 1980-ta­let.

En grupp in­skrif­ter som hit­tills har sak­nats i så­väl Sve­ri­ges ru­nin­skrif­ter som run­text­da­ta­ba­sen är dal­ru­nor­na, en märk­lig va­ri­ant av ru­nor som dy­ker upp un­der 1500-ta­let i Mo­ra och Älv­da­len och som i viss ut­sträck­ning lev­de kvar än­då fram till 1900-ta­lets bör­jan. När her­tig Karl en gång med­de­la­de Bu­reus att det ”i El­f­da­la kyr­ke” fanns ”Ru­nor ut­hugg­ne”, så var det för­mod- li­gen den­na typ av ru­nor som han ha­de sett.

Dal­ru­nor­na rista­des säl­lan i sten, ut­an i stäl­let på oli­ka ty­per av bruks­före­mål av trä, på hus­väg­gar el­ler i torr­fu­ror ute i sko­gen. Sam­man­lagt kän­ner vi i dag kanske 350 så­da­na in­skrif­ter, men ge­nom att de of­ta finns på fö­re­mål i privat ägo kan det egent­li­ga an­ta­let va­ra be­tyd­ligt hög­re. Ibland be­står de näs­tan ba­ra av ini­ti­a­ler till per­son­namn och av år­tal, men de kan ock­så ge en unik in­blick i äld­re ti­ders var­dags­liv. En Erik Ers­son skrev ex­em­pel­vis den 28 ju­li 1780 på en trä­skål: ”Då var vi här i Stack­kö­len en vec­ka och in­tet [hö] bär­gat. Gud nå­de oss.” En av de all­ra yngs­ta in­skrif­ter­na som in­ne­hål­ler ett par dal­ru­nor av tra­di­tio­nell typ finns på ett än­nu stå­en­de träd och lyder: ”AMAN­DA LISSEL gät [det vill sä­ga val­la­de] 1904 1905 AJÖ.” Det är gi­vet­vis li­vet som vall­flic­ka som hon här läm­nar, men av en till­fäl­lig­het blir det ock­så ett av­sked till ru­nor­na som ett le­van­de skrift­sy­stem.

Dal­ru­ne­al­fa­be­tet är all­tid upp­ställt i

Abc-ord­ning och in­te ef­ter den tra­di­tio­nel­la ord­ning­en i run­ra­den, som kal­las fuþar­ken. Det är där­för fullt möj­ligt att det hand­lar om en lärd ska­pel­se från 1500-ta­let, men sam­ti­digt finns det ock­så så­dant som pekar bak­åt i ti­den. I de älds­ta dal­ru­ne­in­skrif­ter­na fö­re­kom­mer ex­em­pel­vis en spe­ci­ell ru­na för ä (en så kal­lat stung­en a- ru­na), vil­ket in­te ha­de fö­re­kom­mit i de äld­re run­ra­der­na. Den är i öv­rigt ba­ra känd från en run­ristad träpin­ne som har hit­tats i Lödö­se i Väs­ter­göt­land och som da­te­ras till 1100-tal! Det­ta vi­sar att dal­ru­nor­na ock­så kan ha en be­tyd­ligt äld­re histo­ria som vi än­nu ba­ra anar kon­tu­rer­na av.

I pro­jek­tet gör vi ock­så en sär­skild sats­ning på att lyf­ta fram ti­di­ga­re svåråt­kom­ligt el­ler bort­glömt käll­ma­te­ri­al. Ex­em­pel­vis kom­mer den sto­ra sam­ling­en av fo­to­gra­fi­er och teck­ning­ar av run­ste­nar, som finns An­tik­va­risk-to­po­gra­fis­ka ar­ki­vet (ATA) att gö­ras till­gäng­lig på platt­for­men och där kny­tas till re­spek­ti­ve in­skrift.

En an­nan käl­la som nog yt­terst få har stif­tat be­kant­skap med är ett sup­ple­ment till Ös­ter­göt­lands ru­nin­skrif­ter, som ar­ke­o­lo­gen Art­hur Nordén fär­dig­ställ­de 1948 och som var tänkt att kom­plet­te­ra den re­dan då föråld­ra­de vo­ly­men i se­ri­en. Ut­giv­ning­en blev dock för­ha­lad, ef­tersom den så kal­la­de Run­kom­mit­tén var miss­nöjd med det hårt re­tu­sche­ra­de bild­ma­te­ri­a­let, och ma­nu­skrip­tet nåd­de där­för ald­rig tryc­ket. Ti­dens le­dan­de run­fors­ka­re ha­de ock­så en hel del syn­punk­ter på tex­ten och mar­gi­na­ler­na är ful­la av ibland rätt brys­ka kom­men­ta­rer skriv­na med ils­ken röd­pen­na. Trots det­ta är Nordéns ma­nu­skript en myc­ket vik­tig käl­la för den som vill ar­be­ta med Ös­ter­göt­lands run­ste­nar. Det har där­för en själv­skri­ven plats på forsk­nings­platt­for­men.

