Från hemlös till älskad familjemedlem – en katthemskatts resa
Mitt namn är Ozzy. Eller egentligen heter jag Osborne af Mörtnäs. Fint namn, eller hur? Med det namnet kan en nästan tro att jag är kunglig, men det är jag inte. Mitt liv började långt ifrån slott och kungligheter. Jag föddes utomhus, utan ett hem, och fortsatte leva så tillsammans med flera andra katter till jag fyllde fyra år. Min tid som hemlös var väldigt läskig. Det finns mycket faror därute för oss katter som saknar hem och det hade kunnat sluta illa för oss. Som tur var blev vi upptäckta av några snälla människor som såg till att vi fick komma in till ett katthem och få hjälp. Vi fick inte plats att flytta till samma katthem allihop, men jag och bästisen Rogge kom till samma ställe i alla fall och det är jag väldigt glad för.
Det första som hände när jag kom in var att jag fick vila upp mig i ett eget rum på ett ställe som människorna kallade för isoleringen. Sedan blev alla vi katter avmaskade, kastrerade, Idmärkta och vaccinerade. Efter några veckor fick jag och kompisarna en till vaccination och sedan var vi redo att flytta ut till de andra katterna på katthemmet och bo tillsammans med dem. Därute kom det ibland människor på besök som letade efter nya familjemedlemmar, men det dröjde lite innan min och Rogges familj kom.
Vi bodde på katthemmet i nästan tre år. Det fanns några som var intresserade av oss under den tiden, men de som jobbar på katthemmet är väldigt
Selma är 10 år och tillsammans med sin mormor Ulla sätter hon upp hemmagjorda affischer om djurrätt och miljö runt omkring i Mariefred där hon bor. Hon berättar att hon kom på idén att göra affischer en dag på vägen till skolan medan hon och hennes mormor pratade om vad barn kan göra för att påverka.
– Jag ville göra något för att hjälpa djuren, säger Selma.
Som barn kan det vara svårt att nå ut till vuxna, men genom att rita, skriva och klistra ihop affischer har hon kunnat sprida information om djurrätt och vego runt om i sin hemstad.
– Det är roligt att skriva och rita, och att andra får se att det är dåligt att äta kött och mjölk och ägg.
När Selma kommer på en idé till en bra affisch skriver hon ner den på en lapp om hon inte kan börja jobba direkt. Hemma hos mormor Ulla har hon en hel hög med färdiga affischer som är redo att sättas ut. De brukar sätta upp affischer på anslagstavlor, busskurer och ibland på tågstationen, men bara på platser där det är tillåtet att affischera och aldrig över någon annans affisch.
I början smög de ut på natten för att sätta upp affischerna.
– Det verkade lite roligt att hålla det hemligt först och sedan avslöja det, berättar Selma.
I Mariefred är det några som har börjat kommentera de fina affischerna och även om andra affischer brukar rivas ner, så sitter Selmas nästan alltid kvar. Bara en gång har en affisch blåst ner eller rivits bort. Och Selma tycker att fler borde testa att sätta upp affischer.
– Det hade varit bra om minst en i varje stad gjorde affischer och satte ut, säger Selma, så skulle alla veta vad som är bra och dåligt för djuren och miljön!
Med sina affischer når Selma ut till många människor med djurvänliga budskap, och kan få dem att tänka till kring att göra djurvänliga val i sin vardag.
Heja Selma säger vi!