Mina gräv
1967 Skelett på Fårö
Jag har alltid varit intresserad av skelett. Som barn plockade jag ben från fågel, fisk och får på Fårö om somrarna, och min pappa som var läkare kunde visa mig lite vad som var vad. När jag var åtta blev jag omkullåkt på en skridskobana och fick en spricka i handen; på lasarettet fick jag se röntgenbilden. Jag fick också följa med pappa som då var barnläkare till barnavdelningen. De sjuka barnen gjorde starkt intryck på mig. Mitt intresse för hälsa och sjukdomar har hållit i sig sedan dess.
1981 Benen övertygade
Jag började läsa arkeologi på universitetet. På seminariegrävningen kom det fram ben och det stod klart för mig att osteologi var det jag skulle läsa härnäst. Redan första lektionen visste jag att detta ville jag ägna mig åt – även om det inte fanns några jobb.
1984 Omplacerad i Trondheim
Efter examen fick jag sommarjobb vid den stora utgrävningen av Skateholm i Skåne, en av de äldsta stenåldersboplatserna i Sverige. På hösten kom jag till Trondheim där en medeltida gravplats skulle grävas ut. Jag skulle registrera keramik, men blev redan första timmen omplacerad när de hörde att jag hade läst osteologi. Jag gick igenom massor av skelett. När de första skeletten med sjukliga förändringar påträffades vände jag mig till sjukhuset och en intresserad röntgenläkare. Jag fick komma dit på kvällarna och röntga intressanta ben. Vi skrev en artikel tillsammans om tidiga syfilisfall i Norge i Medical History.
1985 Sjukdomar på rasten
Tillbaka i Lund fick jag arbete på Zoologiska institutionen. Jag ordnade deras samlingar inför en flytt. Men det var människoben jag var intresserad av och vände mig till Kulturen i Lund, eftersom jag visste att där fanns skelettmaterial som inte var genomgånget, och att osteologen var på väg att gå i pension. Men det fanns bara pengar för att ställa de klassiska frågorna om ålder, kön och längd. Om jag ville se på något annat så fick jag göra det på fritiden, så jag ägnade rasterna åt att identifiera skador och sjukdomar som jag sedan diskuterade med läkare vid Lunds universitetssjukhus. I de fall det fanns tveksamheter i diagnoserna tog jag benmaterialet till lasarettet för röntgen.
1989 Hälsan i Lund
Vid det här laget hade jag gått igenom 3 500 av de skelett som fanns på Kulturen. Jag hade mina funderingar på att göra något mer av analyserna. Efter att ha läst anatomi, röntgen, ortopedi, och patologi blev jag efter många om och men antagen till forskarutbildningen på Medicinska fakulteten. Mitt ämne var hälsotillståndet i Lund, 990–1536. Särskilt tydligt var infektionssjukdomarna som avlöste varandra: spetälska följdes av tuberkulos som följdes av syfilis.
Jag skrev min avhandling på fritiden under tio år, medan jag fortsatte arbeta som osteolog, omväxlande på Kulturen, dåvarande Kristianstads läns museum och på UV Syd, som Arkeologerna hette då. På UV Syd analyserade jag brandgravsmaterial från hela landet. Det var i material från Sannagård i Halland som jag hittade ett av de tidigaste fallen av spetälska i Europa: en kvinna som var den enda på gravfältet som inte hade kremerats. Spetälska har varit något av ett tema för mig.
1995– 96 Åldringar på spåren
I Åhus i Skåne undersöktes delar av kyrkogården till ett dominikanerkonvent från medeltiden. Jorden var sandig och lätt att gräva i. Min erfarenhet från Lund var att ben från händer och fötter inte alltid togs till vara och att tänder med bara en
rot lätt trillade ur käkarna. Nu såg jag min chans att få ut mer av materialet. För att få med alla tänder bad jag till exempel arkeologerna föra samman underkäken med kranierna och lyfta dem i ett sjok och på så vis förhindra att tänderna föll ut. Att ta bort den torra sanden var sedan enkelt. Resultaten blev en mycket mer fullständig hälsoundersökning än tidigare.