Från Uppsa­la uni­ver­si­tets­bib­li­o­tek har vi valt ut ett an­tal hand­skrif­ter ef­ter 1700-tals­pro­fes­sorn Olof Celsi­us samt de­lar av pro­fes­sor Ot­to von Frie­sens sam­ling. Ing­en av des­sa är i dag sär­skilt be­kan­ta, men bå­da har haft en stor be­ty­del­se för ut­veck­ling­en av ru­no­lo­gin som forsk­nings­di­sci­plin.

Den mång­fres­tan­de Olof Celsi­us äg­na­de sig åt så­väl te­o­lo­gi som klas­sisk fi­lo­lo­gi och ori­en­ta­lis­ka språk. Han var dess­utom en myc­ket skick­lig run­lä­sa­re som gjor­de upp med den fö­re­gå­en­de forsk­nings­ge­ne­ra­tio­nens of­ta vild­vux­na tolk­ning­ar av runstenstex­ter­na. In­tres­set ha­de han ärvt av sin far, ma­te­ma­ti­kern Mag­nus Celsi­us, som var den förs­te att lä­sa och tol­ka de så kal­la­de ”häl­sing­e­ru­nor­na”, nu­me­ra of­ta be­nämn­da stav­lö­sa ru­nor. De hand­skrif­ter som finns kvar ef­ter Olof Celsi­us i Uppsa­la har till för­vå­nans­värt li­ten grad ut­nytt­jats av run­forsk­ning­en. Här går det att bå­de hit­ta mäng­der av för­bi­sed­da av­bild­ning­ar och ibland till och med upp­täc­ka ti­di­ga­re okän­da run­ste­nar. På­fal­lan­de många av teck­ning­ar­na är ut­för­da av Olof Celsi­us långt mer be­röm­de bror­son, ast­ro­no­men och fy­si­kern An­ders Celsi­us. Den­ne har up­pen­bar­li­gen va­rit en god iakt­ta­ga­re även på det­ta om­rå­de, och ge­nom att stu­de­ra hans av­bild­ning­ar går det ibland till och med att fö­re­slå nya tolk­ning­ar av nu för­svun­na run­ste­nar.

Uppsa­la­pro­fes­sorn Ot­to von Frie­sen var en av de mest ton­gi­van­de ru­no­lo­ger­na un­der 1900-ta­lets för­ra hälft; han har med rät­ta kal­lats den mo­der­na run­forsk­ning­ens grun­da­re. Me­ning­en var att han skul­le sva­ra för fle­ra band i se­ri­en Sve­ri­ges ru­nin­skrif­ter, men trots om­fat­tan­de fält­ar­be­ten i oli­ka de­lar av Sve­ri­ge blev det ald­rig nå­got av det­ta. I stäl­let ver­kar han ha kon­cen­tre­rat sig på att skri­va mer po­pu­lä­ra över­sik­ter el­ler mo­no­gra­fi­er över cen­tra­la run­mo­nu­ment som Rök­ste­nen och Spar­lö­sa­ste­nen.

von Frie­sens ef­ter­läm­na­de an­teck­nings­böc­ker och fo­to­gra­fi­er vitt­nar om en idog verk­sam­het och lå­ter oss föl­ja ho­nom på hans fär­der, vil­ka han i lik­het med många av si­na ge­ne­ra­tions­kam­ra­ter gär­na fö­re­tog på cy­kel. I en an­teck­nings­bok från 1917 kan man ex­em­pel­vis i de­talj stu­de­ra hans forsk­nings­fär­der un­der som­ma­ren, först i Ble­kinge till­sam­mans med ar­ke­o­lo­gen Tu­re Ar­ne, där­ef­ter med in­gen­jö­ren Al­got Fri­berg i Små­land. Att des­sa re­sor fö­re­togs mitt un­der brin­nan­de världs­krig mär­ker man myc­ket li­tet av. Vid ett till­fäl­le – på åter­rod­den från havs­klip­pan Fle­ge­hall, där han för­gä­ves ha­de sökt ef­ter fö­re­gi­ven ru­nin­skrift – bry­ter dock verk­lig­he­ten ige­nom den sken­ba­ra idyl­len. I för­bi­gå­en­de nämner han här att han haft ”det tvifvel­ak­ti­ga nö­jet att se en zep­pe­li­na­re på en af si­na van­li­ga spi­onfär­der öfver svens­ka far­vat­ten”.

