Väst­ra Vång

VÄST­RA VÅNG. En gång i ti­den het­te det att Ble­kinge låg på ar­ke­o­lo­gins skugg­si­da. Men det har läm­ning­ar­na på Vång­a­kul­len mot­sagt med be­sked. Ing­en an­nan plats i Ble­kinge har gett så spek­ta­ku­lä­ra fynd från järn­ål­dern.

Populär Arkeologi - - Innehåll - AV BJÖRN NILSSON

Det förs­ta

Gös­ta Jo­hans­son la mär­ke till var fyn­dets ne­ga­ti­va av­tryck i den upp­fläk­ta jord­tu­vans un­der­si­da. När han tit­ta­de ner i den grun­da gro­pen ha­ja­de han till; han kän­de sig när­mast be­trak­tad (se ne­dan) och kun­de in­te döl­ja sin upp­hets­ning i te­le­fon med ar­ke­o­lo­gen Mikael Hen­riks­son: 'Du mås­te nog kom­ma hit … det är ett an­sik­te …

Mikael Hen­riks­son på Ble­kinge mu­se­um skyn­da­de upp på kul­len i Väst­ra Vång där Gös­ta Jo­hans­son gick med sin me­tall­de­tek­tor, strax väs­ter om de schakt som grävts för en stor vat­ten­led­ning.

Nog för att om­rå­det är rikt på ar­ke­o­lo­gis­ka läm­ning­ar; Jo­han­nishuså­sen är till och med ett av de mer forn­läm­ningstä­ta i lan­det. Åsen går tvärs ige­nom Ble­kinge, bin­der sam­man sko­gen med ha­vet och bil­dar en na­tur­lig kom­mu­ni­ka­tions­led. Men vad gjor­de en mask­bild av brons där? Ett fynd som en­ligt en förs­ta giss­ning bor­de va­ra från ti­den för Kristi fö­del­se.

Mu­se­ets an­tik­va­rie in­såg det otro­li­ga: att det kun­de va­ra en del av en kit­tel för ri­tu­ellt bruk (se näs­ta si­da). Men var låg res­ten?

Plat­sen för fyn­det var allt­så Vång­a­kul­len, som lig­ger ös­ter om byn Väst­ra Vång och väs­ter om byn Öst­ra Vång. Man kan ana att de bå­da by­ar­na en gång har hört sam­man och att kul­len då har le­gat centralt. Men up­pe på själ­va Vång­a­kul­len finns inga tyd­li­ga forn­läm­ning­ar mer än ett möj­ligt rö­se el­ler flack sten­sätt­ning.

Hän­del­sen ovan åter­ges i ut­ställ­nings­ka­ta­lo­gen på Ble­kinge mu­se­um. Fyn­det gjor­des re­dan 2004. Forsk­nings­un­der­sök­ning­ar­na star­ta­de först vå­ren 2012. Då un­der­sök­te vi dels om­rå­det på pla­tån där fyn­det av brons­mas­ken ha­de gjorts, dels ett om­rå­de li­te hög­re upp på krö­net. Fyn­den var in­tres­san­ta men in­te om­tum­lan­de: smäl­tor av brons, bränd le­ra, li­te ke­ra­mik och brän­da ben. Där­e­mot på­träf­fa­des två till sy­nes åt­skil­da sten­lag­da ytor, med väl av­grän­sa­de sten­sat­ta kan­ter. Var det läm­ning­ar av äld­re gra­var? Un­der hös­ten un­der­sök­tes pla­tån med ge­o­ra­dar, och boplat­sen runt om med mag­ne­to­me­ter. Ra­dar­un­der­sök­ning­ar­na vi­sa­de att be­tes­mar­ken dol­de ett kom­plext sy­stem av sten­pack­ning­ar och ter­ras­se­ring­ar. Skik­tat på oli­ka djup kun­de man på krö­net ana res­ter­na av lång­sträck­ta kon­struk­tio­ner. Året där­på blev upp­gif­ten att för­sik­tigt fri­läg­ga en yta på om­kring 150 kvadrat­me­ter för att do­ku­men­te­ra det övers­ta skik­tet. Ut­an den kun­ska­pen skul­le det va­ra svårt att gå dju­pa­re för att för­stå vad som hänt på plat­sen och vad sten­strå­ken och ter­ras­ser­na var för nå­got.

