Varn­hem

In­nan mun­kar­na bygg­de Varn­hems klos­ter på 1100-ta­let, låg där en rik och mäk­tig gård, med röt­ter i järn­ål­dern. De se­nas­te årens ar­ke­o­lo­gis­ka ut­gräv­ning­ar har fått fram spå­ren av de förs­ta krist­na i Varn­hem.

Populär Arkeologi - - Innehåll - AV MA­RIA VRETEMARK FO­TO MA­RIA VRETEMARK

De ti­digt krist­na har lyst med sin från­va­ro i Väs­ter­göt­land. Men på går­den som fö­re­gick klost­ret på­träf­fa­des de.

Dspå­ren från vi­kin­ga­ti­den i Väs­ter­göt­land är jäm­fö­rel­se­vis få, vil­ket kan för­kla­ras med att boplat­ser­na of­ta över­lag­ras av de me­del­ti­da by­ar­na.

När det gäl­ler gra­var från vi­kin­ga­ti­dens äld­re ske­de, 800-ta­let, så finns det många kän­da grav­fält, of­ta med lå­ga sten­sätt­ning­ar över de kre­me­ra­de ben­res­ter­na. Någ­ra av de sto­ra grav­hö­gar­na i Väs­ter­göt­land, som Skalun­da­hö­gen på Kål­land, kan ock­så da­te­ras till vi­kin­ga­ti­dens äld­re pe­ri­od. I des­sa mäk­ti­ga hö­gar be­grav­de de le­dan­de släk­ter­na si­na härs­ka­re, bå­de män och kvin­nor. Stor­hö­gar­na ut­gjor­de kul­men på det för­krist­na grav­skic­ket. Den dö­da krop­pen brän­des och mäng­der av dyr­ba­ra gå­vor och djur off­ra­des på grav­bå­let.

Un­der 900-ta­let kom så den sto­ra om­välv­ning­en som för­änd­ra­de sam­häl­let i grun­den – krist­nan­det – och med det­ta ett helt nytt sätt att be­gra­va de dö­da. Den vik­ti­gas­te skill­na­den var att kre­me­ring helt för­svann. Se­den att brän­na den dö­de var starkt för­knip­pad med nå­got ”hed­niskt”. De dö­da skul­le nu i stäl­let läg­gas obrän­da i jor­den i öst-väst­lig rikt­ning, med hu­vu­det i väs­ter och föt­ter­na i ös­ter. Det är de förs­ta krist­na som har kom­mit i da­gen vid de se­nas­te årens ut­gräv­ning­ar i Varn­hem.

”… ett rikt gods som kal­las Varn­hem …” Så står det i be­rät­tel­sen om när fru Si­grid do­ne­ra­de sin sto­ra gård till mun­kar­na i mit­ten av 1100-ta­let. Går­den som mun­kar­na fick har en histo­ria som går till­ba­ka till järn­ål­dern. De ar­ke­o­lo­gis­ka ut­gräv­ning­ar­na un­der de se­nas­te åren har vi­sat att jor­den rym­mer spår av hus­grun­der, eld­stä­der och av­falls­gro­par in­om ett stort boplats­om­rå­de. Här finns kruk­skär­vor, djur­ben och and­ra fynd som be­rät­tar om var­dags­li­vet. Här har män­ni­skor bott och ver­kat un­der mer än tu­sen år, från åren runt vår ti­de­räk­nings bör­jan och fram till att mun­kar­na tog över på 1100-ta­let.

Går­den i Varn­hem var rik och mäk­tig. De bör­di­ga och nä­rings­ri­ka jor­dar­na gav ett över­skott som kun­de säl­jas el­ler an­vän­das som by­tesva­ror. På åk­rar­na od­la­de man skal­korn, na­ken­korn, råg och ve­te. För­u­tom sä­deskorn har frön från ex­em­pel­vis lin, ol­je­dåd­ra, må­ra, mål­la, kråk­bär, be­sk­sö­ta och oli­ka gräs­sor­ter på­träf­fats i jord­pro­ver från stolp­hål och här­dar. Djur­bens­res­ter vi­sar att man höll svin, kor, får, get­ter och häs­tar, lik­som höns och gäss. I sjö­ar­na runt om fis­ka­de man gäd­da, ab­bor­re och mört. Viss jakt be­drevs ock­så, mest på ha­re och an­nat små­vilt. Även be­ar­be­ta­de horn­bi­tar från älg och kron­hjort har hit­tats på boplats­om­rå­det.

