Ett litet gravfält
SENNEOLITIKUM. Nio gravar med elva individer i alla åldrar visar på stor variation i gravskicket.
En plats rymmer alltid spår av flera nedslag i historien. Ändå blev det en överraskning när ett litet gravfält från senneolitikum, 2300–1700 f.kr., uppenbarade sig i samband med en undersökning av en boplats från järnåldern strax söder om Lund. Det hela började med upptäckten av en dubbelgrav innehållande endast tänderna av två vuxna individer. Den ena gravläggningen var en stenkista konstruerad av knytnävsstora stenar. Av den andra återstod endast mörkfärgningen efter de större stenar som en gång omgärdat kroppen. De båda gravarna låg jämsides i en grund, rektangulär nedgrävning som kan vara lämningarna efter en träkammare.
Det skulle emellertid inte stanna vid denna grav. Bara någon vecka senare blottlades i en gammal täktgrop synnerligen välbevarade skelettdelar från två vuxna individer. Kvaliteten på skeletten var god, men då kontexten var störd kunde inte arkeologerna bedöma gravarnas ålder. Ben och en tand från individerna skickades för en snabb datering och bara några veckor senare stod det klart att de var från senneolitikum. Att finna så välbevarade skelett från den tiden hör verkligen inte till vanligheterna och det är beklagligt att de hade störts i sin kontext på grund av modern exploatering.
De följande veckorna skulle komma att avslöja ytterligare gravar från samma tid, ett helt litet gravfält. Sammanlagt rör det sig om nio gravar som innehåller elva individer, och inte mindre än sex av dem är placerade i en grupp, som innehöll två enkelgravar och två dubbelgravar. Åldersfördelningen visar att de gravlagda är i alla åldrar, både vuxna män och kvinnor, och två små barn.
Tidigare undersökningar har
indikerat att människorna vid denna tid var ovanligt långa till växten. I en ny doktorsavhandling framgår att genomsnittet för män i Skåne vid denna tid låg i spannet 170–174 centimeter, men det förekom även män som var upp emot 184 centimeter. De flesta kvinnor var mellan 165 och 169 centimeter långa. Individerna i Hjärup låg långt under medellängd vid denna tid. Frågan är naturligtvis: beror resultaten på sämre tillgång på näringsriktig föda eller utgör de en grupp där de genetiska anlagen för kortare kroppslängd dominerar? Kvinnan i en av gravarna uppvisar spår av störningar i emaljen på sina tänder, kanske berodde det på att hon under barndomen inte fått i sig tillräckligt med mat, vilket i sin tur kan ha berott på svält eller infektion.
Trots att gravarna inte innehöll dyrbara gravgåvor – förutom en man som hade en liten flintdolk, 12,5 centimeter lång – är de påkostade i bemärkelsen att det rör sig om omfattande konstruktioner.
Vad representerar de? Är det en familj med medlemmar ur olika generationer som har bott där hela tiden, eller har gravfältet ett större geografiskt uppsamlingsområde? Analysen av den stabila isotopen strontium, som lagras i tänder och skelett via den föda och det vatten som man intar, tyder på att fem av individerna har vuxit upp på platsen medan tre av dem är inflyttade. De inflyttade är mannen med dolken samt en man och en kvinna som begravts väster om honom. Varifrån kom då dessa? Enligt de geologiska förhållandena och några få uppmätta strontiumvärden på djur är bedömningen att de kan komma från sydöstra Skåne, närmare bestämt Österlen.
Gravarna från Hjärup är, tillsammans med resultat från undersökningar vid exempelvis Gyllins trädgårdar, ytterligare väsentliga bidrag till kunskapen om gravskicket under denna tid och visar på mycket stor variation i gravläggningstraditionen. Senneolitikum är en period som ofta har kommit i skymundan, men den är en viktig länk mellan den period vars verktyg är gjorda i sten och den där metaller introduceras i större omfattning.