Mina gräv
1930-TAL Inte mycket prat
Min far var arkeolog, redan år 1891 inventerade han som 16-åring i Tanum. Men han lämnade sedan arkeologin för Nordiska museet. Vi talade dock inte mycket om sådana saker – han var över 50 när jag föddes. Och jag var tidigt snarare road av historia.
1947 Skickades på grönbete
Efter studenten skickades jag på grönbete: inventering i Gistads och Bankekinds socknar i Östergötland. Det var skönt att vara ute och röra på sig. När jag på hösten kom till Uppsala universitet var det naturligt att läsa arkeologi vid sidan av historia och konsthistoria. Etnologi läste jag däremot inte, som arkeologer brukade. Man ska inte komma för nära inpå föräldrarna.
Till våren hade vi seminariegrävning på Valsgärde. Sedan blev det tre somrar av militärtjänst. På den tiden kommenderades alla studenter till befälsut- bildning.
1951 På Valsgärde
Tillsammans med en kollega grävde jag ut den sista båtgraven på Valsgärde. Det var en vikingatida grav och fick nummer 10. Vi hittade det vanliga: mängder av nitar som hade hållit ihop båtskrovet, vilket var karakteristiskt för Mälarområdet och Östsverige. Man får ju ut både båtarnas storlek och konstruktion av nitarna. Det var ingen särskilt rik grav, men där fanns en hästutrustning, en sköldbuckla och ett mynt från Hedeby.
1952 En E chockartad hk d start
Efter min kandidatexamen engagerades jag av Riksantikvarieämbetet, RAÄ, för att delta i Bergeforsenutgrävningarna, den nedersta forsen i Indalsälven. Jag kom upp i augusti i min folka med utrustningen i framluckan.
De odlade slänterna går terrassvis hela vägen ned mot älven – året därpå var hela slänten full med styvmorsviol. På den lägsta terrassen låg en hög som var 16 meter i diameter och 2,5 meter hög. ”Kandidaten kan skaffa bostad i gården där och arbetskraft på arbetsförmedlingen uppe i Liden. Jag kommer igen om en vecka”, sa landsantikvarien som skulle leda grävningen. Ganska chockartat, men det blev en god start; jag lärde mig hur man organiserar en grävningsplats. Högen var från romersk järnålder och som alltid i Medelpad fanns det bitar av en liten guldring, brända ben och benpilspetsar, vilket var ovanligt i andra delar av landet och tydde på västliga förbindelser med Trøndelag.
Vi grävde också en liten konstruktion vid Nilsböle, längre upp efter älven. Den var redan grävd till hälften och alla grejer hade hamnat i utkastet. I anläggningen hittade vi en järndepå med spetsar, järnyxor, en kam och en ringnål. Jag förstod med tiden att den knappast hörde till bygden, utan var samisk. Men då anade vi inte det.
1954 Skärvor i tändsticksask
Vi hade fått pengar att gräva i gravfältet i Högom i Sundsvall, men inte någon av de stora högarna, de skulle vara orörda. På olika ställen hittade vi benpilspetsar och en kruka, klart Östersjöbetonad keramik. Den var söndersprängd av rötter och jag samlade skärvorna i tändsticksaskar, satte ihop bitarna och sedan krukan.
Senare på hösten grävde jag i Gomaj i Njurunda och där kom också fram sådant som inte passade med det västliga: bältesbe-
slag och en smal sölja som inte förekommer i det norska materialet. När jag gjorde min första praktik på Historiska museet blev jag satt att katalogisera fynd från Mälardalen som innehöll precis den sortens söljor. Det var första gången vi kunde se att Medelpad hade kontakter både söderut och västerut.
