IBIZA
På hundra år har Ibiza gått från fattig glesbygd till tummelplats för de rika och berömda. Däremellan har ön hunnit vara kulturell smältdegel, hippiehangout och partymecka. Nu svänger pendeln tillbaka mot det naturliga och genuina.
Partyön som är så mycket mer än dunkadunka och sena nätter. Den vackra Medelhavsön har många ansikten och här finner du även lugnet på landsbygden, småskaligheten i de gamla byarna, egna badvikar och mysiga gårdar att bo på. Journalisten Bengt Åkesson bor delvis på ön sedan många år tillbaka och fotograf Pär Olsson har hoppat över från grannön Mallorca för att föreviga denna.
M ina bästa minnen från Ibiza handlar om lugn, avskildhet och naturupplevelser. Flip-floppa ner till en strand för ett morgondopp. Lunch på norra sidan där man kan få se rovfåglar glidflyga över klippväggarna och känna vinden från Santa Ines-dalen som doftar oregano, salvia och tall. Vandra längs den svårtillgängliga stigen från slutet av Playa d´en Bossa till Las Salinas på eftermiddagen och chilla med vänner på Experimental Beach medan solen färgar himlen röd bakom Codolarstranden.
Så konstigt då att det inte går att berätta att man ska till Ibiza utan att folk himlar med ögonen, tar några danssteg och väser ”untz, untz, untz”. Den version av Ibiza som fastnat i alla svenska skallar är Partyön Ibiza. Visst kan man festa här alla veckans dagar – en vän till mig kallar ön ett nöjesfält för vuxna – men om begreppet ”att kunna ha två tankar i huvudet samtidigt” gäller någonstans så är det just på Ibiza. Ja, här måste man faktiskt ha dussintalet tankar i huvudet samtidigt.
För Ibiza har så många lager. Om man undviker den ökända charterorten San Antonio och några kilometer längs playan utanför Ibiza stad. Om man är lite nyfiken på historien och gör sig besväret att ta sig ut ”på landet”… får man se något annat.
Kampen om utrymmet ökar. Naturen kommer i andra hand när provinspolitikerna bygger bort bostadsbristen, asfalterar och breddar vägar. Antalet besökare eskalerar – den stora dippen efter finanskrisen är nu ett minne blott. Fyra miljoner semesterfirare väljer denna lilla plätt i Medelhavet – och nästan alla under sommarmånaderna. Turister innebär efterlängtade inkomster och fler arbetstillfällen på en ö som drabbades hårt av lågkonjunkturen och räntekrisen, men naturresurserna är ändliga och det blir konflikter om byggrätter, vattenbrist och köer.
Ön präglades länge av att den var så isolerad – en fattig glesbygd som tidvis drabbades av hungersnöd på vintrarna ända in på 1950-talet. Redan vid sekelskiftet 1900 kom konstnärer som Sorolla och Soler för att njuta av stillheten och avbilda det speciella ljuset. På 1950-talet blev det en fristad för författare och beatniks. På den tiden var flygplatsen bara en landningsbana för militären, alla andra anlände med båten Jaime I från Barcelona som anlöpte hamnen i Ibiza stad en gång i veckan. Laurie Lee, författaren bakom bästsäljaren Cider with Rosie, bosatte sig på ön och beskrev den som ”Very rough and brutish. Very backward. No cars and no society.”
På 1960-talet anlände vietnamdesertörer, hippies och popmusiker. Hippierörelsen blev stor. På söndagsmarknaden i San Juan kan man fortfarande möta överlevare från den perioden som minglar tillsammans med barn, barnbarn och andra som också lockats av alternativa livsstilar och slagit ner sina bopålar här. Många som intresserar sig för österländsk religion, yoga, mediation, ayurveda och tantra bor i omgivningarna kring den idylliska havsviken Benirrás.
En av dagens superklubbar, Pacha, såg dagens ljus redan på hippietiden. Ricardo Urgell, som redan hade drivit en nattklubb i Sitges söder om Barcelona i några år, öppnade Pacha i en ombyggd gammal lantgård i utkanterna av Ibiza stad 1972. Det var få som trodde att han skulle kunna konkurrera med öns andra nattklubb, Lola’s, som låg i gamla stan, men se det gjorde han. I slutet av 1970-talet växte öns status som nöjesmetropol när Pepe Roselló öppnade klubben Ku, där man dansade runt en pool under stjärnorna och som lockade kända gäster som Grace Jones, Amanda Lear och Julio Iglesias.
