Smör från bronsåldern

Det är sällan arkeologiska fynd är ätbara, men myrsmör, som har förvarats i syrefria och jämnt tempererade mossar, utgör ett undantag.

VÄRDEFULLT. Inte för allt smör i Småland. Eller som irländarna brukar säga: An té nach leigheasann im nó uisce beatha, ní aon leigheas air. Översatt från gaeliska blir det ungefär: Vad smör och whiskey inte kan råda bot på, finns det ingen bot för.

De gamla ordspråken visar smörets betydelse i många nordliga länder genom historien. Under vikingatiden var det en av våra viktigaste exportvaror, och det var vikingar som lärde ut smörtillverkningens grunder till dagens smörigaste land, Frankrike.

Smör kunde användas som betalningsoch bytesmedel, till kyrkoskatt, votivgåvor och givetvis som näringsrik föda. Det var bara ett problem: under den varma delen av året härsknar det snabbt, och man var tvungen att hitta kylförvaring. En sådan var i myrar; ett gömme som också fungerade som kassaskåp. Vissa mer gastronomiskt inriktade arkeologer menar också att det var ett sätt att förhöja smaken på smöret.

Den här kylmetoden var framför allt vanlig på Irland och i Skottland, där det begravda myrsmöret heter just bog butter, men förekom även i exempelvis Norge. På Irland har man gjort hundratals fynd av myrsmör i torvmossar där det äldsta är en fylld smörbehållare på 45 kilo som tros vara 5 000 år gammal.

Smöret lades oftast i lerkärl, träbehållare och näverkärl och täcktes med tyg eller lock och begravdes djupt ner i en mosse. Eftersom mossen håller en jämn och låg temperatur, har lågt ph-värde och låg syrehalt, avstannar i stort sett oxidationen och bakterietillväxten. Nedbrytningen av smöret går så sakta att det ibland kan vara ätbart flera tusen år senare. En del av de urgamla smörfynden har blivit fossiliserade rätt igenom, men de som klarat sig har arkeologer och upphittare ibland skurit upp och smakat på.

Biokemisten Richard Evershed vid University of Bristol, Storbritannien, som är huvudförfattare till en ny studie om irländskt myrsmör i Scientific Reports, beskriver i en intervju smaken på bronsålderssmör som en blandning av parmesanost, bebiskräk och härsken mjölk.

Richard Evershed och hans kolleger har undersökt om det irländska myrsmöret verkligen är smör och inte talg från djur, något som visat sig vara fallet i vissa skotska fynd. Genom att göra isotopanalys av ett trettiotal olika myrsmör på Irlands nationalmuseum kunde man nu för första gången slå fast att objekten verkligen utgjordes av mjölkfett. Kol-14-metoden visade att museets myrsmör vara äldre än man tidigare trott – det äldsta från bronsåldern och cirka 3 700 år gammalt.

Redan för 4 000 år sedan, och kanske längre tillbaka, grävde alltså irländska mjölkbönder ner sina värdefulla smörbyttor.