Jag trodde jag var unik…
Jag kom nyligen hem från en underbar resa i Kapstaden med omnejd. Anledningen till resan var ett bröllop vid Camps Bay och allt var verkligen vackert som en saga när vi bevittnade brudparets ”I do!” i solskenet mot en kuliss av strand och hav.
Men låt oss backa bandet lite. Till en sedelärande episod som utspelade sig fem dagar tidigare när vi landade på Kapstadens flygplats. Min resväska är grön. Jag tycker om färgen, men framför allt gillar jag att snabbt kunna hitta min väska på rullbandet vid bagageutlämningen.
I en värld där majoriteten av resväskorna antingen är svarta eller grå sticker färgen grön ut, men då väskan är av ett populärt märke och av relativt ny modell har jag för säkerhets skull också prytt den med en stor, kycklinggul adresslapp i läder. För att den omöjligt ska kunna blandas ihop med någon annan.
Vi satt på några av de sista raderna i planet och passerade således igenom passkontrollen tillsammans med den senare klungan av passagerare. När vi nådde bagagebandet var den redan i full karusell och jag fick ganska omgående syn på min säregna väska och lyfte ner den från bandet. Bara för att upptäcka att den inte var min.
Den hade samma färg, var av samma modell, var prydd med en kycklinggul adresslapp – men med ett helt annat namn. Blicken började frenetiskt flacka bland de passagerare som med raska steg var på väg mot utgången. Ingenstans såg jag en likadan väska.
Magkänslan sa att min resväska hade lämnat byggnaden, men kanske, kanske hade fanns den ändå kvar någonstans? Men tji fick jag. När bandet väl slutade snurra stod jag där som Stig-Helmer och tittade på det enda bagage som ingen plockat upp: min väskas look - a like.
På senare tid har man varnat för att sätta ut sina kontaktuppgifter på sin resväska, men i det här fallet är jag väldigt glad över att både jag och den omedvetna ”tjuven” hade ifyllda adresslappar. Jag lyckades lokalisera henne på ett hotell i området och eftersom det fortfarande var tidigt på dagen hade hon ännu inte upptäckt sitt misstag.
Liksom jag trodde hon att hennes bagage var unikt. Väskorna hamnade slutligen hos sina rättmätiga ägare, slutet gott, allting gott. Vad är då den här anekdotens sensmoral? Jo, om du vill vara säker på att vara unik – då måste du överdriva ordentligt. Eller ska man göra precis tvärtom? En svart, anonym väska är kanske det säkraste valet ändå. Den lär ju ingen ta utan vidare…