Ot­to von Frie­sens ru­no­lo­gis­ka verk­sam­het är fö­re­mål för forsk­ning in­om pro­jek­tet. Det är ock­så run­bru­ket på de tre Ös­ter­sjöö­ar­na Öland, Got­land och Born­holm. De har al­la har haft en liv­ak­tig runt­ra­di­tion, och det finns bå­de in­tres­san­ta lik­he­ter och skill­na­der mel­lan öar­na. För att do­ku­men­te­ra och

”För att do­ku­men­te­ra och ana­ly­se­ra rist­ning­ar­na an­vänds bland an­nat op­tisk skan­nings­tek­nik”

ana­ly­se­ra rist­ning­ar­na an­vänds bland an­nat op­tisk skan­nings­tek­nik för att do­ku­men­te­ra och ana­ly­se­ra rist­ning­ar­na. Tack va­re den­na tek­nik blev det ex­em­pel­vis möj­ligt att helt ny­li­gen av­slö­ja att en vårds­löst upp­må­lad sten, som sit­ter in­mu­rad högst upp i ett port­valv i Sankt Knuds kyr­ka på Born­holm, fak­tiskt är en ti­di­ga­re okänd runsten.

Ett par år in­nan Bu­reus för­ä­ra­de her­tig Karl sin run­hand­skrift ha­de han gett sig ut på en lång re­sa upp till Norr­land för att stu­de­ra run­ste­nar och folk­min­nen, men ock­så för att sö­ka si­na röt­ter. I Häl­sing­land möt­te run­ste­nar med de egen­ar­ta­de stav­lö­sa ru­nor­na, som han in­te alls kun­de tol­ka, men som han än­då för­stod mås­te re­pre­sen­te­ra ett skrift­sy­stem. När han kom till Medelpad stöt­te han på en runsten med ett per­son- namn som skrevs bu­ri, vil­ket han gi­vet­vis ut­an att tve­ka iden­ti­fi­e­ra­de som nam­net på en för­fa­der.

De fles­ta av Häl­sing­lands och Me­del­pads run­ste­nar blev ge­nom Jo­han­nes Bu­reus un­der­sök­ta och do­ku­men­te­ra­de re­dan un­der 1600-ta­lets förs­ta år, och det är väl nå­got av ödets iro­ni att just des­sa land­skap hör till dem som än­nu in­te finns ut­giv­na i se­ri­en Sve­ri­ges ru­nin­skrif­ter, drygt 400 år se­na­re. Det­ta ska vi rå­da bot för ge­nom en ut­gå­va av ru­nin­skrif­ter­na i Medelpad. De ge­nu­i­na in­skrif­ter­na är vis­ser­li­gen in­te mer än 18–19 styc­ken, men de rym­mer än­då många in­tres­san­ta pro­blem. In­te minst per­son­nam­nen är rätt egen­ar­ta­de och ibland svå­ra att tol­ka. Dess­utom finns i Ha­verö i väst­ra Medelpad nå­got så märk­ligt som ett aln­mått som är för­sett med sam­ma typ av ru­nor som finns på den be­ryk­ta­de Ken­sing­ton­ste­nen i Ame­ri­ka. Ha­ve­rör­u­nor­na är nog in­te så över­dri­vet gam­la, men de bör åt­minsto­ne ha ristats ett år­tion­de in­nan den om­tvis­ta­de run­ste­nen gräv­des upp i Min­ne­so­ta. Det­ta är nog så in­tres­sant i sam­man­hang­et.

Run­ste­nen vid Nolby i Njurunda. Det­ta var för­mod­li­gen den förs­ta runsten som Jo­han­nes Bu­reus såg när han kom till Medelpad som­ma­ren 1600. In­skrif­ten lyder: ”Bergs­ven och Sig­fast och Fri­de res­te den­na sten ef­ter By­re, sin fa­der. Men Fart­ägn ris­ta­de.” Den dö­des namn skrivs bu­ri på ste­nen och här trod­de sig Bu­reus ha fun­nit nam­net på en för­fa­der.

Trä­s­tam med dal­ru­nor, där två vall­flic­kor har ristat si­na ini­ti­a­ler ”MVD BLD gä­ter (dvs val­lar) 72 AMMEN.” Om året var 1772 el­ler 1872 är svårt att sä­ga.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.