GLAMPING

Vi vak­nar med so­len. Går bar­fo­ta rakt ut i en ci­t­ron­od­ling. Ing­en syns till, så vi smy­ger nak­na bort till vår egen ute­dusch. Plöts­ligt in­ser vi att vi har fun­nit den to­ta­la fri­he­ten – ut­an att gö­ra av­kall på be­kväm­lig­het.

RES Travel Magazine - - INNEHÅLL - Text: FREDRIK RICHTER Fo­to: CAROLINE RICHTER

Fe­no­me­net glamping – en ord­lek med ”gla­mour” och ”cam­ping” – är ing­en flu­ga ut­an här för att stan­na. Kom­bi­ne­ra cam­pan­dets fri­hets­käns­la med ho­tel­lets be­kväm­lig­he­ter och njut av en na­turupp­le­vel­se med guld­kant.

Bel­la Baia lig­ger på en klipp­vägg på Amal­fi­kus­ten. Här har det od­lats fi­kon, ci­tro­ner och vindru­vor i hund­ra­tals år och än­da se­dan 1400-ta­let i fa­mil­jen Lan­dis re­gi. Men när Ven­tu­ri­no Lan­di tog över mar­ken för tio år se­dan såg han en an­nan po­ten­ti­al för det na­tur­skö­na om­rå­det – tu­rism. Han bör­ja­de att fun­de­ra på hur mar­ken skul­le kun­na ex­plo­a­te­ras ut­an att ta bort trä­den el­ler för­stö­ra far­men. Här på Amal­fi­kus­ten är reg­ler­na näm­li­gen stränga för den som vill byg­ga nytt och ge­nom­fö­ra tu­rist­pro­jekt, och att sam­ti­digt be­va­ra mil­jön var en ut­ma­ning.

– Då slog det mig plöts­ligt! Jag skul­le hit­ta sto­ra, snyg­ga och be­kvä­ma tält och pla­ce­ra dem på ter­ras­ser­na, sä­ger Ven­tu­ri­no och ges­ti­ku­le­rar na­po­li­tanskt.

Obe­kvämt och ogla­mou­röst. Cam­ping fö­re­gås in­te all­tid av det bäs­ta av ryk­ten, men i Ven­tu­ri­no Lan­dis ska­pel­se kom­mer des­sa på skam. Här cam­par man in­te, här glam­par man. Glamping – en ord­lek av gla­mour och cam­ping – har växt fram som ett al­ter­na­tiv för de som vill se­mest­ra när­ma­re na­tu­ren, men sam­ti­digt so­va be­kvämt och slip­pa bli ovän­ner för att det fat­tas tält­pin­nar. Fe­no­me­net upp­trä­der i fle­ra for­mer – in­red­da can­va­stält som smäl­ter in i om­giv­ning­en, lyx­i­ga hus­vag­nar, stu­gor och träd­ko­jor – med den ge­men­sam­ma näm­na­ren att man an­län­der till ett fär­digt bo­en­de med bäd­dar, to­a­lett och mo­der­na mat­lag­nings­möj­lig­he­ter. En kom­bi­na­tion av ho­tel­lets be­kväm­lig­he­ter och den fri­hets­käns­la och även­tyr­lig­het som cam­pan­det in­ne­bär.

Hän­för­da av ut­sik­ten slår vi oss ner ut­an­för vårt tält på ci­tro­nav­sat­ser­na. Årets förs­ta skör­de­pe­ri­od är över och i väntan på den and­ra får vi bo un­der ett tak av grön­gul frukt. Med lin­ba­nan som nor­malt an­vänds för att trans­por­te­ra ci­tro­ner och vindru­vor skic­kas vårt ba­gage från vägen ovan­för klip­pan ner till ter­ras­sen. Vat­ten finns na­tur­ligt från ber­get och det som ci­tro­ner­na in­te or­kar dric­ka kan vi tack va­re be­vatt­nings­sy­ste­met dis­ka och du­scha i med gott sam­ve­te.