Det var en kall vår. Da­gar­na fö­re gräv­ning­en i förs­ta vec­kan i maj låg det fort­fa­ran­de snö på kul­len. Tjä­len var djup. Skul­le det över hu­vud ta­get bli nå­gon gräv­ning? Men vi ha­de tur; två so­li­ga da­gar värm­de upp jor­den och yt­lag­ren ti­na­de. Gräs­svå­len över en stor yta av­lägs­na­des, men ba­ra tunt, tunt – någ­ra cen­ti­me­ter läng­re ner var det is

i mar­ken. Det vi­sa­de sig va­ra ett slum­pens lyc­ko­drag. I rot­fil­ten på grästor­vor­na, helt yt­ligt, gjor­des det förs­ta fyn­det ef­ter en kort stund. Ett guld­glän­san­de blad­tunt press­bleck, mind­re än ett fri­mär­ke, men än­då för­stod al­la strax vad det var. En guld­gub­be! Läns­sty­rel­sen be­slu­ta­de om fort­satt ut­gräv­ning av matjordsskik­tet och att al­la yt­li­ga me­tall­fynd mås­te säk­ras med hjälp av me­tall­de­tek­te­ring. Och det­ta mås­te hål­las hem­ligt tills un­der­sök­ning­en var över.

Guld­gub­bar är små de­tal­je­ra­de guld­bleck, ba­ra nå­gon cen­ti­me­ter sto­ra. I han­den känns de knappt; de väger ba­ra nå­got ti­on­dels gram. Guld­gub­bar­na bru­kar da­te­ras till 600-ta­let, men någ­ra äld­re och yng­re fynd har på­träf­fats. Fe­no­me­net är fram­för allt kopp­lat till Ös­ter­sjö­om­rå­det, även om det finns en del fynd i in­lan­det, i Nor­ge och på väst­kus­ten.

Nu har över 40 guld­gub­bar på­träf­fats i Vång – al­la up­pe på kul­len och kon­cen­tre­ra­de till en li­ten yta och i ett spe­ci­ellt la­ger som vi tror är res­ter­na av ett golv in­ne i en stör­re bygg­nad. Det­ta känns igen från Upp­åk­ra i Skå­ne, Slö­inge i Hal­land och Hel­gö i Mä­lar­da­len som till­sam­mans med Väst­ra Vång är de ”gubb­ri­kas­te” plat­ser­na i Sve­ri­ge. Järn­ål­ders­plat­sen Sor­te Muld på ön Born­holm stic­ker ut, där har över 2 600 på­träf­fats. To­talt kän­ner vi till cir­ka 3 100 guld­gub­bar.

'Guld­gub­bar' är ing­et bra namn; det häng­er kvar se­dan de förs­ta fyn­den gjor­des på 1700-ta­let vid Ver­keåns myn­ning vid Ha­väng i öst­ra Skå­ne. Bland gub­bar­na göm­mer sig minst hälf­ten ”gum­mor” och par, men ock­så djur och my­tis­ka vä­sen. 'Guld­fo­li­e­fi­gu­rer' är det ord vi helst an­vän­der, även om det in­te lig­ger li­ka bra i mun­nen.