Järn­ål­derns ty­pis­ka lång­hus, med plats för bå­de män­ni­skor och djur, er­sat­tes un­der vi­kin­ga­ti­dens slut­ske­de av en gårds­mil­jö med en rad oli­ka bygg­na­der för sär­skil­da än­da­mål. Be­byg­gel­sen på en vi­kin­ga­ti­da storgård av Varn­hems be­ty­del­se be­stod allt­så av många hus.

I det störs­ta hu­set bod­de gårds­ä­gar­fa­mil­jen, tro­li­gen med fle­ra ge­ne­ra­tio­ner. Se­dan fanns det fle­ra mind­re bo­stads­hus för and­ra med­lem­mar av hus­hål­let, dit ock­så trä­lar­na räk­na­des. Öv­ri­ga vik­ti­ga bygg­na­der rym­de till ex­em­pel stall, fä­hus, la­da, för­råd, oli­ka verk­stä­der, väv­stu­ga och brygg­hus.

Till storgår­den hör­de ock­så den krist­na

be­grav­nings­plat­sen. Da­te­ring­ar­na av de väl­be­va­ra­de ske­let­ten vi­sar att man här bör­ja­de be­gra­va si­na dö­da på kris­tet vis re­dan un­der 900-ta­lets förs­ta hälft. Det för­krist­na bru­ket att kre­me­ra de dö­da på grav­bål ha­de upp­hört och går­dens gam­la grav­fält in­till boplat­sen över­gavs. Att by­ta grav­skick är en ge­nom­gri­pan­de för­änd­ring som in­te görs ut­an myc­ket star­ka skäl. Det nya grav­skic­ket vi­sar att kris­ten­do­men fått fäs­te och att om­rå­det in­lem­mats i den krist­na kul­turkret­sen i nord­väst­ra Eu­ro­pa.

De fa­mil­jer som ha­de råd bygg­de eg­na trä­kyr­kor på si­na går­dar i slu­tet av 900-ta­let. Till des­sa kyr­kor knöts be­grav­nings­rät­ten. Man fick in­te läng­re be­gra­va si­na dö­da hem­ma på gårds­grav­fäl­ten som ti­di­ga­re. Nu skul­le al­la vi­la i vigd jord in­vid en kyr­ka. Där­för pla­ce­ra­des de förs­ta kyr­kor­na of­ta nä­ra ett för­kris­tet grav­fält och i fö­re­kom­man­de fall, som i Varn­hem, på en re­dan ex­i­ste­ran­de kris­ten be­grav­nings­plats som va­rit i bruk un­der en el­ler ett par ge­ne­ra­tio­ner på 900-ta­let.

Det finns ing­et be­va­rat av den förs­ta trä­kyr­kan i Varn­hem. Var den låg syns nu ba­ra som en yta tom på gra­var in­ne i den yng­re sten­kyr­kans kor. Trä­kyr­kan kan da­te­ras ge­nom gra­var­na som lig­ger runt om, och tro­li­gen bygg­des den i slu­tet av 900-ta­let.

Det var en li­ten kyr­ka, ba­ra cir­ka 4 x 6 me­ter stor, ut­an mar­ke­rat kor. En lik­nan­de kyr­kogrund har ti­di­ga­re un­der­sökts i Kar­le­by Leks­berg ut­an­för Ma­ri­estad. Des­sa små trä­kyr­kor från den älds­ta krist­na ti­den be­stod ba­ra av ett rum. Det fanns ing­et be­hov av ett se­pa­rat kor, ef­tersom de in­te var bygg­da för att rym­ma en för­sam­ling. Kyr­kan var till för präs­ten och hans ri­tu­a­ler, som främst fö­re­kom i sam­band med begravningar och min­ne­sce­re­mo­ni­er, san­no­likt ock­så dop.

