TOHOKU & HOKKAIDO
Japans största dragplåster är Tokyos storstadsmyller och Kyotos tusentals tempel och helgedomar. För naturälskaren rekommenderas dock ett besök till Tohoku och Hokkaido, de nordliga delarna av landet. RES har utforskat några av de mest spektakulära platse
Japans största dragplåster är Tokyos storstadsmyller och Kyotos tusentals tempel och helgedomar. För naturälskaren rekommenderas dock ett besök till Tohoku och Hokkaido, de nordliga delarna av landet. RES korrespondent Said Karlsson som bott i Tokyo har utforskat några av de mest spektakulära platserna.
Nästan helt ljudlöst glider Shinkansen in på stationen i Tokyo. Det smått legendariska snabbtåget med sitt karakteristiskt näbbformade lok firade nyligen femtioårsdag, men just det här exemplaret är en splitterny variant som togs i bruk våren 2016 i samband med att snabbjärnvägsnätet som knyter ihop de flesta delar av Japan slutligen förlängdes till Hokkaido, landets nordligaste ö, via en fem mil lång undervattenstunnel. En högtalarröst meddelar att det är tid för avgång och önskar oss en trevlig resa. Shinkansentågen är bland annat välkända för sin extrema punktlighet och tåget både börjar och slutar sin resa med sekundprecision. Dagen till ära reser jag i ”Gran Class”, den allra lyxigaste varianten. Vagnen har bara plats för 16 passagerare. Sätena är oförskämt breda, och vi passas upp av en värdinna som snabbt ger oss vad vi än pekar på i menyn. Utöver en traditionell japansk lunchbento ingår även obegränsat med dryck under hela resan i biljettpriset.
En timme efter avgång har vi sedan länge lämnat Tokyos förorter bakom oss. Nu består utsikten uteslutande av japanska jordbrukslandskap, inramade av berg långt borta vid horisonten. Vi susar fram i 320 kilometer i timmen. Utsikten är magnifik och servicen så generös att passagerarna i sätet bredvid mitt, ett par i 70-årsåldern, redan har börjat snubbla på orden. Själv håller jag mig till juice från nyplockade äpplen från Aomori för stunden. Jag har trots allt en lång resa framför mig och norra Japan är bland annat känt för sina många hyllade sakebryggerier.
Omkring fyra timmar senare är vi framme i Hakodate, Shinkansen-nätets nordligaste station. Härifrån fortsätter resan med hyrbil längre in mot denna sparsamt befolkade ös mer centrala delar och till slut är vi framme i Tomamu, en smått surrealistisk resortstad där fyra tornliknande hotell, 36 våningar höga, har smällts upp i en i övrigt öde dal, omgiven av magnifika bergslandskap.
Vid sidan av hotellbyggnaderna består resorten även av ett par smakfulla restauranger, en inte fullt lika smakfull vattennöjespark och ett vid en sjö beläget bröllopskapell av kal betong och glas, signerad stjärnarkitekten Tadao Ando.
Under efterkrigstiden gick Japans ekonomi som tåget. Många av de som blev rika på de skenande fastighetspriserna använde pengarna till att sjösätta närmast överambitiösa projekt i stil med detta. Detta var under 1980- och första halvan av 1990-talet, en period som i dag med facit i hand döpts till ”bubbeleran”. Den ekonomiska drömmen sprack kort därefter och många liknande platser har i dag mer eller mindre förfallit. Hoshino Resorts Tomamu är ett av förhållandevis få undantag. De unika omgivningarna i kombination med de högklassiga faciliteterna gör att det fortfarande är stor efterfrågan på rummen här. Besökarna består till stor del av barnfamiljer. De flesta som reser hit gör det för att åka skidor. Själv har jag kommit för att titta på moln.
På en av de omgivande bergstopparna gör geografin i kombination med de metrologiska förutsättningarna att det ofta går att se unkai, ”ett hav av moln”, svepa förbi. Den närmsta toppen ligger drygt tusen meter över havsnivån och har en direktförbindelse med hotellet nedanför via en lift. Halv fem varje morgon börjar besökarna forslas upp. En skylt i hotellobbyn meddelar att ofördelaktiga väderförhållanden gör att vi bara har 30 procents chans att se molnhavet just den här morgonen. Jag är för yrvaken för att registrera någon besvikelse över beskedet och snubblar in i en skyttelbuss som tar mig vidare till liften. Solen har fortfarande inte gått upp, resan upp till toppen görs omgiven av ett kompakt mörker och bitande kyla.