Hur des­sa små fö­re­mål har an­vänts är in­te klart. Man kan loc­kas tro att de ut­gjor­de be­tal­nings­me­del, men det är osan­no­likt. Ef­tersom de väger så li­te är de gans­ka svå­ra att han­te­ra. Mer tro­ligt är att de an­vän­des för att be­seg­la oli­ka ty­per av kon­trakt: eko­no­mis­ka, so­ci­a­la och kanske mi­li­tä­ra. In­te kons­tigt då att de är sär­präg­la­de i bok­stav­lig me­ning. Det är fak­tiskt så att man från plats till plats kan skön­ja oli­ka fa­mil­jer bland fi­gu­rer­na.

Ge­nom att jäm­fö­ra präg­ling­ar från oli­ka

stäl­len har dans­ka fors­ka­re kun­nat vi­sa hur fle­ra järn­ål­ders­plat­ser häng­er ihop. I Väst­ra Vång har vi kopp­ling­ar främst till öländs­ka Eke­torp, Born­holm och Upp­åk­ra. Men på­fal­lan­de många av fyn­den kom­mer från helt nya ”fa­mil­jer”. Man kan ana att det finns fler plat­ser i Ble­kinge som har gub­bar i mar­ken. Fi­gu­rer­na är så de­tal­je­ra­de i sitt ut­fö­ran­de att fors­kar­na har kun­nat ur­skil­ja mo­de­väx­ling­ar. I Väst­ra Vång har fle­ra av ny­fyn­den en egen­het: tre punk­ter på kin­den. Är det ett släkt­mär­ke? In­sig­ni­er som sär­skil­jer?

An­tag­li­gen är guld­gub­bar­na till­ver­ka­de på plat­sen, men än­nu är inga stam­par på­träf­fa­de, som i Upp­åk­ra och Sor­te Muld. Där­e­mot har vi i jord­pro­ven fun­nit små klipp­bi­tar, res­ter från trim­ma­de kan­ter, och små plat­ta guld­te­nar som myc­ket väl kan va­ra rå­ma­te­ri­al till fo­li­e­fi­gu­rer­na. Fram­ti­da gräv­ning­ar kom­mer san­no­likt att fler­dubb­la an­ta­let guld­gub­bar i Väst­ra Vång. De se­nas­te un­der­sök­ning­ar­na vi­sar dess­utom att de ver­kar va­ra starkt kon­cen­tre­ra­de till ett ar­ke­o­lo­giskt la­ger. Vi hop­pas att de ar­ke­o­lo­gis­ka sam­man­hang­en i det­ta la­ger, som in­ne­hål­ler guld och sön­der­sla­get im­por­te­rat glas, bätt­re kom­mer att da­te­ra och för­kla­ra fyn­den.

Sam­ma vår som vi hit­ta­de den förs­ta guld­gub­ben gick vi åter­i­gen ige­nom yt­lag­ren på kul­len med hjälp av me­tall­de­tek­tor. Ba­ra någ­ra cen­ti­me­ter ner i jor­den på ter­ras­sen på krö­net fick vi ut­slag. Fle­ra av me­tall­fyn­den tol­ka­des snart som kit­tel­res­ter, vil­ket stärk­te miss­tan­kar­na från da­gen då brons­mas­ken hit­ta­des på kul­len i Väst­ra Vång. I sam­band med me­tall- de­tek­te­ring­en på­träf­fa­des dess­utom yt­ter­li­ga­re tre brons­mas­ker. Två var näs­tan iden­tis­ka (en med ett kvar­sit­tan­de blått öga av glas), en tred­je ver­ka­de va­ra in­hemskt till­ver­kad, med ett be­tyd­ligt mer ru­stikt ut­tryck än de ro­mers­ka för­la­gor­na. Än­nu ett märk­ligt fynd på­träf­fa­des, en li­ten brons­byst, i tyd­lig ro­mersk stil, tro­li­gen till­ver­kad i nå­gon av de ro­mers­ka pro­vin­ser­na. Även bys­ten har en ko­pia, som in­te är li­ka stil­ren som för­la­gan, men med en upp­syn man läg­ger på min­net. Fle­ra hund­ra brons­frag­ment, vis­sa ska­da­de av eld, låg ut­ströd­da. Det stod klart att det kanske rör­de sig om fler än en kit­tel, från oli­ka tider.

