Ro­ma

GUTNALTINGET. Ro­ma klos­ter­ru­in och kungs­gård lig­ger mitt på Got­land. Mynt­fynd av oli­ka här­komst ty­der på att här har fun­nits en liv­lig tings- och mark­nads­plats långt ti­di­ga­re.

Populär Arkeologi - - Innehåll - Majvor Östergren är ar­ke­o­log och ti­di­ga­re chef för Got­lands mu­se­um.

Visby är Got­lands

en­da stad och egent­li­ga cen­tral­ort. Men så har det in­te all­tid va­rit. Ti­di­ga­re låg mak­tens cent­rum mitt på ön, i Ro­ma som var plat­sen för all­ting­et, det vill sä­ga Gutnaltinget. Där­i­från styr­des ön. Långt se­na­re tog Visby över, men då ha­de de cen­tra­la or­ter­na Ro­ma och Visby fun­ge­rat pa­ral­lellt un­der mer än tre hund­ra år.

Un­der vi­kin­ga­tid och me­del­tid, och kans­ke än­nu ti­di­ga­re, ha­de Gutnaltinget obe­strid­lig makt över det got­länds­ka sam­häl­let. Got­land var in­de­lat i 20 mind­re ting, men det var i det över­gri­pan­de Gutnaltinget som al­la vik­ti­ga be­slut togs för he­la Got­land. I dag är det ba­ra klos­ter­kyr­kans ru­in och kungs­går­den som vitt­nar om Ro­mas for­na be­ty­del­se. Det var i sam­band med re­for­ma­tio­nen som sta­ten tog över mar­ken och det blev ett stat­ligt gods, en kungs­gård.

Det var allt­så i Ro­ma som Got­lands förs­ta klos­ter an­la­des. Cis­ter­ci­en­ser­klost­ret Be­a­tae Ma­ri­ae de Guthna­lia, se­na­re kal­lat Ro­ma klos­ter, grun­da­des 1164. Klost­ret till­kom san­no­likt på ini­ti­a­tiv av Gutnaltinget i sam­råd med bis­ko­pen i Lin­kö­ping. Kans­ke var de svens­ka kung­ar­na Sver­ker d.ä. och Karl Sver­kers­son dri­van­de.

Att Gut­nal­ting­ets mö­tes­plats låg i Ro­ma fram­går av en tysk över­sätt­ning av Gu­ta­la­gen från 1401: ”gut­nald­hing/das ist czu Ru­me”. Det har dock in­te fun­nits någ­ra när­ma­re upp­gif­ter om var tings­plat­sen låg el­ler om de ytt­re for­mer­na för mö­tet. Ba­ra att mö­tet up­pen­bar­li­gen hölls ut­om­hus, ef­tersom Gu­ta­la­gen upp­ger att plat­sen var mar­ke­rad med tings­stol­par.

Skatt­lägg­nings­kar­tan över Ro­ma

kungs­gård (med fas­tig­hets­nam­net Ro­ma klos­ter) från 1699 vi­sar att sto­ra om­rå­den var uppod­la­de till åker och att even­tu­el­la forn­läm­ning­ar som kan ha fun­nits i åker­om­rå­det re­dan då var bort­tag­na. Ett stort an­tal lös­fynd läm­na­des dock ti­digt in till myn­dig­he­ter­na. Två ro­mers­ka guld­mynt, so­li­di, som hit­ta­des 1848, gav namn åt Guldå­kern. Norr om Guldå­kern ska ett grav­fält ha va­rit be­lä­get en­ligt skrift­li­ga upp­gif­ter från 1797. Det­ta för­svann i och med mi­li­tä­rens schakt­nings­ar­be­ten un­der and­ra världs­kri­get.

Un­der de se­nas­te åren har det så kal­la­de Ro­ma­pro­jek­tet ge­nom­fört ar­ke­o­lo­gis­ka un­der­sök­ning­ar i jak­ten på fler spår av det som har fö­re­gått klost­ret. Förs­ta in­di­ka­tio­nen på verk­sam­het i om­rå­det i för­hi­sto­risk tid kom år 1990. Då ge­nom­för­des någ­ra un­der­sök­ning­ar med me­tall­de­tek­tor i åk­rar­na runt kungs­går­den. Bland an­nat lo­ka­li­se­ra­des en överplöjd boplats med fynd­ma­te­ri­al från äld­re järn­ål­der och vi­kin­ga­tid cir­ka 500 me­ter ös­ter om klost­ret, vid stran­den av den for­na in­sjön Ro­ma myr.