Täl­ten är ut­rus­ta­de med tjoc­ka, upp­blås­ba­ra madras­ser, lam­por och elut­tag. Och det går all­de­les ut­märkt att stå rak­lång i dem. Se­mester­hjär­nan får snart två frå­gor att brot­tas med. Får man ploc­ka av ci­tro­ner­na ovan­för ens hu­vud? Och vad kan man egent­li­gen la­ga för mat av dem? Li­te får man ploc­ka, åt­minsto­ne för eget bruk, be­stäm­mer vi oss för. Och in­spi­re­ra­de av en av Amal­fi­kus­tens parad­rät­ter, lin­gu­i­ne al li­mo­ne, och be­grän­sa­de av ut­bu­det och si­es­tan i den lil­la livs­me­dels­bu­ti­ken ska­par vi vårt eg­na re­cept.

Det är lätt att glöm­ma tid och rum på Bel­la Baia och in­te minst att vi fak­tiskt har gran­nar. Först vid det ge­men­sam­ma utekö­ket blir vi varse om det se­na­re och fast det ha­de va­rit

skönt att ha sitt eget, ska­par sam­lings­plat­sen na­tur­li­ga mö­ten. I jak­ten på en vin­öpp­na­re möter vi det dans­ka pa­ret Katri­ne och An­ne och da­gen där­på åker vi sam­ma buss in till den lil­la sta­den Po­si­ta­no.

– Vi har all­tid haft pro­blem att hit­ta en se­mes­ter som pas­sar oss bå­da. Jag är fri­lufts­män­ni­ska och äls­kar na­tu­ren och allt som kom­mer med li­vet i det fria. Katri­ne är stor­stads­män­ni­ska som of­tast ba­ra pac­kar ner hög­klac­kat och ha­tar att so­va i sov­säck. Nu kan vi äntligen mö­tas och bå­da är super­nöj­da, be­rät­tar An­ne.

– Glamping må kännas re­la­tivt nytt, men egent­li­gen har vi män­ni­skor länge sökt oss till det lyx­i­ga i na­tu­ren. Sa­fa­ri är ba­ra ett ex­em­pel, fyl­ler Katri­ne i.

Det finns ba­ra sju tält på an­lägg­ning­en, men Ven­tu­ri­no mot­står fres­tel­sen att ut­ö­ka sin verk­sam­het. Han dri­ver glam­ping­en vid si­dan av sitt van­li­ga jobb som ad­vo­kat och den be­grän­sa­de ti­den, i kom­bi­na­tion med vil­jan att sät­ta kva­li­tet fö­re kvan­ti­tet, gör att han in­te vill ut­ö­ka. Tack och lov, sä­ger vi som för­läng­er vår vis­tel­se fle­ra gång­er tack va­re den fa­mil­jä­ra och per­son­li­ga käns­lan.

En dag föl­jer vi Ven­tu­ri­no på en tur på en av de stör­re ter­ras­ser­na. Han be­rät­tar att han an­vän­der fruk­ten i allt när han själv la­gar mat. I stäl­let för salt till ex­em­pel. Han ger oss även en snabb­lek­tion i pro­duk­tio­nen av li­mon­cel­lo och be­rät­tar att en av hem­lig­he­ter­na är att an­vän­da grön­gu­la ci­tro­ner i stäl­let för gu­la. Och att den ska dric­kas is­kall, di­rekt från fry­sen.

– Jag lo­var er att jag gör den bäs­ta li­mon­cel­lo ni sma­kat, sä­ger Ven­tu­ri­no med en all­var­lig och över­ty­gan­de min.

Vår sista kväll kom­mer han över till vårt tält med två flas­kor som vi får som ett min­ne. Vi är inga ny­bör­ja­re när det kom­mer till li­mon­cel­lo, men Ven­tu­ri­no har rätt, den är verk­li­gen nå­got all­de­les ex­tra.

Amal­fi­kus­ten är kanske den all­ra vack­ras­te de­len av Ita­li­en. Att dis­ka har ald­rig känts här­li­ga­re än med den­na ut­sikt.

Bor­ta bra, men hem­ma bäst. Det är lätt att väl­ja bort kro­gen med den här ut­sik­ten från det eg­na kö­ket.

Det är 224 lät­ta trapp­steg ner till mor­gon­dop­pet.

På Bel­la Baia finns sto­ra, luf­ti­ga can­va­stält – som går att stå rak­lång i! Ja, så långt från det gam­la två­man­na­täl­tet man kan kom­ma helt en­kelt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.