Glas­skär­vor­na som på­träf­fa­des i sam­ma la­ger som guld­gub­bar­na, kom­mer främst från ven­del­ti­da glas­bä­ga­re och är da­te­ra­de till 600–700-tal, även om någ­ra äld­re folk­vand­rings­ti­da skär­vor finns i ma­te­ri­a­let.

Det fynd­fö­ran­de lag­ren låg yt­ligt och un­der des­sa följ­de ett brand­la­ger. Vad fanns därun­der? Ge­o­ra­dar­un­der­sök­ning­ar vi­sa­de res­ter­na av en el­ler fle­ra bygg­na­der som vid nå­got till­fäl­le ha­de ra­se­rats. När kul­len över­gavs är svårt att ve­ta. De yngs­ta fyn­den är någ­ra vi­kin­ga­ti­da sil­ver­mynt, bland an­nat ett präg­lat i Lund av dans­ke kung­en Olof Hung­er (1086–95). Men sil­ver­myn­ten är över 300 år yng­re än de öv­ri­ga lag­ren på plat­sen. En till­ta­lan­de tan­ke är att myn­ten är en rest av den sto­ra Jo­han­nishus­skat­ten, ock­så kal­lad Väst­ra Vång-skat­ten – fle­ra tu­sen sil­ver­mynt hit­ta­de nå­gon­stans i när­he­ten av Väst­ra Vång un­der 1860-ta­let. Det yngs­ta myn­tet i skat­ten är från 1120-ta­let. Kanske mar­ke­rar skat­ten det de­fi­ni­ti­va slu­tet för verk­sam­he­ten på kul­len. Vid den­na tid stod den tro­li­ga trä­kyr­kan vid Hjorts­ber­ga fär­dig. Mak­ten i land­ska­pet för­sköts någ­ra kilo­me­ter sö­derut och kul­len i Vång föll ef­ter hand i glöms­ka. Mel­lan 2014 och 2016 un­der­sök­tes and­ra

plat­ser i Vång, bå­de boplats­om­rå­den och gra­var. Den om­rör­da åker­jor­den på en fle­ra hund­ra kvadrat­me­ter stor yta strax sö­der om kul­len sål­la­des med hjälp av stu­den­ter och ama­tö­rar­ke­o­lo­ger. Fyn­den vi­sar att boplats­läm­ning­ar­na som un­der­sök­tes 2004 en­dast är en li­ten del av ett stör­re boplats­om­rå­de som bre­der ut sig runt he­la kul­len.

År 2017 togs de förs­ta spad­ta­gen till ett schakt tvärs över det som vi tol­kat som del av ett hus och möj­li­gen en ga­vel. Här ha­de fle­ra av guld­gub­bar­na och de yt­ligt på­träf­fa­de brons­före­må­len hit­tats. Det tog in­te många tim­mar in­nan den förs­ta guld­gub­ben på­träf­fa­des. Den­na gång kun­de la­ger­följ­den stu­de­ras no­ga, ef­tersom vi un­der­sök­te mer be­va­ra­de de­lar. Ef­ter någ­ra da­gar stod det klart att vi nog ha­de med ett hus att gö­ra, pre­cis som ge­o­ra­dar­un­der­sök­ning­en ha­de an­tytt. Och bätt­re än­då var att vi blev säk­ra­re på vad som var ”in­ne i hu­set” och vad som var ”ut­an­för”. Fynd­bil­den ta­la­de sitt tyd­li­ga språk. I det lju­sa in­ne­lag­ret gjor­de vi guld­fynd, mest fo­li­e­fi­gu­rer, och glas. Ut­an­för – ingen­ting. Och när vi följ­de la­ger för la­ger ner­åt i dju­pet upp­täck­te vi fler brons­före­mål un­der det guld­fö­ran­de lag­ret, bland an­nat res­ter ef­ter hänklar och ring­ar, gans­ka li­ka dem som pry­der 600-li­ter­skit­teln från Brå på Jyl­land, Skan­di­na­vi­ens störs­ta järn­ål­derskit­tel, da­te­rad till ro­mersk järn­ål­der.

