Del­fin, späck­hug­ga­re och sjö­le­jon

Text: Ju­lia Thim­berg Sil­fwer­ling

Rädda Djuren - - Smått & Gott -

Del­fi­ner har ett eget språk

Det finns om­kring 30-40 oli­ka del­finar­ter i värl­den, men den vi of­tast tän­ker på när nå­gon sä­ger ”del­fin” är flasknos­del­fi­nen. Flasknos­del­fi­ner­na le­ver i floc­kar med 10-15 del­fi­ner i oli­ka åldrar där de um­gås tätt. Grup­per­na sim­mar i det vil­da mel­lan 6-10 mil var­je dag och dy­ker ut­an pro­blem ner till he­la 500 me­ters djup.

Att del­fi­ner gör ett klic­kan­de, skrat­tan­de lä­te viss­te du kanske re­dan, men viss­te du att de pra­tar med varand­ra på rik­tigt? Det finns fors­ka­re som har hit­tat be­vis på att del­fi­ner ro­par på varand­ra, att de pra­tar för att lö­sa pro­blem och att de kan kom­mu­ni­ce­ra si­na käns­lor. De har till och med namn på varand­ra. Var­je del­fin har en egen spe­ci­ell viss­ling som de all­tid sva­rar på, pre­cis som du sva­rar när nå­gon sä­ger ditt namn.

När en tes­tat att lå­ta del­fi­ner sam­ar­be­ta för att öpp­na en lå­da med mat har det vi­sat sig att de del­fi­ner som lyc­kats lö­sa upp­gif­ten pra­ta­de med varand­ra un­der ti­den, ett tyd­ligt tecken på att de har ett all­de­les eget språk.

Det finns per­so­ner som job­bar med att för­sö­ka lä­ra sig del­fi­ner­nas språk och de hop­pas att vi i fram­ti­den ska kun­na pra­ta med del­fi­ner på de­ras eget språk. Vad tror du del­fi­ner­na ha­de be­rät­tat för oss?

Späck­hug­ga­re är jät­te­bra på att här­mas

Späck­hug­ga­re är de sto­ra svart­vi­ta va­lar­na som fak­tiskt ock­så till­hör fa­mil­jen del­fin, även om de är väl­digt oli­ka flasknos­del­fi­ner­na! De le­ver pre­cis som flasknos­del­fi­nen i grup­per och gil­lar att le­ka och um­gås. De är ock­så jät­te­bra på att sam­ar­be­ta med varand­ra.

Späck­hug­ga­re är sto­ra och maf­fi­ga djur, om­kring 8 me­ter långa. De kan sim­ma upp till 100 mil per dag.

En all­de­les ny upp­täckt som gjorts i år är att späck­hug­ga­re kan här­ma män­ni­skors ljud. Det finns ljud­in­spel­ning­ar där späck­hug­ga­re sä­ger ”hel­lo” (eng­els­ka för hej), räk­nar till tre, gör prutt­ljud och sä­ger ”bye bye” (eng­els­ka för hej­då). Fors­ka­re vet in­te än om späck­hug­gar­na för­står vad or­den be­ty­der, men är det in­te fan­tas­tiskt att de kan här­ma oss? Det finns fak­tiskt ba­ra någ­ra få djurar­ter som kan här­ma

and­ra djur. Fors­ka­re misstänkte se­dan ti­di­ga­re att späck­hug­ga­re kan här­ma bå­de ha­jar och del­fi­ner, men att de kan här­ma även land­le­van­de ar­ter var nytt.

En an­nan sak som är ro­lig med späck­hug­ga­re är att de pra­tar oli­ka di­a­lek­ter. Di­a­lek­ter­na tros upp­stå för att de tar ef­ter språ­ket från de grup­per de le­ver i, när de pra­tar med varand­ra. De­ras di­a­lek­ter kan va­ra allt från gans­ka li­ka, som stock­holms­ka och gö­te­borgs­ka, el­ler jät­te­o­li­ka som svens­ka och ki­ne­sis­ka. Tror du att en späck­hug­ga­re från Ark­tis skul­le kun­na pra­ta med en späck­hug­ga­re från Sy­da­me­ri­ka?

Sjö­le­jon är ett av de mest so­ci­a­la dju­ren i värl­den

Chris Fen­nel/shut­ter­stock.com

Sjö­le­jon, el­ler öron­säl som de ock­så kal­las, le­ver längs kus­ter­na i de nord­öst­ra de­lar­na av Stil­la Ha­vet, det sto­ra ha­vet som lig­ger mel­lan Ame­ri­ka och Asi­en. De le­ver i sto­ra floc­kar som kan bli väl­digt hög­ljud­da, för sjö­le­jon äls­kar att pra­ta! De pra­tar in­te rik­tigt som du och jag gör, ut­an mer likt hun­dar ef­tersom sjö­le­jon fak­tiskt skäl­ler, men de har väl­digt många oli­ka sät­ta att skäl­la på.

Ett mam­ma-sjö­le­jon har ett spe­ci­ellt skall när hon vill ro­pa på sitt barn, och barn­sjö­le­jo­net har ett spe­ci­ellt skall när hen vill sva­ra sin mam­ma, vil­ket är bra ef­tersom de le­ver i sto­ra fa­mil­je­grup­per som spe­ci­ellt un­der par­nings­sä­song­en kan bli sto­ra, liv­li­ga ko­lo­ni­er. Om fa­ra ho­tar grup­pen så trum­pe­tar de en hög var­nings­sig­nal och ha­nar­na har spe­ci­el­la skall de gör när de ska täv­la om re­vir med and­ra ha­nar.

Sjö­le­jon som av nå­gon an­led­ning är en­sam­ma blir myc­ket leds­na, de be­hö­ver få pra­ta och le­va i grupp för att må bra. Om de är en­sam­ma slu­tar de äta och blir sju­ka, li­te som du sä­kert ha­de bli­vit led­sen om du in­te ha­de nå­gon att pra­ta med.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.