Hunden
HUNDEN. Hunden är vårt äldsta husdjur. Vi domesticerade vargen, gjorde om den till tamhund. Men hur gick det till? Och när?
Den fick vila på vänster sida, med svagt böjda framben och bakbenen utsträckta, intryckta mot magen, huvudet böjt mot bröstet. Runt kroppen ströddes rödockra, ett pulver av färg. Några föremål lades ner bredvid den döda kroppen. Den här hunden – för det var en hund – begravdes i sin gravgrop på samma rituella sätt som människor. Rödockra, till exempel, är ett jordfärgämne som innehåller järnoxid och annars mest förekommer i människornas gravar under jägarstenåldern. Det anses symbolisera blodet och livet.
Men inte nog med detta. Det fanns ju gravgåvor i hundgraven! Sådant som människor brukade få med sig på färden till den andra världen. En hammare av hjorthorn med ett geometriskt mönster inristat, några flintknivar och ett djurhorn. En ornerad hammare – ingen bland människorna som är begravda på den här platsen har fått en så fin gravgåva. Knivarnas placering invid hunden stämmer överens med hur knivar brukar ligga hos gravlagda män. (Ty- värr har det inte gått att fastställa hundens kön.) Vad betyder allt detta? Hundarna – åtminstone vissa – måste ha varit värdefulla. På många sätt. Hur och varför vet man förstås inte, annat än att de har varit människans jaktkamrat och en trogen medhjälpare. Om den här speciella hunden kan ha haft en roll i kulten, är svårt att ha en klar uppfattning om. Men det har varit något särskilt med den, det tyder gravgåvorna på. Kan den ha tillhört en schaman, eller till och med själv betraktats som schaman, alltså haft, vad vi skulle kalla, övernaturlig förmåga? Platsen är Skateholm, utanför Trelleborg i Skåne. De arkeologiska lämningarna visar på ett jägar-samlarsamhälle från mesolitikum, den sista perioden före bondestenåldern, neolitikum. Här fanns en mängd boplatslämningar och många gravar. Dateringen ligger på cirka 5 000 år f.kr.
Hunden är en av tio i Skateholm som har fått en egen grav. Totalt återfanns 17 begravda hundar, resten har alltså lagts i människogravar. Alla hundarna har pälsen kvar. En del har svepts, kanske i näver eller en fäll. En del har placerats på sidan, i sovställning, men någon tycks sova med huvudet på tassarna och svansen mot magen. Hundarna har behandlats med aktning. Det är rörande.
I ett projekt vid Lunds universitet om sambandet mellan människa och hund i olika samhällen, forskar Elisabeth Iregren, professor emeritus i osteologi i Lund, tillsammans med Kristina Jennbert, professor i arkeologi vid samma lärosäte. De granskar och analyserar bland annat benrester av hund från svenska forntida gravar och boplatslämningar, däribland fyndplatsen Skateholm.
– Vi vill försöka tolka hundfynd på ett nytt sätt, genom att föra samman biologiska, osteologiska och kulturhistoriska kunskaper, säger Elisabeth Iregren. Utnyttja nya kunskaper om hundens biologi och fysiologi och i detalj diskutera vad hundar kunde bidra med i olika typer av forntida samhällen.
– Men det vi främst vill förstå är banden mellan människa
och hund och nyttan av hundar i samhället. Men också hur vargens egenskaper kunde användas och förändras för våra syften. Och hur människan kunde utnyttjas av vargen/ hunden, fortsätter hon.
Utan människan, ingen hund. Under hela sin mångtusenåriga existens har hunden funnits tillsammans med oss människor. Den är vårt äldsta husdjur. Vi har domesticerat vargen, gjort om den till tamhund. Utvecklingen kan ha gått i två steg, och det är numera en allmän teori: Först ett skede, då kanske vargen delvis har format sig själv genom att hålla till i vår närhet – hänga med oss. En renhållningsarbetare som tog vara på vårt avfall på slakt- och boplatser. Enligt en del etologer tycks förhållandet påminna en del om råttors och kråkfåglars närhet till oss och våra sopor. Sedan, efter många tusen år, medveten domesticering utifrån de vargar– urhundar som lättast kunde hanteras. Och ytterligare mycket senare: rasavel. Hunden är visserligen samma art som vargen: de kan få fertil avkomma tillsammans. Men den är inte genetiskt identisk med vargen.
Varför blev det vargen som togs i tjänst hos oss? Svar: vi är lika, vargarna och vi. Vargen har ett levnadssätt som i mångt och mycket påminner om vårt. Den jagar. Den lever i grupper. Är ett socialt djur. I vargflocken inte bara tolererar djuren varandra – de kommunicerar också, samarbetar. Det har vi människor alltid gjort – och gör än i dag. Varg finns (eller har åtminstone funnits) på jordens alla kontinenter, undantaget Antarktis. Som vi finns.
Också vi människor påverkades av det här förhållandet, samlevnaden. Vi kunde dra fördel av rovdjurets kapacitet, resurser som vi själva saknade. Dess suveräna luktoch hörselsinnen, till exempel. Och snabbheten, vaksamheten. Vid jakt kunde den bli en oersättlig medarbetare.
Den medvetna domesticeringen av hundar, och det gäller alla våra husdjur, innebar att människan började kontrollera och styra djurets fortplantning för att skapa ett önskat urval. Genom den här processen har den vilda förlagan förändrats beteendemässigt, men också fysiologiskt. Och framför allt är det det vilda djurets skygghet som påverkas. En varg tar till flykten när den känner vittring av människa – så beter sig inte en hund.
– Reducerad skygghet, det vill säga att djuret blir tamt, är en väldigt central faktor – det gäller alla domesticerade djur, säger Per Jensen, biolog och professor i etologi vid Linköpings universitet.
Han menar, och många med honom, att dämpad flyktimpuls och en större tamhet utgör själva förutsättningen för domesticering. Det är den initiala åtgärd som gör det möjligt att hantera djuren. Och det verkar som om domesticeringens andra egenskaper uppkommer helt spontant, i och med att djuret har tämjts.
– Tamheten tycks vara genetiskt kopplad till de övriga drag och egenskaper som uppstår vid domesticering, till exempel att kroppen och kraniet blir mindre. Hypotesen är alltså att när djuret blir tamt, så driver detta på nya steg i processen, berättar Per Jensen.
I det arkeologiska benmaterialet går det att avläsa fysiska egenskaper, som gör det möjligt att på osteologisk väg skilja hundben från vargben.
– De första tecknen på förändring i skelettet genom domesticering är små och kan vara svåra att upptäcka, säger Elisabeth Iregren.
Tydliga tecken på domesticering är dock att kraniet minskar och att en pannavsats, ett så kallat stop, uppstår mellan panna och nos. Så småningom förkortas nosen och det blir trångt för tänderna. De kan då förskjutas i förhållande till varandra, vilket kallas att de hamnar i kuliss-ställning. Storleken på tänderna minskar sedan, men detta tycks gå jämförelsevis långsamt.
Den genetiska forskningen om hunden är svår att överblicka. Och det finns en inkonsekvens som framtidens forskare har att reda ut. Alla forskare är nämligen inte övertygade om att domesticeringen skedde vid bara ett tillfälle och på en enda plats – i södra Kina för omkring 15 000 år sedan – vilket är den nu gängse genetiska tolkningen. Mot denna teori talar att tycks finnas arkeologiska lämningar av hund som är mycket äldre.
Elisabeth Iregren menar att det är en nackdel att genetiska forskningen utgår från nutida hundraser.
– Och inte heller borde arbetet begränsas geografiskt, utan kompletteras med fler undersökningar av arkeologiska fynd i alla världens avkrokar, påpekar hon.
Att vi höll hund under vår tillvaro som jägare-samlare visar många europeiska fynd – även skandinaviska. Dels av hela hundskelett, men vanligare är att det rör sig om delar, lösa hundben i boplatslagren. Hunden fanns alltså med oss under den period av vår historia då vi börjar bruka jorden och hålla boskap. För vår del inträffade detta i Mellanöstern för omkring 10 000 år sedan, och det var då som vi började domesticera boskap, först get och får. Då hade hunden levt med oss i tusentals år. Att den blev en viktig medhjälpare som vakt- och vallhund under den här perioden säger sig självt. Hundens vallningsbeteende är en del av vargens sätt
”Vargens levnadssätt påminner om vårt. Den jagar. Den lever i grupp”
att jaga – enormt gynnsamt vid domesticeringen av betande djur. Per Jensen tror inte att vi kan överskatta hundens betydelse för uppkomsten av husdjursnäringen.
– Hundens medverkan kan ha varit avgörande, säger han. Kanske vi inte ens hade blivit boskapsskötare – och jordbrukare – om vi inte hade haft hunden. En fascinerande tanke! Hunden var – och är – en medhjälpare vid viltjakt. Men den kom också att fungera som effektiv vakthund och som dragdjur och lastdjur som klövjades. Och så höll den rent, som sagt. Att nytta också förenades med nöje, kan man också utgå ifrån. Barn och valpar kunde – och kan – leva lyckliga tillsammans, leka och busa. Och gosa med varandra – för vem vill inte somna med en varm mjuk hund tätt intill – när luften är rå och kall och världen obegriplig.
Och den varma och täta hundpälsen kunde sannolikt användas som klädesplagg. Det finns fynd av hundben från jägarstenåldern med skrap- och skärmärken, som visar att hunden har flåtts. Men hundarna har också blivit mat. En del fynd av hundben är märgkluvna. Det, menar forskarna, är ett tydligt tecken på att hunden har förtärts av människor.
– I Skandinavien finns dock inga sådana fynd. Hos oss tycks hundkött ha setts som nödföda, understryker Kristina Jennbert.
De allra äldsta arkeologiska fynden av hund kommer från olika delar av Eurasien. När de grävdes fram var de ofta svårbedömda, och tidigare antog forskarna att många av dem härrörde från varg. Ett sådant fynd som har omtolkats på senare tid – den arkeologiska undersökningen ägde rum på 1860-talet – kommer från grottan Goyet i södra Belgien. Det dateras till 29 700 år f.kr. och hör alltså till paleolitikum, den äldsta delen av jägarstenåldern. Fyndet utgörs av ett icke-komplett hundkranium. I Goyet-grottan har både vi människor och våra släktingar neandertalarna hållit till – boplatslagren är många och svåra att avgränsa. Här fanns också matrester av mammut, lodjur och kronhjort.
På den ryska stäppen norr om Kaukasus har arkeologerna också gjort fynd av hundben. I samma lager som mammutben. Datering: 14 000 år f.kr. Rekordet i hundbensmängd på en och samma fyndplats, fanns dock i nuvarande Tjeckien. Där har arkeologer grävt upp delar av 120 olika hund individer. Och över tusen mammutar. En inte alltför vågad slutsats av dessa fynd är att hundarna har deltagit i mammutjakten.
Det finns – som i Skateholm – också gravfynd av hundar. Att hundarna har visats så stor omsorg att de begravts kan indikera att
de har haft ett högt värde också på andra sätt än som trogna jaktkamrater.
Från mesolitikum är många gravar kända, och seden att gravlägga hundar verkar ha varit vida spridd. Många gravar har till exempel upptäckts i Mellanöstern. Också i Skandinavien finns hundgravar. Antingen har hunden fått en egen grav eller så har den jordats tillsammans med människor.
Några svenska fynd av hundbegravningar framstår som speciella. De ingår i Lundaforskarnas material och kommer från Almeö i Västergötland, Skateholm i Skåne (ytterligare ett fynd) och Linköping i Östergötland.
De äldsta – hittills – kända hundgravarna i Sverige är från Almeös som ligger i Hornborgasjön i Västergötland. De är omkring 10 000 år gamla och upptäcktes under arkeologiska undersökningar på 1980-talet. Fem hundar hade begravts på boplatsen. Den bäst bevarade av dem har fått en omsorgsfull begravning i en egen grav. Liksom den redan beskrivna hunden har denna lagts på sidan i sovställning och man har strött över kroppen med rödockra. Under den här tiden förekom det att människor begravdes i ett slags hukande sovställning, på sidan, och Almeö-hunden har placerats på motsvarande sätt. Av de fem hundarna tycks tre ha fått denna värdiga behandling.
Utöver den redan beskriva hundgraven i Skateholm är det ytterligare en som är värd att tas upp här. Den innehöll en vuxen man och en hund. Mannen satt upprätt med utsträckta ben, och över hans ben har den döda hunden placerats. Hundens nos har lagts i närheten av mannens vänsterhand. Men – för oss frånstötande – hundens huvud var avskilt från kroppen. Det visar att hunden har avlivats efter att mannen dog. Den har begravts med honom när graven fylldes igen.
Det finns många hypoteser om hur förhållandet mellan den här mannen och hunden var under deras liv tillsammans. Att de har haft en nära relation kan man utgå ifrån.
Man kan också spekulera om mannens och hundens relation efter döden. Hunden har tagits av daga efter att mannen avlidit. Vad betyder det? Var hunden tänkt som en ledsagare, någon som skulle följa mannen in i den andra världen? I många andra sena jägarkulturer världen över förekommer mytologiska föreställningar där hunden spelar en viktig roll.
– Alla hundar i Skateholm har dock inte behandlats så här omsorgsfullt. I flera människogravar och i boplatslagret återfanns spridda hundben. Att hundarna uppträder så varierat i källmaterialet tyder på att de haft olika betydelse och värde, berättar Kristina Jennbert.
Det sista gravfyndet av hund här i raden, gjordes vid en utgrävning på 1950-talet för Bergsrondellen i Linköping. Dateringen är gjord med kol-14-metoden och visar på 2 740 år f.kr. +/– 140 år, vilket – tillsammans med föremålen i graven – ger neolitisk stridseller båtyxekultur. Graven var anlagd på en boplats och innehöll fyra individer: en hund, två vuxna personer och ett litet barn. Bland gravgåvorna märks särskilt en vacker båtyxa av grönsten. Den låg placerad vid mannens huvud.
Hunden i graven var gammal när den sannolikt togs av daga med ett slag i huvudet. Skelettet uppvisar sjukliga förändringar, artrit, främst i armbågslederna. Trots detta har den alltså fått leva ganska länge.
I graven har hundens kropp sträckts ut, lagts som i en båge, och inne i denna båge har det lilla barnet placerats. Det är anmärkningsvärt att barnet har lagts vid den mjuka hunden – inte invid kvinnan eller mannen. Vilken innebörd kan det ha haft? Eventuellt släktskap mellan kvinnan, mannen och bebin vet man inget om. Här kan kanske framtida dna-tester ge besked.
– Barnets och hundens placering i förhållande till varandra visar tydligt att hunden ingav förtroende, säger Elisabeth Iregren.
Från det arkeologiska benmaterialet i gravar och i avfallslager går det alltså att dra slutsatser om hundens ställning i samhället. Under yngre stenålder, neolitikum, förekommer inga särskilda hundgravar. Däremot finns hundar – liksom tidigare – i människogravar och i depositioner och jordlager på boplatser. Att fyndomständigheterna på en och samma fyndplats, och med samma datering, uppvisar så stora skillnader under stenåldern går att analysera vidare. En väg att gå är att undersöka mathållningen bland hundar respektive människor. Kosten kan alltså ge en anvisning på graden av samhörighet mellan de två. Till den ändan kartlägger forskarna kol- och kvävehalterna i det arkeologiska benmaterialet. På så sätt går
det att avläsa dels andelen marina inslag, dels andelen protein i kosten.
– Vår hypotes är att hundar med en diet som liknar människans hölls närmare människorna än andra hundar, kommenterar Elisabeth Iregren.
Exempel på detta kan finnas på den gropkeramiska bosättningen Västerbjers på Gotland. Där har åtta hundar undersökts. De kunde delas in i två grupper, den ena med lägre andel marina inslag i sin föda än den andra. Detta länkar den första gruppen närmare människorna på boplatsen – de kan ha varit knutna till vissa individer, familjer eller jaktlag. De har antingen fått mat av ”sina människor” eller i alla fall haft tillgång till mat- och slaktavfall från människorna.
– Troligen fanns det – i varje fall under stenåldern – också frilevande hundar som inte ägdes eller sköttes av någon, säger Elisabeth Iregren.
– Tidigare analyser av hundars diet pekar på detta. Men vi vill gå djupare: ”Var återfinns hundar med den dieten? ”Var finns hundfynd med en annan diet?” Sådana arkeologiska sammanhang har ofta förbisetts av tidigare forskning, tillägger Kristina Jennbert. Vi vill råda bot på det.
Här kan den andra hundgruppen i Västerbjers tjäna som exempel: deras mathållning var visserligen marin, som hos människorna och den första gruppen, men andelen var mycket större. Och samma bild ger hundarna på Korsnäsboplatsen på Södertörn söder om Stockholm. Här har hundarna fått söka föda på egen tass, tycks det. Längs stränderna vid boplatsen har de kunnat få tag på fiskrens, ilandflutna fiskar och döda sjöfåglar. Människornas föda kom till stora delar från havet, men de åt större och matigare fisk, som torsk och gädda, och säl. De åt också kött från vildsvin, andra däggdjur och fågel.
Var dessa hundar i Korsnäs kringströvande, ”ingens hundar”, utan ägare eller någon som hade ansvar för dem? Eller utfodrades de trots allt av människor, men stod så lågt i rang att de fick hålla till godo med resterna som lämnats efter de ranghöga hundarna? Frågor som Elisabeth Iregren och Kristina Jennbert arbetar med att analysera och försöka bevara.
Den här artikeln kunde ha nöjt sig med att handla om stenålderns hundar. Men nästföljande förhistoriska period, bronsåldern, måste faktiskt också tas med eftersom det nu kommer en helt ny typ av källmaterial: hällristningarna.
Under bronsåldern förändras begravningssederna: man börjar bränna de döda, både människor och djur. Därför är det svårt att få veta något om hundarna under denna tid. Elisabeth Iregrens och Kristina Jennberts forskning har i stället inriktats på analyser av hällristningar med hundmotiv. Dessa är ganska få i det i övrigt enormt rika svenska hällristningsmaterialet. Bronsåldershundarna förekommer i jaktscener och rituella processioner.
– En del av dem som vi kan se verkar vara av spetshundstyp. De har upprättstående öron och svansen upprullad över ryggen, berättar Elisabeth Iregren.
Under bronsåldern framstår hundens roll i kulten tydligare än tidigare. Vi har ju bildbevis. Annars har den säkert samma uppgifter då som den alltid haft. Som den har i vår egen tid – och sannolikt kommer att ha så länge som människan finns på jorden.
”De äldsta arkeologiska fynden av hund kommer från olika delar av Eurasien.”