Newcastles dilemma
TRÄNARE KOMMER, TRÄNARE GÅR – ÄGAREN MIKE ASHLEYS CIRKUS I NEWCASTLE BESTÅR
Newcastle United har fått en ”Toon” som manager, Steve Bruce, Manchester Uniteds gamla fyrtorn till mittback. Men supportrarna är inte överförtjusta för att uttrycka det milt. Man ser det som ännu ett kapitel i ägare Mike Ashleys demontering av klubben från St James’ Park.
Hans första match med Newcastle United FC kunde inte ha blivit mer spektakulär. Pappa Joe hade i maj 1969 tagit med Steve Bruce till St James’ Park för att se returmötet i semifinalen av dåvarande Intertotocupen mot skotska Rangers.
Det slutade i en förlaga till senare tiders skandalmatcher i brittisk fotboll. När hemmalaget gjorde 2-0 invaderade tusentals skogstokiga skottar planen i en arena utsåld till sista plats, på den tiden 60 000. Det tog 20 minuter att tömma planen.
En då åttaårig Steve var både skrämd och ytterst fascinerad. Han blev en ”Toon”, inbiten fan av hemstadens svartvita klubb, för livet.
Senare, efter en ytterst framgångsrik karriär som spelare – han var en hörnsten när Manchester United nådde en ny storhetstid under Alex Ferguson och därefter en rimlig karriär som tränare, borde St James’ park ha jublat när nyheten kom i juni att Steve Bruce tar över. Ännu mer så då han tidigare tackat nej vid två tillfällen.
Men reaktionen blev den totalt motsatta.
Att efter tre säsonger ersätta spanjoren och världsmedborgaren Rafael Benítez med en coach med en spelidé hämtad i dinosauriernas tid var som att ersätta en skinande Bentley med en rostig Mini Cooper.
Det tyckte inte bara högljudda supportergrupper på St James’ Park – och den som varit bland 52 888 på arenan mitt i Newcastle vet hur högljutt det är. Nej, även lokala ikoner ifrågasatte starkt valet.
Alan Shearer, klubbens fixstjärna genom tiderna, höll exempelvis inte inne med sin negativism trots att han är personlig vän med Steve Bruce.
”Inte bli en marionett”
När Steve Bruce i somras höll sin första presskonferens under Newcastles försäsongsläger i Kina kunde han inte hoppa över den massiva kritiken. Men till synes samlad sade han relativt behärskat:
– Ni får inte missta er, jag går in i detta med öppna ögon. Jag vet att jag har en stor kostym att fylla, men jag är enormt glad att få den här chansen. Och jag kommer inte att bli marionett för någon.
Ett skäl till Bruces milda attityd är troligen att han vet att fler än han skulle ha fått liknande reaktion.
Huvudmålet för kritikstormen är vid dagens slut Mike Ashley. Ashley, en märklig self-made entreprenör och miljardär i olika sorters butikskedjor köpte klubben 2007. Efter en start när han om vartannat roade och provocerade fans av ”The Magpies” – en klassiker är när han fångas på film i klacken på nolltid svepande en pint lager ur ett plastglas – har uppfattningen senare cementerats att det är han och endast han som bär skulden till att Newcastle United inte regelbundet finns bland ”The Big Six” i Premier League.
Förra säsongen kom Newcastle på plats 13. Det innebar visserligen lite stabilitet för en klubb som spelade i Championship så sent som säsongen 2016/17. Men det är avsevärt svagare än en femteplats så sent som 2012. Och det är mycket långt från de
”JAG TROR ATT FANS HÄR I NEWCASTLE TÄNKER ATT MR ASHLEY KLIVER UPP PÅ MORGONEN OCH TÄNKER: ’VAD KAN JAG GÖRA I DAG FÖR ATT RETA VÅRA FANS?’”
nivåer som klubben befann sig för ett par decennier sedan.
1996 och 1997 innebar två vårar när de svartvita slutade tvåa i Premier League. Säsongen 1995/96 ledde man Premier League med 12 poäng i januari men lyckades tappa seriesegern till Manchester United i sista omgången.
– Jag drömmer fortfarande mardrömmar om hur vi kastade bort den titeln, har dåvarande tränaren Kevin Keegan sagt.
Men på den tiden överlevde klubben en motgång av det slaget.
2002/03 kom man med Bobby Robson vid rodret trea i Premier League och vann parallellt ett gruppspel i Champions League med bland andra Juventus. I det fortsatta gruppspelet hindrade bara avstängningar av Shearer och Craig Bellamy klubben från att nå riktigt långt, anser klubbens fans.
Säsongen efter, 2003/04, nådde man finalen i Uefacupen men förlorade mot Olympique Marseille. Under de åren var man ständigt topp fem i ligan.
Dagen A som i Ashley
Men så kom dagen A som i Ashley. Efter detta har frustrationen ständigt växt trots toppar som den 2012. Rent explosiv har ilskan blivit sedan det framkommit att Ashley tackat nej till flera potentiella köpare sedan de inte mött hans krav, motsvarande fyra miljarder svenska kronor.
Det är sådant som fått förre skyttekungen Michael Chopra att säga:
– Det den mannen gjort mot klubben är rent skamligt.
Förre backen Steve Howey har följt upp:
– Jag tror att fans här I Newcastle tänker att Mr Ashley kliver upp på
morgonen och tänker: ”Vad kan jag göra i dag för att reta våra fans?”
Med turbulensen i sommar kom Newcastle United självklart på efterkälken i silly season. Man tappade ledande spelare men inga anlände.
Men när man väl kom igång slog man till tungt. Brassen Joelinton värvades från Hoffenheim för en rekordsumma för att vara Newcastle, totalt kostar affären 450 miljoner svenska kronor.
Det var en uppenbart lättad Steve Bruce som efter nyheten poserade med en Joelinton som kommer att bära tröja nummer 9, som exempelvis Alan Shearer före honom.
Steve Bruce – och Mike Ashley – hade även kunnat notera några ljuspunkter redan före det.
En initialt massiv enighet från nio ledande supportergrupper om att bojkotta vissa nyckelmatcher – med devisen: ”Vi måste anfalla där det gör ondast för Ashley, plånboken!” – den har fått pyspunka.
12 000 länge osålda säsongskort går nu stadigt åt.
Dedikationen för klubbmärket har visat sig starkare än avskyn för Mike Ashley.
Dessutom: Steve Bruce har varit med om stränga dagar tidigare på St James’ Park. 2010 förlorade hans dåvarande klubb Sunderland Tyneside-derbyt mot Newcastle med pinsamma 5–1. Mot slutet sjöng Newcastles klackar: ”Cheer up, Steve Bruce” till melodin av The Monkees 1960-talshit ”Daydream Believer”.
Går man vidare från sådant är man kanske trots allt mannen att styra regalskeppet
Newcastle United.