1955 Kvar var vi
Som sommaramanuens på RAÄ skulle jag tillsammans med en kollega bereda alla ärenden som den avgående chefen hade att besluta om innan han slutade. Alla gick på semester och kvar var vi. Då dök det upp några ingenjörer från Vägverket som hade ett stort grustag i Finsta nära Rimbo i Uppland. De behövde kunna avfrosta sanden i en silo. Det enda lämpliga berget för en sådan var ett fornborgsberg som inte verkade särskilt märkvärdigt vid Darsgärde, Skederids socken. Det kom dock att visa sig vara ett komplex med tre gravfält förutom fornborgen. Egentligen var det inte jag som skulle gräva i Darsgärde, men året därpå skulle jag städa ett hörn så att de kunde börja ta grus i grustaget intill. Därmed var utgrävningen i gång.
1957 Kontakter österut
Jag var assistent på institutionen vid Uppsala universitet, som tog på sig utgrävningen av Darsgärde. Men vi blev kvar i fält långt fram på hösten så universitet tröttnade och ”sålde” tillbaka projektet och assistenten till RAÄ. Och där är jag än i dag!
Darsgärde var en oerhört spännande grävningsplats. Det södra gravfältet hade stora flacka stensättningar och kvadrater med mittsten och resta hörnstenar. På åsen låg ett gravfält från äldre järnåldern med ett enda metallföremål på 50 gravar! I kanten fanns boplatser där vi påträffade herdestavsnålar av estnisk typ. Vi började alltså se kontakter österut.
På nästa kulle fanns ett likadant gravfält med boplatsrester som husgrunder och husterrasser, vilka var helt okända på den tiden. De var klart från äldre järnålder. Fyra herdestavsnålar hittades i fyra olika husgrupper. Vid sidan av alltihopa låg fornborgen, med en oerhört välbyggd mur av bruten sten och i tre olika nivåer, en anläggning från folkvandringstid, som låg på en tusen år äldre boplats. Den innehöll keramik som då inte fanns på den svenska sidan Östersjön, utan av det som esterna kallar asvakultur och fanns på Ösel på bronsåldern. Det visar att Mälardalen hade nära kontakt med Åland och Finska viken, det var till och med ett gemensamt kulturområde.
Efter några år fick vi forskningsanslag för att ta reda på fornborgens plats i bygden. Det blev mitt avhandlingsämne: fornlämningar och bebyggelse i förhistorien.
1959 Rapportberg
På RAÄ hade vi tre jättegrävningar som väntade, men inget folk och ingen organisation. Tidigare hade universiteten och Stadsmuseet till exempel tagit på sig undersökningarna, men nu hade de för mycket att göra själva. Vi måste klara ut det, och det blev jag som fick göra det. Jag organiserade under de kommande åren fornminnesavdelningens grävningar som så småningom blev UV, uppdragsverksamheten. Och den växte snabbt, ungefär med 30 procent om året under 1960-talet. Den som behövde tillstånd för att ta bort en fornlämning kunde åläggas att betala för undersökningen. Allt som förstördes skulle ha vettiga forskningsrapporter. Av olika skäl fick vi ett rapportberg som tog lång tid att få bukt med.
1964 Protosamiskt gravfält
Mitt i alltihopa disputerade jag. Två dagar efter disputationen skulle jag planera sommarens arbete för UV. Vi hade kvar en del i Norrland efter 1950-talets kraftverksutbyggnad. En oerhört spännande grävning som jag fick ansvaret för var Krankmårtenhögen i Härjedalen, ett typiskt gravfält från äldre järnålder. Inget syntes på ytan, men när vi fläkte av området var där massor av tresidiga stensättningar med urngravar med brända ben i mitten. Gravarna daterades från
200 f.kr. till år 200 e.kr. Där gjordes nästan inga fynd, men uppe på gravarna låg drivor av älgkranier med avhuggna horn och enstaka renhorn, något som såg ut som offer. Det måste ha varit fråga om ett protosamiskt fångstmarksgravfält.
1960-TALET Landet runt
Runt om i landet planerades stora vägarbeten och bostadsområden. Vi hade fått i gång kontor i Västsverige, Skåne och på Öland, som jag besökte varje månad. Med en planeringschef på Vägverket gick jag runt Stockholm för att hitta sträckningar som kunde fungera för de nya motorvägarna.