Jag rengjorde själv skeletten i laboratoriet och i det första kraniet gjorde jag ett unikt fynd. I sanden fanns något som såg ut som en torkad makaron. Jag tog kontakt med en neurokirurg och en neuropatolog, som båda kunde konstatera att det var ett förkalkat blodkärl från inre halspulsådern, som försörjer delar av hjärnan. Sammanlagt har jag med försiktig rengöring påträffat 21 individer med åderförkalkning. Gemensamt är att de var medelålders eller äldre.
Fynden spädde på mitt intresse för gamla människor, som ofta lyser med sin frånvaro i gravmaterial. Men åderförkalkning är delvis en indikation på ålderdom. Att gamla människor finns representerade är ett tecken på att man tog hand om de gamla.
1999 Levande beskrivningar
Efter disputationen fick jag medel för att fortsätta söka efter kriterier för att identifiera äldre. Förutom åderförkalkning inriktade jag mig ”förslitningar”, det vill säga artros i stora leder där brosket är helt borta och ben nöter mot ben. Ytterliga tecken på ålderdom är benskörhet, då skelettet är lätt som papper.
Efter en intensiv period av föreläsningar för allmänheten ville jag bredda mitt skrivande. Det blev en populärvetenskaplig bok som förutom vetenskapliga resultat innehöll beskrivningar av vad det kan ha inneburit att vara sjuk på den tiden och hur man blev behandlad. Det har jag fortsatt med i flera böcker.
2000 Ingen massgrav
Fram till nu hade jag bara arbetat med gravmaterial från förhistorisk tid och medeltid, men nu började man också ta fram gravar från senare tid. Som en pestbacke i Holje, Olofström, i Blekinge, gravplatsen för den sista pestepidemin i Sverige, 1710. Intressant är att även om många dog var det inte fråga om någon massgrav, utan människorna hade begravts en och en under ordnade former. Även under extrema förhållanden begravdes de alltså värdigt. Här fyller gravmaterialet i luckorna i de skriftliga källorna.
2005 Bålplatser i nytt ljus
Något som har intresserat mig är den stora variationen i mängden ben i brandgravar: allt från ett par gram upp till 20 kilo beroende på om djur också har kremerats på bålet. Från en vuxen blir det mellan 1 200 och 3 000 gram ben. Naturligtvis kunde förklaringen vara att vissa gravar var mycket förstörda, men så enkelt var det inte. Jag frågade mig om inte en del av det som bedömts som gravar i själva verket var bålplatser varifrån de flesta benen flyttats. Den rådande tolkningen var att en och samma bålplats använts många gånger.
Med tiden har pusselbitarna fallit på plats. Vid undersökningen av en bronsåldersgravplats i Gualöv i Skåne bad jag arkeologerna att aktivt leta efter bålplatser, och de fann ett trettiotal. Det blev tydligt att en bålplats bara användes en gång. Ett annat tveklöst exempel kommer från en undersökning i Norum i Bohuslän. Upptäckten att allt som ser ut som gravar inte är det påverkar demografin: antalet gravlagda blir färre. Och då bålplatser från små barn har lättare att försvinna förklarar det varför det är ont om barn i materialet.
2013 Filade tänder
Förutom mitt intresse för demografi och spetälska har jag i snart 30 år fascinerats av ett fenomen bland de vikingatida männen i Norden: att fila horisontella fåror på framtänderna, sannolikt som ett tecken på samhörighet. Seden finns över hela världen, men min upptäckt är unik för Europa. Både jag och andra forskare har fortsatt med kartläggningen. Gladast blev jag när jag fick ett mejl från en spansk forskare om ett fall i Egypten. Har det någon koppling till Norden?
2018 15 000 skelett
Till dags dato har jag analyserat skelett från drygt 15 000 individer. I min nya bok, Vikingatiden – en bok med många ansikten, har jag samlat 30 års erfarenheter av vikingatiden.
Nu väntar jag med spänning på en artikel som ska presentera dna-analys av den man och kvinna som jag påträffade bland åtta vikingatida gravar i Skämsta i Uppland för mer än 20 år sedan. Båda visade sig vara mycket kortväxta, drabbade av en ärftlig sjukdom. Var det far och dotter? Mor och son? Syskon? Det är två av tre kortväxta individer som har hittats i benmaterial i Sverige.