Kul­len döl­jer en el­ler fle­ra bygg­na­der och en kom­plex la­ger­följd och kro­no­lo­gi som vi fort­fa­ran­de in­te är rik­tigt säk­ra på. I ut­kan­ten av det för­mo­da­de hu­set har vi på fle­ra stäl­len fun­nit rik­ligt med brän­da ben, de fles­ta från män­ni­skor. Som­ma­ren 2017 sam­la­de vi många pro­ver som hål­ler på att stu­de­ras. Fyn­den kom­mer att stäl­las ut på Ble­kinge mu­se­um i Karls­kro­na i au­gusti, där­ibland re­sul­tat som än­nu in­te har av­slö­jats.

Då ska vi grä­va yt­ter­li­ga­re en möj­lig järn­fram­ställ­nings­ugn på plat­sen för vat­ten­led­ning­en där det en gång bör­ja­de för snart 15 år se­dan. Allt är in­te guld som glim­mar, el­ler sna­ra­re: det som in­te glim­mar kan än­då va­ra guld värt.

EF­TER KELTISK FÖRLAGA Ri­ka järn­ål­ders­fynd ty­der på många och lång­vä­ga kon­tak­ter.

Mas­ker­na i keltisk stil är så små att de ryms i hand­fla­tan. Tro­li­gen har de prytt en kit­tel (se näs­ta si­da). Den vänst­ra masken kom san­no­likt till Vång med en våg av im­port­fö­re­mål i järn­ål­derns bör­jan till följd av det ro­mers­ka im­pe­ri­ets ex­pan­sion. I mit­ten det förs­ta fyn­det på kul­len i Väst­ra Vång. Den hög­ra masken är en ru­sti­ka­re ko­pia, tro­li­gen fram­ställd på plats.

Tre punk­ter på kin­den – det har fle­ra av de över 40 guld­fo­li­e­fi­gu­rer som har på­träf­fats i Väst­ra Vång. Tro­li­gen är de till­ver­ka­de där. T.v. en guldgumma och t.h. en guld­gub­be.

Brons­fi­gu­ren t.h. är ett ex­em­pel på fynd som vi­sar att Vång var en länk i ett nät­verk som band sam­man Väs­teu­ro­pa och Dan­mark med den svens­ka Ös­ter­sjö­kus­ten och Öland och Got­land, där lik­nan­de fynd gjorts. Det gäl­ler även im­por­te­rat rå­ma­te­ri­al för hant­verk. Fi­gu­ren med den trump­na upp­sy­nen ovan är tro­li­gen en in­hemsk ko­pia.

Vång­a­kul­len lig­ger mel­lan by­ar­na Väst­ra Vång och Öst­ra Vång.

Björ­ke­torps­ste­nen på Jo­han­nishuså­sen är sam­ti­da med läm­ning­ar­na i Väst­ra Vång. Run­rist­ning­en, som är en av vå­ra älds­ta, lyder: ”Mäk­ti­ga ru­nors hem­lig­het dol­de jag här, kraft­ful­la ru­nor. Den som bry­ter det­ta min­nes­mär­ke skall stän­digt plå­gas av arg­het. Svek­full död skall drab­ba ho­nom. Jag spår för­därv.”

Frag­ment av fran­kis­ka bä­ga­re vi­sar att de gam­la kon­takt­vä­gar­na mel­lan Ble­kinge och Väs­teu­ro­pa fort­lev­de långt upp i yng­re järn­ål­der.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.