Mi­na gräv

Populär Arkeologi - - Innehåll -

1930-TAL In­te myc­ket prat

Min far var ar­ke­o­log, re­dan år 1891 in­ven­te­ra­de han som 16-åring i Ta­num. Men han läm­na­de se­dan ar­ke­o­lo­gin för Nor­dis­ka mu­se­et. Vi ta­la­de dock in­te myc­ket om så­da­na sa­ker – han var över 50 när jag föd­des. Och jag var ti­digt sna­ra­re ro­ad av histo­ria.

1947 Skic­ka­des på grön­be­te

Ef­ter stu­den­ten skic­ka­des jag på grön­be­te: in­ven­te­ring i Gistads och Ban­ke­kinds sock­nar i Ös­ter­göt­land. Det var skönt att va­ra ute och rö­ra på sig. När jag på hös­ten kom till Uppsa­la uni­ver­si­tet var det na­tur­ligt att lä­sa ar­ke­o­lo­gi vid si­dan av histo­ria och konst­histo­ria. Et­no­lo­gi läs­te jag där­e­mot in­te, som ar­ke­o­lo­ger bru­ka­de. Man ska in­te kom­ma för nä­ra in­på för­äld­rar­na.

Till vå­ren ha­de vi se­mi­na­ri­e­gräv­ning på Vals­gär­de. Se­dan blev det tre som­rar av mi­li­tär­tjänst. På den ti­den kom­men­de­ra­des al­la stu­den­ter till be­fäls­ut- bild­ning.

1951 På Vals­gär­de

Till­sam­mans med en kol­le­ga gräv­de jag ut den sista båt­gra­ven på Vals­gär­de. Det var en vi­kin­ga­ti­da grav och fick num­mer 10. Vi hit­ta­de det van­li­ga: mäng­der av ni­tar som ha­de hål­lit ihop båtskro­vet, vil­ket var ka­rak­te­ris­tiskt för Mä­la­r­om­rå­det och Östsve­ri­ge. Man får ju ut bå­de bå­tar­nas stor­lek och kon­struk­tion av ni­tar­na. Det var ing­en sär­skilt rik grav, men där fanns en häst­ut­rust­ning, en sköld­buck­la och ett mynt från He­de­by.

1952 En E choc­kar­tad hk d start

Ef­ter min kan­di­da­tex­a­men en­ga­ge­ra­des jag av Rik­san­tik­va­rieäm­be­tet, RAÄ, för att del­ta i Berge­for­senut­gräv­ning­ar­na, den ne­ders­ta for­sen i In­dal­säl­ven. Jag kom upp i au­gusti i min fol­ka med ut­rust­ning­en i fram­luc­kan.

De od­la­de slän­ter­na går ter­rass­vis he­la vägen ned mot äl­ven – året där­på var he­la slän­ten full med styv­mor­svi­ol. På den lägs­ta ter­ras­sen låg en hög som var 16 me­ter i di­a­me­ter och 2,5 me­ter hög. ”Kan­di­da­ten kan skaf­fa bo­stad i går­den där och ar­bets­kraft på ar­bets­för­med­ling­en up­pe i Li­den. Jag kom­mer igen om en vec­ka”, sa lands­an­tik­va­ri­en som skul­le le­da gräv­ning­en. Gans­ka choc­kar­tat, men det blev en god start; jag lär­de mig hur man or­ga­ni­se­rar en gräv­nings­plats. Hö­gen var från ro­mersk järn­ål­der och som all­tid i Me­del­pad fanns det bi­tar av en li­ten guld­ring, brän­da ben och ben­pil­spet­sar, vil­ket var ovan­ligt i and­ra de­lar av lan­det och tyd­de på väst­li­ga för­bin­del­ser med Trøn­de­lag.

Vi gräv­de ock­så en li­ten kon­struk­tion vid Nils­bö­le, läng­re upp ef­ter äl­ven. Den var re­dan grävd till hälf­ten och al­la gre­jer ha­de ham­nat i ut­kas­tet. I an­lägg­ning­en hit­ta­de vi en järn­de­på med spet­sar, jär­nyx­or, en kam och en ring­nål. Jag för­stod med ti­den att den knap­past hör­de till byg­den, ut­an var sa­misk. Men då ana­de vi in­te det.