Störst in­tres­se väck­te dock fynd­ma­te­ri­a­let från den för si­na guld­mynt kän­da Guldå­kern, någ­ra hund­ra me­ter norr om kungs­går­den. Ut­spritt i åkern fann man vikt­lod, sil­ver­mynt och bit­sil­ver från vi­kin­ga­ti­den, lik­som de­na­rer från ro­mersk järn­ål­der samt brons­före­mål. Tyngd­punk­ten låg på äld­re vi­kin­ga­tid, det vill sä­ga 800–900-ta­len.

Det­ta var sen­sa­tio­nellt, ef­tersom mynt och vikt­lod i den här om­fatt­ning­en ti­di­ga­re ba­ra ha­de hit­tats på vi­kin­ga­ti­da hamn­plat­ser längs kus­ten, ald­rig in­ne i lan­det. Mynt och vikt­lod var un­der vi­kin­ga­ti­den ut­tryck för han­del, ef­tersom de nor­dis­ka köp­män­nen väg­de sitt be­tal­nings­me­del, silv­ret, på ba­lansvå­gar.

Någ­ra år se­na­re på­träf­fa­des ett ti­o­tal an­lägg­ning­ar med sot, kol och slagg fram­för kungs­går­dens hu­vud­bygg­nad. Fle­ra av dem kun­de kol-14-da­te­ras till vi­kin­ga­tid. Up­pen­bar­li­gen har smi­des­verk­sam­het be­dri­vits på plat­sen långt in­nan klost­ret an­la­des. Smed­jor med brand­far­lig verk­sam­het för-

la­des av na­tur­li­ga skäl till plat­ser med god vat­ten­till­gång, och i om­rå­det har det fun­nits ri­ka käll­flö­den.

Det var i sam­band med en po­lis­ut­red­ning av ett miss­tänkt grovt forn­min­nes­brott på Got­land hös­ten 2009 som det stod klart att Guldå­kern för­mod­li­gen ha­de plund­rats av pri­vat­per­so­ner med me­tall­de­tek­tor ti­di­ga­re un­der 2000-ta­let. Det för­an­led­de Läns­sty­rel­sen att gö­ra en ef­ter­un­der­sök­ning väs­ter om det ti­di­ga­re un­der­sök­ta om­rå­det. Sam­ma typ av fynd på­träf­fa­des, fram­för allt vikt­lod och frag­ment av isla­mis­ka samt tys­ka sil­ver­mynt. Un­der­sök­ning­en re­sul­te­ra­de i att forn­läm­nings­om­rå­det för­dubb­la­des till cir­ka 300 x 400 me­ter.

Se­na­re ge­nom­för­des fle­ra un­der­sök­ning­ar med me­tall­de­tek­tor för att för­sö­ka lo­ka­li­se­ra och av­grän­sa för­hi­sto­ris­ka och me­del­ti­da verk­sam­hets­om­rå­den. De ar­ke­o­lo­gis­ka un­der­sök­ning­ar­na har in­te va­rit hel­täc­kan­de, ut­an ut­förts i söks­chakt.

Det vi­sa­de sig snart att längs stran­den av Ro­ma myr har en verk­sam­het av­satt hund­ra­tals fö­re­mål, fram­för allt vi­kin­ga­ti­da: vikt­lod, mynt, dräkt­de­tal­jer och res­ter av me­tall­hant­verk. Sträc­kan är cir­ka 1 200 me­ter lång och kon­cent­ra­tio­nen av fynd är störst i Guldå­kern.

Mitt i det­ta om­rå­de tycks det un­der äld­re och yng­re järn­ål­der ha fun­nits be­byg­gel­se. Bo­sätt­ning­en har up­pen­bar­li­gen flyt­tats el­ler över­gi­vits un­der 1100-ta­let. Här hit­ta­des bland an­nat ro­mers­ka de­na­rer sprid­da över en stör­re yta samt en vi­kin­ga­ti­da sil­ver­skatt med drygt 30 frag­men­ta­ris­ka isla­mis­ka sil­ver­mynt, da­te­rad till ef­ter 961. Det är möj­ligt att skat­ten kan kopp­las till en verk­stad el­ler smed­ja på stran­den av den for­na in­sjön. En malsten i ett od­lings­rö­se ty­der på att hus­grun­der från äld­re järn­ål­der har od­lats bort på plat­sen.

Strax norr om kungs­går­den no­te­ra­de vi än­nu en för­mo­dad boplats. Ock­så här ty­der en upp­löjd malsten på att hus­grun­der från äld­re järn­ål­der har od­lats bort. Plat­sen ut­märks även av ett fynd­ma­te­ri­al som om­fat­tar mynt och vikt­lod, om än i be­tyd­ligt mind­re om­fatt­ning än i Guldå­kern.