”Går­den i Varn­hem var rik och mäk­tig. ”

Trä­kyr­kan i Varn­hem er­sat­tes av en 8 x 15 me­ter stor sten­kyr­ka som man bör­ja­de byg­ga i mit­ten av 1000-ta­let. Då var tek­ni­ken att byg­ga i sten helt ny i Väs­ter­göt­land. När en ny kyr­ka skul­le upp­fö­ras vil­le man om möj­ligt byg­ga runt den gam­la för att in­te bry­ta rum­mets he­lig­het. Först när de nya väg­gar­na var up­pe, revs de gam­la. Så har man även gjort här i Varn­hem.

Den nya sten­kyr­kan fick bå­de kor och lång­hus samt en märk­lig kryp­ta i väs­ter. Be­ho­vet av ett se­pa­rat kor ha­de upp­stått ge­nom att för­sam­ling­en nu skul­le del­ta i guds­tjäns­ten.

Sten­kyr­kans mu­rar var av grov­hug­gen kalk­sten i tun­na skift. In­ne fanns ett trä­golv och även ta­ket var av trä. Kraf­ti­ga järn­spi­kar från tak­kon­struk­tio­nen har på­träf­fats vid ut­gräv­ning­en, lik­som en del smi­des­de­tal­jer och gång­järn från kyr­kans dör­rar. En klock­kläpp av järn an­ty­der att det häng­de en kyrk­kloc­ka in­vän­digt, kans­ke i en han­bjäl­ke i lång­hu­sets tak. Kyr­kans föns­ter var små och för­mod­li­gen pla­ce­ra­de högt upp i lång­hu­sets söd­ra vägg och i ko­ret ovan­för al­ta­ret. En hel del glas­skär­vor och blyspröj­sar från des­sa föns­ter har hit­tats i jord­lag­ren.

Runt gårds­kyr­kan fanns en stor be­grav­nings­plats med upp emot 3 000 gra­var. Det var in­te en­bart går­dens folk som be­grav­des här ut­an ock­så and­ra från går­dar som sak­na­de eg­na kyr­kor. Det är för­kla­ring­en till att kyr­ko­går­den blev så stor trots att den ba­ra an­vän­des un­der 250–300 år.

De väl­be­va­ra­de ske­let­ten ger en in­blick i livs­vill­ko­ren för de män­ni­skor som lev­de i Varn­hem. Bar­na­död­lig­he­ten var hög, vil­ket fram­går av att hälf­ten av gra­var­na på kyr­ko­går­den är barn­gra­var. Me­del­livs­läng­den låg, om man räk­nar bort bar­na­död­lig­he­ten, på runt 40 år och ba­ra un­ge­fär fem pro­cent blev äld­re än 60 år. Kroppsläng­den på vi­kin­ga­ti­den var i ge­nom­snitt 160 cen­ti­me­ter för kvin­nor­na och 170 cen­ti­me­ter för män­nen.

I ti­di­ga nor­dis­ka lag­tex­ter finns be­skri­vet hur kyr­ko­går­dar­na skul­le de­las in i oli­ka zo­ner. De fi­nas­te gra­var­na för gårds­ä­gar­fa­mil­jen låg när­mast kyr­kan. Li­te läng­re ut be­grav­des de fria bön­der­na och längst bort från kyr­kan trä­lar­na. Man de­la­de ock­så upp kyr­ko­går­den ef­ter kön. Kvin­nor och flic­kor be­grav­des norr om kyr­kan, män och poj­kar sö­der där­om. Den­na upp­del­ning ser vi ock­så i Varn­hem.

I gårds­ä­gar­fa­mil­jens gra­var när­mast kyr­kan i Varn­hem har man lagt krop­par­na i kalk­sten­skis­tor. Des­sa sten­kis­tor är mu­ra­de el­ler bygg­da av sten­häl­lar ut­an kalk­bruk. De fi­nas­te kis­tor­na har en sma­la­re nisch för hu­vu­det. Ibland ut­görs gra­ven av en ned­gräv­ning med kalk­ste­nar längs gro­pens kan­ter, ibland ba­ra stå­en­de ga­vel­häl­lar i hu­vud- och fo­tän­de. Det finns ock­så gra­var där man lagt ste­nar på bäg­ge si­dor om den dö­des hu­vud.