1970-talets bohemiska hippiestil ersattes av 1980-talets glamourösa lyxflört. Glamrocken var en föregångare, punken var en avstickare (åtminstone på Ibiza), sedan kom Wham och spelade in videon till Club Tropicana på lanthotellet Pike’s nära San Antonio samtidigt som Spandau Ballet, Tina Turner, Sting och Bob Marley gjorde ön till en favoritdestination. Kulmen på den epoken kanske var när Freddie Mercury och Montserrat Caballé sjöng och spelade in OS-låten ”Barcelona” på just Ku. I
mitten av 1990-talet började någon spela musik från en klubb i Chicago som hette House – en helt ny musikstil som ynglade av sig i deep house, acid house, balearic beats, eurotechno – och samtidigt började innedrogen ecstasy dyka upp på ön. Enligt några föddes hela 1990-talets mode, smak och popkultur en natt på Amnesia på Ibiza 1987…
En senare höjdpunkt i nöjeshistorien var när klubben Manumission emigrerade från Manchester till Ku (som då hade bytt namn till Privilege) varje sommar under slutet av 1990-talet. De som var där minns galna nätter med livesex på scenen, ett cirkusmenagerie av dansare, transor, trapetskonstnärer och andra efemära existenser och så efterfesterna på Manumission Motel, en ombyggd före detta bordell (numera riven) som låg vid infartsrondellen till Marina Botafoch där hela Manumission-teamet bodde.
Manumissionperioden sammanföll med dygnslånga rave- och trancefester på stränder och udda platser. Avantgardegrupper som The Prodigy, Grove Armanda, Basement Jaxx och Chemical Brothers kom till ön och samtidigt började dj-arna få stjärnstatus, det var till exempel Fatboy Slim, Carl Cox, Bob Sinclar och senare
Så konstigt att det inte går att berätta att man ska till Ibiza utan att folk himlar med ögonen, tar några danssteg och väser ”untz, untz, utz”.
Tinie Tempah, Diplo, Solomun och Swedish House Mafia.
I början av 1990-talet ville den kända affärsmannen Abel Matutes bygga semesteranläggningar vid de kilometerlånga ständerna på halvön vid de mångtusenåriga saltbassängerna, Las Salinas. Opinionen blev så stark att Matutes fick backa, och i dag är Salinas-området och hela arkipelagen mellan Ibiza och Formentera ett omhuldat naturreservat. Protesten visade att när naturrörelsen, de ”alternativa” och lokalbefolkningen sluter sig samman blir motståndet övermäktigt. Vi tackar gudarna att vi kan bada och vandra på de stränderna i dag utan att störas av civilisationens symboler – nu saknas bara en bättre reglering av parkeringplatserna vid Es Cavallet.
I dag protesterar gräsrötterna mot de planerade provborrningarna efter olja i Medelhavet mellan Valencia och Ibiza. Ingen vill leva med borrtorn vid horisonten och oljeutsläpp längs stränderna. Man försöker också trycka på för att myndigheterna ska ta i med hårdhandskarna mot att lyxyachter ankrar illegalt i den marina nationalparken och förstör den värdefulla bottenväxtligheten – grunden för det levande ekosystemet i den känsliga havsmiljön.
Båtarna blir fler och fler varje år, för parallellt med naturintresset har Ibiza blivit en tummelplats för de rika och berömda. Vill man leva ”la dolce vita” Ibiza style ska man ha båtplats, bostadsrätt eller rum på Gran Hotel i Marina Botafoch. Och concierge som kan fixa solstol på ”la primera linea” på beach cluben, bästa krogplatserna och vip-bord på rätt nattklubb. D
en andra sidan av Ibiza stad vill inte vara sämre – här ligger Ushuaia Tower där ett dubbelrum kostar från 5 000 kronor och uppåt (då ingår inträde till klubben runt poolen som är öppen veckans alla dagar fram till midnatt) och världens första Hard Rock Hotel med restaurangen Sublimotion by Paco Roncero där avsmakningsmenyn kostar runt 20 000 kronor. Vill du bli hämtad av ett privatplan och transporteras sista biten från flygplatsen av en Hummer? Inga problem!
