Sökaren som kom in från kylan – och åkte ut igen

KÄR HOBBY. Privatpersoners användning av metallsökare har skjutit i höjden sedan riksdagen hävde förbudet 2013. Men sedan en hög avgift införts har länsstyrelserna inte kunnat hantera störtfloden av ansökningar.

När riksdagen hävde metallsökarförbudet ökade privatpersoners ansökningar om tillstånd på några år från ett par hundra till över 2 000 om året. Tidigare kunde man få dispens, men nu är det tillåtet att gå med metallsökare bara man inte söker fornfynd eller nära en fornlämning. Hobbysökarnas organisation Sveriges metallsökarförening, SMF, fick flera hundra nya medlemmar på kort tid.

Varje ansökan krävde en utredning i arkiv och andra källor av huruvida det fanns existerande – eller tänkbara – fornlämningar i området. Arbetsbördan för länsstyrelsernas få handläggare på området blev enorm. Vid senaste årsskiftet infördes därför en ansökningsavgift på 700 kronor, som skulle vara kännbar utan att omöjliggöra amatörsökarnas hobby.

Men antalet ansökningar har störtdykt och SMF har tappat hälften av medlemmarna. Ett dråpslag mot möjligheterna att lagligt utöva hobbyn, anser SMF:S ordförande Robbin Ask.

– EU krävde ändrad lagstiftning, men det enda som hände var att man bytte ut ordet dispens mot ansökan. I praktiken har inget förändrats, säger han.

– Intresset för hobbyn ökar fortfarande. De flesta börjar med att leta på badstränder. De är i samhällsnyttans tjänst och rensar bort engångsgrillar och flaskskärvor med kapsyler. De är de stora förlorarna, de som inte är med i arkeologin.

En ansökan är

nu ett dyrt lotteri, anser SMF. Beslut kan dröja ett halvår och bedömningar om lämpligt avstånd till fornlämning, beslutets giltighetstid med mera varierar stort mellan olika län. Halland, Skåne och Östergötland har en förenklad ansökan för den som vill leta på stränder som förklarats fria från fornlämningar. Andra län har mer invecklade blanketter och hantering.

Mer erfarna amatörer, som drivs av ett historiskt intresse, blir hellre medlemmar i en dansk förening. I Danmark och Norge är reglerna mer liberala. Och far man till Storbritannien på en sökarhelg med lokala amatörer hittar man garanterat romerska mynt, enligt Robbin Ask.

Ännu fler väljer att kringgå lagen och söka i hemlighet, vilket SMF varnade för i sitt remissvar när avgiften föreslogs. Nu är det rena ”vilda västern”, uppger flera källor. Det är lätt att köpa en detektor på nätet och amatörernas maskinpark är ofta betydligt modernare – och större – än länsmuseernas och länsstyrelsernas.

En privatpersons

chans att lagligt söka efter fornfynd ligger i samarbete med arkeologer, museer och forskare vid arkeologiska institutioner. Där är deras kompetens bäst till nytta för samhället, anser amatörerna.

Örebro läns museum och länsstyrelse genomförde i fjol ett pilotprojekt i samarbete med SMF och Riksantikvarieämbetet, RAÄ, som rådgivande instans. Ett tjugotal Smf-medlemmar var med och sökte på tre utvalda platser där museet ville följa upp

ett äldre skattfynd eller få ökad kunskap om fornfynd i åkermark kring en fornlämning. Det gick över förväntan och en mängd intressanta fynd gjordes.

– Det började med en utbildningsdag om lagstiftning och synen på kulturmiljövård. Vi fick rutor på 50 x 50 meter att söka av, och sist fri sökning. En höjdpunkt var att en av dagarna var Arkeologidagen, då allmänheten fick se vilka fynd vi hade gjort dagen innan, säger Frank Leverin, som också sitter i SMF:S styrelse.

Alla inblandade är

eniga om att projektet föll mycket väl ut och att det behövs mer dialog.

– Amatörerna får chansen att söka på platser där de inte får gå annars, och vi får hjälp att öka vår kunskap. Vi är måna om god kontakt med amatörerna så att de kommer till oss och visar upp fynd även från andra platser, där de fått tillstånd att söka, säger arkeologen Martin Edlund på Örebro läns museum som ledde undersökningarna.

Liknande försök, i mindre skala, gjordes i Jönköpings län och på Orust. Örebro läns museum vill göra nya sökningar men måste först dokumentera och konservera de fynd som gjorts.

Ambitionen i RAÄ:S föreskrift, ”att möjliggöra användning av metallsökare utan att skada fornlämningar och fornfynd”, uppnås inte. En utvärdering från RAÄ förra hösten ger både myndigheter och amatörer rätt i sin kritik. Arbetsbördan på länsstyrelserna var orimlig tills avgiften infördes och amatörernas engagemang och kunskap tas inte till vara.

– Örebros försök har inte skapat något jordskred. Jag gissar att länsstyrelserna avvaktar att det nya regelverket ska sätta sig. Men det handlar också om pengar, möjligheterna att ta till vara alla fynd och konservera dem, säger Lars Lundqvist på RAÄ som gjorde utvärderingen.

– Om man driver forskningsbaserade undersökningar kan amatörerna vara en viktig del.

Men resurserna är ofta små i forskningsgrävningar. I exploateringsgrävningar har amatörer anlitats, men ännu inte i större skala.

En uppdatering av Riksantikvarieämbetets föreskrift om villkor för användningen ligger i stöpsleven, men väntas inte förändra den stora bilden. Att man inte får söka vid fornlämningar och att det ska finnas en avgift har riksdagen beslutat, påpekar RAÄ:S jurister.

”Intresset för hobbyn ökar fortfarande. De flesta börjar med att leta på badstränder.”