I många gra­var har man an­vänt en trä­kis­ta, hop­fo­gad med järn­spi­kar. Trä­et har i de fles­ta fall för­svun­nit helt, men spi­kar­na av järn lig­ger kvar, pla­ce­ra­de mitt för varand­ra vid hu­vu­det, vid höf­ten och i fo­tän­dan. I de enk­las­te gra­var­na där­e­mot sak­nas spår av kis­tor. Där la­des krop­par­na di­rekt i jor­den.

Of­ta är gra­var­na an­lag­da in­till varand­ra i ra­der ut från kyr­kan. Det mås­te be­ty­da att man kun­de se var ti­di­ga­re gra­var låg. De var helt sä­kert mar­ke­ra­de ge­nom ex­em­pel­vis run­ris­ta­de lig­gan­de grav­ste­nar, slä­ta lig­gan­de kalk­ste­nar i marky­tan och stå­en­de ga­vel­häl­lar som stuc­kit upp ge­nom grästor­ven. Yt­ter­li­ga­re en typ av mar­ke­ring som an­vän­des i Varn­hem var att täc­ka gra­ven med ett par la­ger av 1–2 de­ci­me­ter sto­ra ste­nar.

I många av gra­var­na i Varn­hem finns en­sta­ka fö­re­mål som hört till den dö­des klä­der. Det vi­sar att åt­minsto­ne en del be­grav­des i si­na gång­klä­der me­dan and­ra kans­ke jor­da­des i svep­ning. Van­li­gas­te fyn­den i kvin­no­gra­var­na är små run­da ring­spän­nen, of­tast pla­ce­ra­de på bröst­kor­gen. De är spår av ett dräkt­skick med starkt in­fly­tan­de från fran­kiskt och ang­lo­sax­iskt om­rå­de med få och små spän­nen. I män­nens gra­var är kni­var van­li­gast, ibland även ett bry­ne för att

”Mynt ta­lar för att väst­gö­tar del­tog i da­ner­nas krigs­tåg”

sli­pa kni­ven. Kniv och bry­ne hit­tas of­tast vid höf­ten; de har sut­tit i ett bäl­te runt mid­jan. Ibland finns även en bäl­tesöl­ja av järn el­ler brons.

De krist­na gra­var­na från 900-ta­let i Varn­hem och på and­ra plat­ser i cen­tra­la Väs­ter­göt­land väc­ker frå­gor om hur krist­nan­det egent­li­gen gick till. När Adam av Bre­men på 1070-ta­let skrev det tys­ka är­kes­tif­tet Ham­burg-bre­mens histo­ria fram­häv­de han den tys­ka mis­sio­nen som mest fram­gångs­rik vid krist­nan­det av hed­ning­ar­na i norr. Bris­ten på käl­lor har gjort att Adams ver­sion fått myc­ket starkt ge­nom­slag. Vi kän­ner fram­för allt till den tys­ke mis­sio­nä­ren Ans­gar som på 800-ta­let sän­des ut för att om­vän­da nord­bor­na. San­no­likt var Ans­gar ba­ra en av många som be­drev mis­sion i Skan­di­na­vi­en un­der vi­kin­ga­ti­den.

I Dan­mark fanns det bis­ko­par som var till­sat­ta av den tys­ka kyr­kan från och med 940-ta­let. De ha­de ock­så i upp­drag att ver­ka i ”sve­o­ner­nas land”. En av des­sa dans­ka bis­ko­par, Odin­kar den äld­re, upp­ges ex­em­pel­vis ha pre­di­kat i Sve­ri­ge un­der 900-ta­let och om­vänt många till kris­ten­do­men. De tys­ka bis­ko­par­nas in­fly­tan­de i Dan­mark mins­ka­de dock un­der 980-ta­let. I stäl­let blev in­flu­en­ser­na från Eng­land allt star­ka­re till följd av den dans­ka kung­a­mak­tens väx­an­de in­tres­se för Eng­land och de ur da­ner­nas per­spek­tiv lyc­ko­sam­ma krigs­tå­gen väs­terut. Da­ner­nas kung Sven Tveskägg tog mak­ten i Eng­land år 1013 och någ­ra år se­na­re, år 1017, blev hans son Knut den sto­re dansk-eng­elsk kung.