Det är bara legendariska gamla discot Pacha självt som inte riktigt fallit för bling-bling-trenden. En gång i veckan är det flower
power-tema – och då vältrar man sig i nostalgi. Det uppstår en sorts kollektiv summer of love-feeling när DJ Pipi bläddrar sig fram igenom rockhistorien och hela stället är en happening med blinkningar till öns historia inklusive feta haschcigaretter i papier maché i taket och en Harley som rivstartar inne på dansgolvet.
Pacha kommer att finnas kvar och flower power kommer att överleva, men i höstas kom chockbeskedet att familjen Urgell hade sålt Pacha-konglomeratet, som numera består av ett femtiotal klubbar i ett par dussin länder, till riskkapitalbolaget Trilantic för 3,5 miljarder kronor. Addera till det att den legendariska nattklubben Space stängde för gott efter i höstas och att gaydiscot Anfora slog igen efter 55 år sommaren dessförinnan. Nu surrar nöjesindustrin av oro och rykten – vad ska hända nu?
Så långt bort man kan komma från nöjeslivet och trenderna, är det La Granja, månne? Vi sitter vid ett långbord av trä under ekar, oliver och eukalyptus på bondgården och hotellet La Granja. Vi har kommit hit via grusvägar genom en skog som det hade varit svårt att hitta i utan gps. Den gamla herrgården ligger i hjärtat av det lantliga Ibiza och med utsikt ända ner till San Antonio-viken.
Herrgården och dess omgivningar drivs som ett ”Design Hotel Project” och är hotellkedjans VD Claus Sendlingers egen lilla baby. Han flyttade hit förra våren från Tulum i Mexiko där han tidigare ägde hotellet Passion. För honom är det viktigt att understryka att La Granja inte är ett hotell, utan ett experiment.
För att komma in på La Granja måste man antingen ha bokat rum eller vara medlem av organisationerna Friends of a Farmer eller Ibiza Preservation Fund. Här blandas ekologisk odling, yoga, österländsk filosofi, intressse för naturmystik och förhistoriska religioner. Nästan alla råvaror i den dagliga avsmakningsmenyn – utom kött och fisk – kommer från de egna odlingarna. Mjölken och yoghurten står den egna kon Coco Chanel för.
Vi blir presenterade för en distingerad dam från Berlin med två vuxna barn som sitter vid den andra ändan av det gemensamma
matbordet. Fåglarna kvittrar, pinjeskogen doftar, någon skvalpar i poolen och glasen i mezcalbaren under brödträdet klirrar. Paradiset.
Tre snygga trettioplus-tjejer placeras vid vår sida, jag sitter intill en av dem och efter ett tag jag lägger märke till att min egen bordsgranne ivrigt blinkar och nickar mot en plats bortom min högra axel. Så småningom inser jag att han vill göra mig uppmärksam på att jag sitter intill skådespelerskan Keira Knightly.
Det är sådana människor man träffar här – skådisar, konstnärer, regissörer, folk som grundat en startup, föreläsare från TED Talks. En skön mix av personligheter som av någon outgrundlig anledning hamnat på just Ibiza, just nu.
Ön har alltid lockat till sig personligheter. När man läser om de första invånarna, som var fenicier, får man känslan av att de var ganska sköna typer, de tillbad bland annat kärleksgudinnan Tanit, som än i dag är lite av öns symbol. Senare kom romare från kolonin Kartago, som startade saltutvinningen och gjorde ön till ett omtyckt transitstopp för soldater och affärsmän på väg mellan romarrikets västliga och östliga delar.
Efter romarna kom vandalerna, bysantinerna, visigoterna, normanderna och så araberna som gjorde ön muslimsk 901. Under den tiden fick ön namnet Yabisa och trots att araberna styrde levde muslimer, kristna och judar sida vid sida. Man byggde kanaler och odlingsterasser så att jordbruket kunde utvecklas och kulturen blomstrade med högstående gastronomi, musik, dans och litteratur. En känd poet från den tiden, Al Sabini, levde och verkade på Ibiza.
När morernas kung kastades ut av katalanerna 1235 tog den kristna kulturen över, men ön fortsatte – åtminstone tidvis – att vara en fristad för utstötta och avvikare.
På 1920- och 1930-talen kom författare, arkitekter och konstnärer som Albert Camus, