Skyltfilosofi
SKYLTFILOSOFI. Skyltar vid fornlämningar ger ofta en skev bild av det förflutna: föråldrad, stereotyp och ibland svårbegriplig. Men hur ska en bra skylt vara?
Att berätta om vår forntid är en tacksam uppgift för museer. Påkostade utställningar och kunniga guider gestaltar aktuella mustiga tolkningar av vårt förflutna. Men när vi kommer ut till fornlämningar i landskapet är bilden en annan.
Vi möts av enkla plåtskyltar som förkunnar ”Röse, bronsålder” eller i bästa fall ett inplastat plakat med färgbilder och berättande text. Om inte väder och vind gått hårt åt skylten. Informationen är ofta föråldrad och föga anpassad efter sin publik, slumpmässigt förbipasserande utan fackkunskaper.
– Jag gillar metallskyltarna, de håller väldigt länge fysiskt. När det gäller skyltar vid runstenar tycker jag att de även håller innehållsmässigt, jag gillar att det är råa fakta, att man inte behäftar lämningen med för mycket tolkningar. Sådana blir snabbare daterade. Men skyltar berör och människor har många synpunkter på dem, säger arkeologen Lars Andersson, som bland annat inventerat Stockholms läns runstenar.
Tolkningar kan onekligen vara en het fråga, som sätter känslor i svall. Det framgår, om inte annat, med all önskvärd tydlighet av exemplet Ales stenar (se sidan 27). Där har i åratal rasat en hätsk konflikt om hur stensättningen ska tolkas. Statens fastighetsverk, som ansvarar för lämningen, håller på att utveckla en ny skyltningspolicy.
Håkan Karlsson, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet, anser att det krävs en bättre dialog med människor i bygden när skyltar tas fram. Ingen kunskap ska dömas ut på förhand, utan man måste vara lyhörd för att var och en kan ha sin tolkning. Det skapar förstås risken att all kunskap relativiseras, att ingen sanning finns.
– Man måste basera sin tolkning på fakta, annars öppnar man för vad som helst. Jag är själv väldigt kluven på grund av ”alternativa fakta” och allt vad det heter. Men det är viktigt att universiteten, Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna blir oerhört mycket mer öppna för att samarbeta med dem som finns på lokalplanet, annars finns risken att de äts upp av andra krafter.
En studie som ofta citeras är Nya och gamla berättelser från 2012. Den gjordes av arkeologen Anders Högberg och Eva Persson på länsstyrelsen i Skåne. En slutsats var att man måste ta mer hänsyn till genusaspekter och inkludering, så att skyltarna kan förstås av alla och inte ger könsstereotypa bilder av det förflutna.
Den ledde till att länsstyrelsen ändrade arbetssätt. Man ser nu över skyltar kommunvis vart sjätte år och byter ut vid behov. De skyltade lämningarna har minskat från 740 till 400, en allmän trend över landet. Bättre med färre skyltar som hålls uppdaterade än en stor mängd som man inte mäktar med ekonomiskt.
– När vi gör nya skyltar tänker vi utifrån vår rapport. Det är ofta små grejer vi ändrar, mycket är fortfarande relevant. Vi kompletterar också med texter på engelska och tyska, säger Eva Persson.
– Man får verkligen ta på rätt glasögon och ta sig tid när man sitter med textkorrekturen. Det är lätt att i det dagliga arbetet missa något.
Att ge korrekt och engagerande information på begränsat utrymme är ett ständigt dilemma.
– Mycket på skyltarna är föråldrat och stereotypt. Gravfält beskrivs likartat överallt, likaså historiska skeenden. Det är mest aktiva män med vapen som avbildas. Kvinnorna är passiva, hukar vid härden eller sörjer vid begravningsritualer, säger arkeologen Tove Stjärna.
För fyra år sedan studerade hon, då vid Stockholms läns museum, i rapporten Plats för alla drygt 60 skyltar vid fornlämningar i länet, ett underlag för att öka allas delaktighet i kulturarvet. – När skyltar uppdateras betalas arbetet ofta av bidrag och upphandlas i konkurrens för att få lägsta pris. Då blir det lätt en slentrianmässig skylt som gjorts hundra gånger förut. Men man behöver tänka till lite och studera aktuell forskning – och det tar tid. På 1970-talet ansvarade Riksantikvarieämbetet för skyltning och drog i gång fornlämningarnas miljonprogram – ett jätteprojekt där alla landets lämningar skulle få skyltar.de skyltar som satts upp under första halvan av 1900-talet var mer varningsskyltar – ”Skyddat fornminne” – än information om platsen. Målet nåddes inte, men projektet ledde till en standardisering, med exempelvis samma tidslinje på alla skyltar, från islossning till nutid. Lämningar beskrevs schablonartat utan större koppling till platsen eller det lokala sammanhanget. – Museerna har noga sett över hur man hanterar sitt material pedagogiskt. Men ute i landskapet vet man för det första inte vem man vänder sig till, säger Håkan Karlsson.
Tillsammans med Anders Gustafsson gjorde han 2004 en kartläggning av skyltar som sattes upp i Bohuslän på 1940-talet. Bohuslän var pilotlän inför en planerad första rikstäckande översyn av skyltarna, som dock inte blev av. Utifrån rapporten Plats på scen utvecklade de sina slutsatser i pamfletten Kulturarv som samhällsdialog.
Författarna påtalade att det är av största vikt för demokratin att kulturarvet förvaltas i en levande dialog med medborgarna. Men strukturer, arbetssätt, kunskapssyn och kommunikationsformer lägger hinder i vägen för detta; förvaltningen har svårt att fånga upp det folkliga intresset, ansåg de.
Under framför allt efterkrigstiden har dialogen med folk i bygderna ersatts med en uppdelning mellan proffs och amatörer. Informationen är nu en monolog uppifrån, menade författarna.
Liknande studier har gjorts i olika län, där problem med äldre skyltar lyfts fram. Informationen är inte alltid korrekt, nya rön saknas. Språket kan vara svårt att förstå, fackuttryck förklaras inte eller så tas ingen hänsyn till den som inte behärskar svenska språket eller inte gått i svensk skola. Genusaspekten förbises genomgående.
Från 1980-talet har dock mer hänsyn tagits till fler tolkningar, enligt Håkan Karlsson:
– På 1970-talet var innehållet en kronologi, vilken typ av lämning det var och att den var skyddad: en väldigt tvärsäker information. Men när ansvaret lades över på länsnivå började man jobba med illustrationer och öppnade för reflektion. Det var inte det oerhört säkra tilltalet. Men än i dag skiftar det mycket beroende på vem som gör skyltarna.
Ansvaret för att förvalta och skylta de flesta fornminnen ligger hos länsstyrelserna, men de kan delegera det. I bland annat Stockholms län har kommunerna fått ansvaret. Dock delar länsstyrelserna ut de medel som kommunerna söker ur Eu-anslagen för kulturmiljövård. Ibland kan även privata aktörer få ansvaret.
De fornlämningar som Riksantikvarieämbetet tidigare hade ansvar för förvaltas sedan 2015 av Statens fastighetsverk. Det är Ales stenar och ytterligare cirka 70 platser, bland dem några av våra mest kända lämningar, som Birka med Hovgården, Eketorp på Öland, Visingsö med borgarna Näs och Visingsborg, Kiviksgraven, Vaxholms kastell och Bohus fästning.
Myndigheten håller på att färdigställa en plan för bland annat skyltning av dessa.
Ett problem är att länsstyrelserna har få arkeologer och att kommuner helt saknar dem och att skyltarna därför produceras av privata firmor som tävlar i upphandling.
Skåne har i jämförelse med andra län många skyltar och satsar 100 000 kronor om året på att uppdatera dem, uppger Eva Persson. Hur mycket andra län lägger ner varierar kraftigt från år till år. Någon trend går inte att utläsa av Riksantikvarieämbetets länsvisa statistik om användningen av EU:S kulturmiljövårdsanslag, utöver att folkrika län i allmänhet satsar mer.
Att efterlysa könsaspekter och nya forskningsrön på skyltar är i dag att slå in öppna dörrar. Ändå blir det ibland fel, av ekonomiska skäl och tidsbrist. Men kring den demokratiska aspekten, allas förståelse av en lämning, är medvetenheten inte lika utbredd.
Även i den skånska rapporten påpekas att fackuttryck ofta inte förklaras. Den som inte är specialintresserad eller som inte växt upp i Sverige kan ha svårt att förstå vad som menas med till exempel landhöjning, tionde, allmoge eller husförhörslängd.
Den historiska bilden kopplas sällan till dagens plats och sammanhang, trots att lämningen kan ha helt andra innebörder i folktro och daglig användning.
– Det skapar en alienerad effekt hos dem som bor runt knuten. Man måste förstå att man är samtidsberoende. Den forskningsmässiga kunskapen om exempelvis en bronsåldershög är trög, men användningen av den är samtidsbaserad, kvick och föränderlig, säger Anders Högberg, verksam vid Linnéuniversitetet i Kalmar.
– Då är kanske inte en traditionell skylt rätt plattform, utan en digital skylt eller ett samarbete mellan hembygdsföreningar med guider och skolor skulle fungera bättre.
Redan nu finns på många skyltar telefonnummer att ringa eller Qr-koder, det vill
säga fyrkanter med kodade mönster som man läser med en app i mobilen som leder till en hemsida där man får veta mer. Många försök pågår med mer avancerade digitala lösningar.
Att ersätta dagens skyltar med dataskärmar är inte enkelt. De måste skyddas mot väder, vind och vandalism. Ett test gjordes 2016 vid Sandby borg på Öland, som har grävts ut sedan 2010, då spår av en massaker på 400-talet hittades.
Kalmar läns museum satte i samarbete med Riksutställningar upp en så kalllad e-bläckskärm, som fungerar även där det saknas ström. Den kan uppdateras på distans via en liten server och byggdes in i en ”kur” med två väggar i vinkel och ett tak av rostigt stål. Ovanpå lades solceller som försåg skärm och server med ström.
Att bygga och installera allt detta är förstås betydligt dyrare än en vanlig skylt, men lätt att hålla aktuellt. Dessutom växlades sidor på svenska och engelska med några minuters mellanrum.
– Framåt våren ska vi börja använda den skarpt. Den kräver tillsyn och det är ett problem på vintern, då det blir blött där den står. Men den är stabil och folk gillar den. Jag tycker den är skitsnygg, säger Ludvig Papmehl-dufay på Kalmar läns museum.
Lättare är att få information i mobilen, eller surfplattor som lånas ut på plats. Det har man testat i Gamla Uppsala, i ett forskningsprojekt vid Uppsala universitet om visualisering av Gis-data, ett geografiskt informationssystem. Data om alla utgrävningar de senaste 150 åren matades in för att sammanställa fragmentiserad kunskap och se vilka luckor som finns.
– Sedan var inte steget långt till landskapsrekonstruktioner och byggnader i 3D. Vi tog in programmerare och spelutvecklare som knöt samman GPS, gyro och spelgrafik, berättar John Ljungkvist. Han driver projektet vid Arkeologiska institutionen vid Uppsala universitet och har knoppat av ett eget företag som gjort lösningen kommersiell.
Tanken är att, som i spelet Pokemon Go, rikta mobilen mot en punkt, trycka på en knapp och få en visualisering av platsen på skärmen. I Gamla Uppsala får man uppleva högarna och kungsgården på 650-talet (se Populär arkeologi 1/18).
I framtiden kommer det att räcka med en enda app för tusentals fornlämningar, tror John Ljungkvist.
– Men jag tror inte man kan gå ifrån skyltar helt, en app är ett komplement.
Väljer man att även ta hänsyn till lokala tolkningar och traditioner i skyltarnas texter, för att nå en bredare målgrupp, finns mycket kunskap i bygderna. Där är hembygdsrörelsen med över 400 000 medlemmar en klent utnyttjad resurs, trots att Riksantikvarieämbetet tagit fram en checklista för hur myndigheter kan samarbeta med hembygdsföreningar.
– Där finns det människor som vill berätta hur mycket som helst. En undersökning visar att folk hellre vill ha guider än skyltar. Det som är betydelsefullt lokalt är inte nödvändigtvis det som har skydd i lagstiftningen. Där finns ett glapp, inte minst sedan lagen ändrats så att bara lämningar före 1850 skyddas – inte det som är ”varaktigt övergivet” som det hette förut, säger Håkan Karlsson.
En hel del hembygdsföreningar samarbetar med museer, länsstyrelser och arkeologer på fältet, enligt Michael Lehorst, arkeolog och kulturmiljöstrateg på Sveriges hembygdsförbund. – Ofta finns berättelser som kanske inte är vetenskapligt korrekta, men som säger något om en bygds historia. Fast det kan mycket väl ligga sanningar i dem. Som när det berättades om en gård som ödelades av digerdöden. Och så visade det sig vara så, och det hade bevarats i det allmänna medvetandet i 700 år! säger han. Andra exempel är hembygdsföreningar som får i uppdrag att i samarbete med arkeologer anlägga kulturstigar, som på Lovön med Drottningholms slott. Bygdeoch kulturföreningar med flera sätter också upp egna skyltar på många håll. Men föreningar skulle kunna göra mer om det satsades lika mycket på kulturmiljövården som på naturvården, anser Michael Lehorst.
”Ett problem är att skyltarna många gånger produceras av privata firmor som tävlar i upphandling”