Adam av Bre­men no­te­rar i en mar­gi­na­lan­teck­ning att eng­els­ka bis­ko­par pre­di­ka­de i Sve­ri­ge in­nan Skara stifts förs­te bis­kop Thur­got till­träd­de år 1014. I öv­rigt to­nar han ner eng­els­ka mis­sions­in­sat­ser.

En typ av käl­lor som dock ta­lar för ett starkt eng­elskt in­fly­tan­de över mis­sio­nen i Sve­ri­ge är hel­gon­kul­ter­na. Frag­ment av mäss­böc­ker från 1000–1100-ta­len vi­sar att sär­skil­da mäs­sor fi­ra­des i Sve­ri­ge för ett fem­ti­o­tal i öv­rigt rätt okän­da eng­els­ka hel­gon. Det skul­le knap­past ha skett om den ang­lo­sax­iska kyr­kan in­te ha­de be­dri­vit ak­tiv mis­sion här. I käl­lor­na fi­gu­re­rar även eng­els­ka bis­ko­par, ex­em­pel­vis Sig­frid, som ska ha döpt Olof Sköt­ko­nung i Hu­sa­by i bör­jan av 1000ta­let, och den märk­li­ge bis­kop Osmund, som in­ne­ha­de bis­kops­sto­len i Skara i mit­ten av 1000-ta­let. Eng­els­ka sten­mäs­ta­re sätts även i sam­band med någ­ra av de älds­ta sten­kyr­kor­na i Skara stift.

Ef­ter kung Knut den sto­res död år 1035 bör­ja­de den dans­ka över­hög­he­ten i Eng­land fal­la sön­der. När so­nen Har­de­knut dog år 1042 tog da­ner­nas makt de­fi­ni­tivt slut. Där­med mins­ka­de det ang­lo­sax­iska in­fly­tan­det i Skan­di­na­vi­en. Den tys­ka kyr­kan kopp­la­de åte­ri­gen grep­pet om kris­ten­he­ten i Nor­den och Adam av Bre­men skrev histo­ri­en om hur Nor­den krist­na­des ut­i­från ett tyskt per­spek­tiv.

Kan det ha fun­nits nå­gon från Varn­hem som del­tog i da­ner­nas krigs­tåg? Den sto­ra sil­ver­skatt som hit­ta­des i Varn­hem år 1873 ta­lar för det. Skat­ten be­stod till över­vä­gan­de del av eng­els­ka sil­ver­mynt, präg­la­de för kung Et­hel­red i bör­jan av 1000-ta­let.

Krigs­tå­gen mot Eng­land or­ga­ni­se­ra­des av den dans­ka kung­a­mak­ten, först Sven Tveskägg och se­na­re hans son Knut den sto­re. Här del­tog kri­ga­re från da­ner­nas kärn­om­rå­de, lik­som skå­ning­ar, hallän­ning­ar, väst­gö­tar och norr­män. För att bli av med skan­di­na­ver­na och kö­pa lan­det fritt från in­kräk­tar­na be­ta­la­de den eng­els­ke kung­en Et­hel­red ut sto­ra be­lopp i sil­ver un- der 990-ta­let, så kal­lad da­nagäld. Vi­king­ar­na lo­va­de att ge sig av, men var snart till­ba­ka igen och fort­sat­te med at­tac­ker­na.

År 1018 tog da­ner­na en av de störs­ta gäl­der­na av eng­els­män­nen, ett be­lopp som mot­sva­ran­de fle­ra mil­jo­ner kro­nor i sil­ver. Kung Knut den sto­re upp­lös­te då de­lar av sin flot­ta och be­ta­la­de ut lön till man­ska­pet som åter­vän­de till si­na går­dar i Skan­di­na­vi­en. Med sig ha­de de mäng­der av eng­els­ka sil­ver­mynt och hund­ra­tals så­da­na mynt är fun­na i Varn­hem. Det ta­lar starkt för att ock­så väst­gö­tar från Varn­hem del­tog i da­ner­nas krigs­tåg och att åt­minsto­ne nå­gon kom till­ba­ka och kun­de be­rät­ta om re­sor­na över ha­vet i väs­ter.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.