435 vikt­lod och 285 he­la el­ler frag­men­ta­ris­ka sil­ver­mynt har hit­tills på­träf­fats. De cen­tra­la de­lar­na i Guldå­kern har kar­te­rats i sin hel­het för att ge en rätt­vis bild av fyn­den.

Ut­länds­ka mynt be­trak­ta­des av nord­bor­na som vil­ken form av sil­ver som helst. I de fles­ta fall ut­gör myn­ten vins­ten från han­dels­trans­ak­tio­ner med ut­lan­det och kan där­för be­trak­tas som va­ruim­port.

Hu­vud­de­len av de vi­kin­ga­ti­da myn­ten i Guldå­kern ut­görs av frag­men­ta­ris­ka isla­mis­ka mynt samt en mind­re del tys­ka, bå­de he­la och frag­ment. Fram till slu­tet av 900-ta­let var de isla­mis­ka myn­ten i stort sett en­sam­ma på den got­länds­ka mark­na­den. Då först bör­ja­de in­för­seln av tys­ka och se­der­me­ra även eng­els­ka mynt, var­ef­ter allt fler eu­ro­pe­is­ka län­der finns re­pre­sen­te­ra­de i det got­länds­ka mynt­ma­te­ri­a­let. Till skill­nad från myn­ten i de got­länds­ka vi­kin­ga­ti­da sil­ver­skat­ter­na är dock de eng­els­ka myn­ten få och de ti­di­ga isla­mis­ka och tys­ka ovan­ligt många i Guldå­kern.

Det är tro­ligt att myn­ten helt en­kelt har tap­pats på plat­sen, ef­tersom de fles­ta ut­görs av yt­terst små frag­ment. Det är in­te orim­ligt att tän­ka sig att Guldå­kern har kopp­ling till

”Störst in­tres­se väck­te dock fyn­den från den för si­na guld­mynt kän­da Guldå­kern, någ­ra hund­ra me­ter norr om kungs­går­den.”

Gut­nal­ting­ets mö­ten. Åkern lig­ger på den högs­ta punk­ten i land­ska­pet med en vid ut­sikt över den for­na in­sjön som sträck­te sig i nord-syd­lig rikt­ning ös­ter om åkern, en plats väl läm­pad för tings­sam­man­koms­ter.

Geo­gra­fiskt ut­gör Ro­ma Got­lands mitt­punkt, och de for­na sjö­sy­ste­men bor­de ha un­der­lät­tat kom­mu­ni­ka­tio­ner­na. Vid Ro­ma fanns ett smalt vad­stäl­le över ett om­fat­tan­de sjö­sy­stem. Ro­ma var den giv­na plat­sen för en cen­tral mark­nads- och sam­lings­plats.

Det är svårt att tro att en­bart ak­ti­vi­te­ter i sam­band med själ­va Gutnaltinget skul­le ha re­sul­te­rat i så om­fat­tan­de fynd­ma­te­ri­al som det är frå­ga om, även om många män­ni­skor bör ha sam­lats på plat­sen någ­ra da­gar var­je år un­der minst ett par hund­ra år.

Vikt­lod av oli­ka ty­per är in­te ovan­li­ga fynd, va­re sig på Got­land el­ler i öv­ri­ga Skan­di­na­vi­en. De an­vän­des till­sam­mans med ba­lansvå­gar med hög pre­ci­sion och fö­re­kom­mer of­ta som lös­fynd på got­länds­ka boplat­ser el­ler som grav­gå­vor. Det sto­ra an­ta­let som har på­träf­fats i Guldå­kern är dock an­märk­nings­värt. En mark­nads­plats som upp­stått fö­re el­ler sam­ti­digt med Gutnaltinget skul­le kun­na för­kla­ra fyn­den av frag­men­ta­ris­ka mynt och små vikt­lod. Man kan ock­så tän­ka sig att Gutnaltinget i egen­skap av Got­lands högs­ta sty­ran­de för­sam­ling ock­så ha­de kon­troll över vikt och vär­de.

För någ­ra år se­dan flyg­fo­to­gra­fe­ra­des den öst­ra de­len av Guldå­kern. Fo­to­na vi­sar bå­de lång­sträck­ta och run­da mörk­färg­ning­ar, som dock i söks­chakt vi­sa­de sig va­ra na­tur­li­ga stråk av sand och grus från ti­den då in­landsi­sen drog sig till­ba­ka. Tro­li­gen har ett par av des­sa en gång va­rit vat­ten­fö­ran­de.