Projektet Norra Botkyrka höll på i flera år. Vi tog ner ett arbetslag från Ångermanland. Förmannen stötte på hällristningen i Slagsta när han rutschade ner för bergknallen och kanade av mossan. Knallen fick vara kvar och vägen tog en omväg runt den.
1969 Birka kom emellan
Det blev till sist lite för mycket – vi behövde dessutom satsa mer på efterarbetet. Men Birka kom emellan. I 40 års tid hade man hållit på med markstädningen på Birka efter tidigare utgrävningar. Nu togs ridån av höga träd bort mellan Svarta jorden och vattnet. Vi stod uppe vid stadsvallen och kunde konstatera att 5-meterskurvan, vikingatidens vattenlinje, gick in i en stor bukt mitt i Svarta jorden. Dåvarande riksantikvarien ringde till kung Gustav VI Adolf och frågade om han ville skjuta till en slant. Det ville han. I september grävde vi ett meterbrett schakt längs byvägen i Svarta jorden och första dagen stötte vi på ett stenlagt hörn i 5-metersnivån: uppenbarligen en brygga! Utgrävningen runt den pågick i tre år. Alla hade tidigare trott att man inga bryggor hade under vikingatiden, utan bara drog upp båtarna på land.
1971 Upp till Slottet
När vi var färdiga med fältarbetet i Birka blev jag uppkallad till Slottet för att visa fynden. Kungen ställde mycket bra frågor och vi hade en rolig diskussion. Han frågade om jag behövde mer pengar och jag sa att jag först måste göra färdigt den här rapporten. Tyvärr dog han innan den var klar.
Vid den här tiden var jag docent på Stockholms universitet med en anstormning av studenter som vi knappast hade jobb för.
1974 Tog tag i magasinen
Efterarbetet med Birkafynden pågick några år. Som allt annat på RAÄ:S arkeologiska uppdragsavdelning gick föremålen vidare till Historiska museet. När ett jobb blev ledigt på järnåldersavdelningen flyttade jag också dit. I museets stora omorganisation blev jag så småningom forskningschef med ansvar för samlingarna och reorganiserade våra magasin och påbörjade digitaliseringen av katalogerna. Samtidigt gjorde vi en rad stora utställningar om bland annat båtgravar, vikingar och skyter.
1987 Tillbaka på Birka
Tillbaka på Riksantikvarieämbetet fick vi efter två års förberedelser pengar från Gad Rausing och Tetra Pak för att gräva i Birka igen. Efter den förra utgrävningen var jag på det klara med vilken komplicerad grävningsplats Svarta jorden är med djupa, skiktade och fyndrika kulturlager. Det ställde stora krav. Därför digitaliserade vi fältarbetet och dokumentationen och hade osteolog och konservering i fält.
1995 23 år av efterarbete
När fältarbetet var klart började jag efterarbetet; det har jag hållit på med i 23 år nu. Det rörde sig bland annat om 4 000 strukturenheter i schaktet på 350 kvadratmeter. För varje struktur ska man bestämma vad som ligger över och vad som ligger under. Det gäller att få ihop nivåerna, mellan 35 och 40 på 200 år, alltså i genomsnitt 5 6 år för varje. Det är inte så dumt, framför allt när det gäller den påträffade bronsgjutarverkstaden. Plötsligt kan vi mer precist diskutera bronsföremålens tillverkningstid, inte bara när de har hamnat i jorden.
Som chef på UV drev jag att vi inte ska gräva annat än det som ändå måste förstöras. Därför var det tudelat att gräva på Birka, som ska bevaras. Samtidigt var det nödvändigt att reda ut hur det var med hamnarna och viktigt att förstå stadsplanen. Och en hel del har vi fått fram.
Nu håller jag på med en andra volym om stratigrafin och skulle bra gärna vilja göra färdigt bronsgjutarverkstaden också. Vi får väl se vad jag hinner med. Utan medarbetare i fält och på museet hade allt detta inte varit möjligt.