Väl där uppe hittar jag ett kafé, ett litet bageri som serverar frukost och givetvis ett par ordentliga utsiktsplattformar dit jag beger mig med raska steg. Sakta börjar himlen skifta färg. Först mörkblått, sedan lila, sedan rosa och sedan följer ett fyrverkeri av färger som ingen kamera kan göra rättvisa men som alla ändå försöker dokumentera. Slutligen bländas vi av de första solstrålarna. Få av åskådarna kan hålla inne med sin förtjusning. Här och där sveper tussar av moln förbi nere i dalen och det tar uppemot en timmes huttrande innan jag fått nog av den spektakulära showen.
Även om något fullskaligt molnhav aldrig uppstår just den här morgonen så är upplevelsen fantastisk och väl värd både den långa resan hit och det smått brutala uppvaknandet klockan fyra på morgonen.
Nästa dag beger jag mig söderut, tillbaka till Honshu, Japans ”huvudö”. På vägen dit passar jag på att stanna i Sapporo, norra Japans största stad känd bland annat för att vara Japans ena nudelhuvudstad (Fukuoka, cirka 150 mil i sydvästlig riktning, är den andra). Här äter jag en skål värmande miso ramen på Sumire, en av de mest välkända ramenhaken i hela landet. Väggarna är tapetserade med signaturer från de många kändisar som tittat förbi genom åren. Inte bara väggarna förresten, hälsningarna från såväl välkända musiker, tv-profiler och basebollstjärnor har blivit så många att restaurangägarna börjat sätta fast dem i taket också. Och jodå, maten är god men inte fantastisk. Handen på hjärtat har jag ätit bättre ramen i Tokyo.
Efter lunchen passar jag även på att göra en avstickare till Moerenuma Koen, en av Japans mest spektakulära stadsparker, även den en av bubbelerans många ögonbrynshöjande artefakter. 1982 bad Sapporos kommunpolitiker den amerikansk-japanska konstnären Isamu Noguchi att förvandla vad som då var en stor soptipp till en stadspark i världsklass. Projektet blev helt färdigt först 2005. Här samsas geometriska skulpturer med perfekt formade kullar från vars toppar vi besökare bjuds på svindlande vyer av tvåmiljonersstaden och dess omgivningar. Parken är en populär destination, i synnerhet för arkitekturintresserade, som går utmärkt att besöka året runt. I en stor glaspyramid hittar jag ett litet museum tillägnat parkens skapare, som dessvärre aldrig hann uppleva platsen personligen då han gick bort 1988.
Väl tillbaka på Honshu hoppar jag av Shinkansen i Aomori där jag byter till ett lokaltåg som tar mig längs med öns västra kust. Japan har ett av världens mest välutbyggda järnvägsnät, med linjer som stundtals är lika mycket en turistdestination i sig som enkom ett transportmedel. Gono-line, som jag just nu befinner mig på, är en av storfavoriterna hos landets många järnvägsfantaster. Det är inte svårt att förstå varför. Större delen av sträckan går så nära vattenbrynet att saltvattnet stänker mot tåget. Vi passerar sömniga små fiskebyar, karga bergsplatåer och en och annan sandstrand på väg mot vår slutdestination –nationalparken Shirakami-Sanchi. Tågfönstren är extra stora och vid några av de mest spektakulära platserna längs rutten bromsar tåget in och en speakerröst upplyser oss om att ett gyllene fototillfälle inom kort kommer uppenbara sig.