Det stär­ker den te­o­ri som ort­namns­fors­ka­ren Evert Me­le­fors fört fram, att nam­net Gut­nal­ting in­te har med ”Gu­tar­nas all­ting” att gö­ra, ut­an sna­ra­re kan här­stam­ma från det lo­ka­la nam­net på plat­sen, Gut­nal, som be­ty­der 'vat­ten­ut­gjut­ning­ar, över­sväm­ning­ar' som ba­nat sig väg i en sän­ka”. Det är up­pen­bart att om­rå­det runt kungs­går­den har va­rit rikt på vat­ten, en för­del även för klost­ret. San­no­likt an­la­de cister­ci­en­ser­na de fem fisk­dam­mar, som än­nu kan skön­jas ös­ter om klost­ret, i en na­tur­lig av­rin­ning mot my­ren.

Ock­så soc­ken­nam­net Ro­ma ger en led­tråd. Nam­net be­ty­der en­ligt ort­namns­fors­kar­na 'öp­pen plats, fält': en plats som läm­par sig för sto­ra sam­man­koms­ter. Gut­nal­ting­ets mö­tes­plats kan ha va­rit så be­ty­del­se­full att den gav soc­ken­nam­net.

En hy­po­tes är att Gutnaltinget re­dan un­der ti­dig vi­kin­ga­tid (el­ler än­nu ti­di­ga­re) haft nytt­jan­de­rätt till om­rå­det och att cister­ci­en­ser­na bli­vit an­vi­sa­de mark av Gutnaltinget. Sprid­ning­en av ro­mers­ka sil­ver­mynt an­ty­der dess­utom att om­rå­det längs my­ren har va­rit en cen­tral sam­lings­plats för många män­ni­skor re­dan på 300-ta­let. Det in­ne­bär en vä­sent­ligt äld­re da­te­ring av tings­plat­sen och mark­nads­plat­sen, vil­ken av des­sa plat­ser som de­na­rer­na nu ska kopp­las till. Att den got­länds­ka eko­no­min var ti­digt ut­veck­lad vi­sar in­te minst det fak­tum att ro­mers­ka de­na­rer hit­tills har hit­tats i in­te mind­re än 69 av 92 sock­nar.

Det ar­ke­o­lo­gis­ka fynd­ma­te­ri­a­let stär­ker upp­fatt­ning­en att Gutnaltinget un­der 800–900-ta­len haft si­na sam­man­koms­ter på höj­den norr om den nu­va­ran­de kungs­går­den. Plat­sen kan myc­ket väl ha va­rit mar­ke­rad med stol­par i lik­het med mot­sva­ran­de plat­ser på det svens­ka fast­lan­det och i en­lig­het med vad Gu­ta­la­gen sä­ger, trots att inga stolp­hål på­träf­fa­des vid schakt­ning- ar. Verk­sam­he­ten tycks ha fort­gått in på 1000-ta­let, då den ser ut att för­änd­ras i och med att fynd­ma­te­ri­a­let mins­kar.

Kans­ke finns det ett sam­band med att någ­ra stör­re ham­nar med mark­nads­plat­ser up­pen­bar­li­gen ex­pan­de­ra­de just vid mit­ten av 1000-ta­let, bland an­nat Visby. Kans­ke blev Visby helt en­kelt, vil­ket Sven- Olof Lin­dquist, ti­di­ga­re chef för Got­lands forn­sal, en gång fö­reslog, Gut­nal­ting­ets hamn och mark­nads­plats? Det skul­le för­kla­ra var­för bland an­nat mäng­den mynt kraf­tigt mins­ka­de i Guldå­kern.

Cir­ka år 1150 bör­ja­de gu­tar­na präg­la eg­na mynt, med ett no­mi­nellt vär­de av en pen­ning.

AV MAJVOR ÖSTERGREN FO­TO: PÄR CONNELID

Ett isla­miskt sil­ver­mynt på­träf­fat i Guldå­kern.

Ar­ke­o­lo­gen Jo­nas Paulsson i far­ten.

Tings­plat­ser, hi­sto­ris­ka kar­tor Tings­plat­ser för hög­re ting, hi­sto­ris­ka kar­tor För­mo­da­de tings­plat­ser

Hund­ra­tals un­ge­fär cen­ti­me­ter­sto­ra vikt­lo­der har på­träf­fats i Guldå­kern.

Åker och äng samt myr/sjö mar­ke­ra­de. Got­land år 1700

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.