1954 Skär­vor i tänd­sticks­ask

Vi ha­de fått peng­ar att grä­va i grav­fäl­tet i Hö­gom i Sundsvall, men in­te nå­gon av de sto­ra hö­gar­na, de skul­le va­ra orör­da. På oli­ka stäl­len hit­ta­de vi ben­pil­spet­sar och en kru­ka, klart Ös­ter­sjö­be­to­nad ke­ra­mik. Den var sön­der­sprängd av röt­ter och jag sam­la­de skär­vor­na i tänd­sticks­as­kar, sat­te ihop bi­tar­na och se­dan kru­kan.

Se­na­re på hös­ten gräv­de jag i Go­maj i Njurun­da och där kom ock­så fram så­dant som in­te pas­sa­de med det väst­li­ga: bäl­tes­be-

slag och en smal söl­ja som in­te fö­re­kom­mer i det nors­ka ma­te­ri­a­let. När jag gjor­de min förs­ta prak­tik på Hi­sto­ris­ka mu­se­et blev jag satt att ka­ta­lo­gi­se­ra fynd från Mä­lar­da­len som in­ne­höll pre­cis den sor­tens söl­jor. Det var förs­ta gång­en vi kun­de se att Me­del­pad ha­de kon­tak­ter bå­de sö­derut och väs­terut.

1955 Kvar var vi

Som som­ma­ra­ma­nu­ens på RAÄ skul­le jag till­sam­mans med en kol­le­ga be­re­da al­la ären­den som den av­gå­en­de che­fen ha­de att be­slu­ta om in­nan han slu­ta­de. Al­la gick på se­mes­ter och kvar var vi. Då dök det upp någ­ra in­gen­jö­rer från Väg­ver­ket som ha­de ett stort grus­tag i Fins­ta nä­ra Rim­bo i Upp­land. De be­höv­de kun­na av­fros­ta san­den i en si­lo. Det en­da lämp­li­ga ber­get för en så­dan var ett forn­borgs­berg som in­te ver­ka­de sär­skilt märk­vär­digt vid Dars­gär­de, Ske­de­rids soc­ken. Det kom dock att vi­sa sig va­ra ett kom­plex med tre grav­fält för­u­tom forn­bor­gen. Egent­li­gen var det in­te jag som skul­le grä­va i Dars­gär­de, men året där­på skul­le jag stä­da ett hörn så att de kun­de bör­ja ta grus i grus­ta­get in­till. Där­med var ut­gräv­ning­en i gång.

1957 Kon­tak­ter ös­terut

Jag var as­si­stent på in­sti­tu­tio­nen vid Uppsa­la uni­ver­si­tet, som tog på sig ut­gräv­ning­en av Dars­gär­de. Men vi blev kvar i fält långt fram på hös­ten så uni­ver­si­tet trött­na­de och ”sål­de” till­ba­ka pro­jek­tet och as­si­sten­ten till RAÄ. Och där är jag än i dag!

Dars­gär­de var en oer­hört spän­nan­de gräv­nings­plats. Det söd­ra grav­fäl­tet ha­de sto­ra flac­ka sten­sätt­ning­ar och kvadra­ter med mitt­sten och res­ta hörn­ste­nar. På åsen låg ett grav­fält från äld­re järn­ål­dern med ett en­da me­tall­fö­re­mål på 50 gra­var! I kan­ten fanns boplat­ser där vi på­träf­fa­de her­destavsnå­lar av est­nisk typ. Vi bör­ja­de allt­så se kon­tak­ter ös­terut.

På näs­ta kul­le fanns ett li­ka­dant grav­fält med boplats­res­ter som hus­grun­der och hus­ter­ras­ser, vil­ka var helt okän­da på den ti­den. De var klart från äld­re järn­ål­der. Fy­ra her­destavsnå­lar hit­ta­des i fy­ra oli­ka hus­grup­per. Vid si­dan av allti­ho­pa låg forn­bor­gen, med en oer­hört väl­byggd mur av bru­ten sten och i tre oli­ka ni­vå­er, en an­lägg­ning från folk­vand­rings­tid, som låg på en tu­sen år äld­re boplats. Den in­ne­höll ke­ra­mik som då in­te fanns på den svens­ka si­dan Ös­ter­sjön, ut­an av det som es­ter­na kal­lar as­va­kul­tur och fanns på Ösel på brons­ål­dern. Det vi­sar att Mä­lar­da­len ha­de nä­ra kon­takt med Åland och Fins­ka vi­ken, det var till och med ett ge­men­samt kul­tur­om­rå­de.

Ef­ter någ­ra år fick vi forsk­nings­an­slag för att ta re­da på forn­bor­gens plats i byg­den. Det blev mitt av­hand­lings­äm­ne: forn­läm­ning­ar och be­byg­gel­se i för­histo­ri­en.