Ett par stopp innan vi är framme hoppar två musiker ombord med varsin shamisen, ett stränginstrument med anor från just den här delen av landet. Speakerrösten talar om att en konsert strax börjar i vagn nummer ett och jag skyndar mig dit. Några minuter senare klappar jag takten till traditionella japanska folkvisor som
alla andra i vagnen sjunger med till och blir bjuden på öl av ett par äldre män som tycker att jag ser ut som ”den där killen som uppfann Facebook”. Jag dricker upp och konstaterar att det är dags att gå av. S
hirakami-Sanchi är en av Japans största nationalparker och tack vare sin unika flora och fauna även världsarvsklassad av Unesco. För naturälskaren finns det en uppsjö av aktiviteter att välja bland. Jag väljer ett av de mer lättillgängliga alternativen, att vandra en kortare rutt längs med flera småsjöar som uppstått till följd av den geologiska aktiviteten i området. Mer avancerade besökare tenderar att sikta på någon av de många vandringslederna som leder upp till någon av de omgivande bergstopparna. Längs med min vandring hittar jag ett litet tehus där vatten direkt från en av de små bäckarna som rinner förbi används för att brygga en kopp grönt matcha-te. Ett par kvinnor som verkar väldigt bekanta med trakterna talar om för mig att vattnet här är så rent att jag kan dricka det direkt från bäcken, jag prövar och inga protester hörs från varken min gom eller mage.
Vid sidan av de många klarblåa sjöarna längs med vandringsleden har även den geologiska aktiviteten i området gett upphov till ett annat fenomen som lockar turister till den här delen av landet – otaliga onsen, källbad med hett vatten uppvärmt av naturens egna krafter.
Furofushi är ett av landets äldsta onsen och en omåttligt populär destination bland japanerna själva. Namnet betyder ordagrant ”inte åldras, inte dö” och anspelar givetvis på de hälsomässiga konsekvenserna som ett dopp i källan anses bidra till. Huruvida detta faktiskt stämmer eller ej låter jag vara osagt, men däremot kan jag intyga att det här måste vara en av de mest spektakulära platserna för varma källbad jag någonsin varit på. De geologiska egenskaperna ger det 49-gradiga vattnet en tydligt gulbrun färg som kanske inte ser så aptitlig ut men som sägs göra underverk för huden. Den mest eftertraktade källan ligger utomhus, precis vid kanten av Japanska havet och är en utmärkt plats att betrakta solnedgången från. För att kunna göra detta krävs dock att du övernattar här. Rummen är få och efterfrågan hög, så det rekommenderas att du bokar i god tid om du planerar ett besök. Fram till och med klockan fyra på eftermiddagen är lyckligtvis källan öppen för alla.
Nästa dag reser jag via Sendai till Yamagata, cirka 40 mil söderut. Strax utanför staden ligger ett av landets mest egensinniga buddhisttempel, med anor från 800-talet. Det formella namnet på det här tempelområdet är Risshakuji, men de flesta kallar platsen Yamadera, vilket kort och gott betyder ”bergstemplet” och utmärkt summerar vad det hela handlar om. För att komma upp till huvudbyggnaderna krävs en promenad på omkring tusen trappsteg, men det är inte alls så jobbigt som det låter. Det finns gott om viloplatser längs vägen upp och vandringen är kantad av så väl gravplatser som imponerande bergsväggar och dussintals statyer. Varje liten detalj har en egen historia, för att ta del av den rekommenderas att du tar hjälp av någon av de många guiderna som går att anlita för en billig peng nere vid tågstationen. V
äl uppe möts vi av flera imponerande tempelbyggnader. De som lämnar starkast intryck är Kaisando och Nokyodo, den förstnämnda en imponerande byggnad tillägnad templets skapare Jijaku Daishi – i dag en kulturarvsklassad byggnad som dessvärre inte är öppen för allmänheten längre. Nokyodo är en mindre rödfärgad byggnad som en gång i tiden användes av munkar som kopierade heliga skrifter som en del av sin träning. De båda byggnaderna ligger längst ut på en klippa med dalen och de omgivande bergstopparna som bakgrund.
Inte långt därifrån ligger paviljongen Godaido, ett observationsdäck som bjuder på en svindlande utsikt över dalen nedanför. Jag pustar ut samtidigt som jag ser det sista solljuset svepa över de gröna vidderna innan jag beger mig ner igen. Inte långt därefter sitter jag återigen på Shinkansen, på väg tillbaka till Tokyos blinkande lampor och skyskrapor. Efter några dagar bland Japans naturskatter är det dags att bege sig tillbaka till verkligheten igen.