När de överlevande kom till Sverige

Björkar och järnvägsspår – det svenska mottagandet av överlevande från nazisternas koncentrationsläger 1945

Mot slutet av boken Björkar och järnvägsspår ställer sig Mordechay Giloh frågan hur de som hade överlevt förintelse och koncentrationsläger förmådde skapa sig nytt liv. De bar på »en börda nästan för tung för att kunna bäras«.

Han vet vad han talar om, eftersom hans mor Zonia var en av dem som kom till Sverige 1945, efter att ha varit med om fruktansvärda umbäranden i såväl

Auschwitzbirkenau som Ravensbrück. Bokens största förtjänst är författarens inkännande och nyanserade historieskrivning om Zonia. Från hennes uppror mot familjetraditioner i det sena mellankrigstidens Polen, via misären i lägren och till rehabilitering i interneringslägret Doverstorp i Östergötland.

att hon inte förmådde att prata eller skriva om mycket av det som hon hade varit med om är inte förvånande. Författaren resonerar klokt kring svårigheterna med denna tystnad, men har icke desto mindre lyckats att skapa sammanhang i berättelsen, inte sällan med hjälp av tidigare forskning.

En hel del som har skrivits om flyktingmottagandet 1945 har handlat om mottagarperspektivet, det vill säga de svenska insatserna och reaktionerna. Det finns även exempel på böcker och artiklar av och om dem som anlände till Sverige.

Giloh lyckas med sin bok i många avseenden att förena de båda perspektiven. Även om det är de nyanländas erfarenheter som står i fokus, får läsaren också insikter i hur myndigheterna arbetade för att hantera ett stort antal problem kring situationer som sällan eller aldrig har varit aktuella förut.

Även Zonia och många andra överlevande stod inför nya utmaningar. Den ojämförligt svåraste var att hantera minnena från de mörka krigsåren. ph Ulf Zander

Professor i historia, Lunds universitet

❞Författaren lyckas att skapa sammanhang.❞