1959 Rap­port­berg

På RAÄ ha­de vi tre jät­te­gräv­ning­ar som vän­ta­de, men ing­et folk och ing­en or­ga­ni­sa­tion. Ti­di­ga­re ha­de uni­ver­si­te­ten och Stads­mu­se­et till ex­em­pel ta­git på sig un­der­sök­ning­ar­na, men nu ha­de de för myc­ket att gö­ra själ­va. Vi mås­te kla­ra ut det, och det blev jag som fick gö­ra det. Jag or­ga­ni­se­ra­de un­der de kom­man­de åren forn­min­nes­av­del­ning­ens gräv­ning­ar som så små­ning­om blev UV, upp­drags­verk­sam­he­ten. Och den väx­te snabbt, un­ge­fär med 30 pro­cent om året un­der 1960-ta­let. Den som be­höv­de till­stånd för att ta bort en forn­läm­ning kun­de åläg­gas att be­ta­la för un­der­sök­ning­en. Allt som för­stör­des skul­le ha vet­ti­ga forsk­nings­rap­por­ter. Av oli­ka skäl fick vi ett rap­port­berg som tog lång tid att få bukt med.

1964 Pro­to­sa­miskt grav­fält

Mitt i allti­ho­pa dis­pu­te­ra­de jag. Två da­gar ef­ter dis­pu­ta­tio­nen skul­le jag pla­ne­ra som­ma­rens ar­be­te för UV. Vi ha­de kvar en del i Norr­land ef­ter 1950-ta­lets kraft­verks­ut­bygg­nad. En oer­hört spän­nan­de gräv­ning som jag fick an­sva­ret för var Krankmår­ten­hö­gen i Här­je­da­len, ett ty­piskt grav­fält från äld­re järn­ål­der. Ing­et syn­tes på ytan, men när vi fläk­te av om­rå­det var där mas­sor av tre­si­di­ga sten­sätt­ning­ar med urn­gra­var med brän­da ben i mit­ten. Gra­var­na da­te­ra­des från

200 f.kr. till år 200 e.kr. Där gjor­des näs­tan inga fynd, men up­pe på gra­var­na låg dri­vor av älg­kra­ni­er med av­hugg­na horn och en­sta­ka ren­horn, nå­got som såg ut som of­fer. Det mås­te ha va­rit frå­ga om ett pro­to­sa­miskt fångst­marks­grav­fält.

1960-TA­LET Lan­det runt

Runt om i lan­det pla­ne­ra­des sto­ra väg­ar­be­ten och bo­stads­om­rå­den. Vi ha­de fått i gång kon­tor i Västsve­ri­ge, Skå­ne och på Öland, som jag be­sök­te var­je må­nad. Med en pla­ne­rings­chef på Väg­ver­ket gick jag runt Stock­holm för att hit­ta sträck­ning­ar som kun­de fun­ge­ra för de nya mo­tor­vä­gar­na.

Pro­jek­tet Nor­ra Bot­kyr­ka höll på i fle­ra år. Vi tog ner ett ar­bets­lag från Ång­er­man­land. För­man­nen stöt­te på häll­rist­ning­en i Slags­ta när han rut­scha­de ner för berg­knal­len och ka­na­de av mos­san. Knal­len fick va­ra kvar och vägen tog en om­väg runt den.

1969 Bir­ka kom emel­lan

Det blev till sist li­te för myc­ket – vi be­höv­de dess­utom sat­sa mer på ef­ter­ar­be­tet. Men Bir­ka kom emel­lan. I 40 års tid ha­de man hål­lit på med mark­städ­ning­en på Bir­ka ef­ter ti­di­ga­re ut­gräv­ning­ar. Nu togs ri­dån av höga träd bort mel­lan Svar­ta jor­den och vatt­net. Vi stod up­pe vid stads­val­len och kun­de kon­sta­te­ra att 5-me­terskur­van, vi­kin­ga­ti­dens vat­ten­lin­je, gick in i en stor bukt mitt i Svar­ta jor­den. Då­va­ran­de riksan­tik­va­ri­en ring­de till kung Gustav VI Adolf och frå­ga­de om han vil­le skju­ta till en slant. Det vil­le han. I sep­tem­ber gräv­de vi ett me­ter­brett schakt längs by­vä­gen i Svar­ta jor­den och förs­ta da­gen stöt­te vi på ett sten­lagt hörn i 5-me­ters­ni­vån: up­pen­bar­li­gen en bryg­ga! Ut­gräv­ning­en runt den på­gick i tre år. Al­la ha­de ti­di­ga­re trott att man inga bryg­gor ha­de un­der vi­kin­ga­ti­den, ut­an ba­ra drog upp bå­tar­na på land.

1971 Upp till Slot­tet

När vi var fär­di­ga med fält­ar­be­tet i Bir­ka blev jag upp­kal­lad till Slot­tet för att vi­sa fyn­den. Kung­en ställ­de myc­ket bra frå­gor och vi ha­de en ro­lig dis­kus­sion. Han frå­ga­de om jag be­höv­de mer peng­ar och jag sa att jag först mås­te gö­ra fär­digt den här rap­por­ten. Ty­värr dog han in­nan den var klar.

Vid den här ti­den var jag do­cent på Stock­holms uni­ver­si­tet med en an­storm­ning av stu­den­ter som vi knap­past ha­de jobb för.

1974 Tog tag i ma­ga­si­nen

Ef­ter­ar­be­tet med Birka­fyn­den på­gick någ­ra år. Som allt an­nat på RAÄ:S ar­ke­o­lo­gis­ka upp­drags­av­del­ning gick fö­re­må­len vi­da­re till Hi­sto­ris­ka mu­se­et. När ett jobb blev le­digt på järn­ål­ders­av­del­ning­en flyt­ta­de jag ock­så dit. I mu­se­ets sto­ra om­or­ga­ni­sa­tion blev jag så små­ning­om forsk­nings­chef med an­svar för sam­ling­ar­na och re­or­ga­ni­se­ra­de vå­ra ma­ga­sin och på­bör­ja­de di­gi­ta­li­se­ring­en av ka­ta­lo­ger­na. Sam­ti­digt gjor­de vi en rad sto­ra ut­ställ­ning­ar om bland an­nat båt­gra­var, vi­king­ar och sky­ter.

1987 Till­ba­ka på Bir­ka

Till­ba­ka på Rik­san­tik­va­rieäm­be­tet fick vi ef­ter två års för­be­re­del­ser peng­ar från Gad Rau­sing och Tet­ra Pak för att grä­va i Bir­ka igen. Ef­ter den för­ra ut­gräv­ning­en var jag på det kla­ra med vil­ken kom­pli­ce­rad gräv­nings­plats Svar­ta jor­den är med dju­pa, skik­ta­de och fynd­ri­ka kul­tur­la­ger. Det ställ­de sto­ra krav. Där­för di­gi­ta­li­se­ra­de vi fält­ar­be­tet och do­ku­men­ta­tio­nen och ha­de os­te­o­log och kon­ser­ve­ring i fält.

1995 23 år av ef­ter­ar­be­te

När fält­ar­be­tet var klart bör­ja­de jag ef­ter­ar­be­tet; det har jag hål­lit på med i 23 år nu. Det rör­de sig bland an­nat om 4 000 struk­tu­ren­he­ter i schak­tet på 350 kvadrat­me­ter. För var­je struk­tur ska man be­stäm­ma vad som lig­ger över och vad som lig­ger un­der. Det gäl­ler att få ihop ni­vå­er­na, mel­lan 35 och 40 på 200 år, allt­så i ge­nom­snitt 5 6 år för var­je. Det är in­te så dumt, fram­för allt när det gäl­ler den på­träf­fa­de brons­gjutar­verk­sta­den. Plöts­ligt kan vi mer pre­cist dis­ku­te­ra brons­före­må­lens till­verk­nings­tid, in­te ba­ra när de har ham­nat i jor­den.

Som chef på UV drev jag att vi in­te ska grä­va an­nat än det som än­då mås­te för­stö­ras. Där­för var det tu­de­lat att grä­va på Bir­ka, som ska be­va­ras. Sam­ti­digt var det nöd­vän­digt att re­da ut hur det var med ham­nar­na och vik­tigt att för­stå stads­pla­nen. Och en hel del har vi fått fram.

Nu hål­ler jag på med en and­ra vo­lym om stra­ti­gra­fin och skul­le bra gär­na vil­ja gö­ra fär­digt brons­gjutar­verk­sta­den ock­så. Vi får väl se vad jag hin­ner med. Ut­an med­ar­be­ta­re i fält och på mu­se­et ha­de allt det­ta in­te va­rit möj­ligt.

TI­DI­GA ÖSTKONTAKTER Björn Ambrosiani om ke­ra­mi­ken som dök upp i Dars­gär­de, Upp­land.

Björn Ambrosiani, pro­fes­sor, r, le­der vid 90 års ål­der fort­fa­ran­de aran­de Rik­san­tik­va­rieäm­be­tets Birka­pro­jekt. ro­jekt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.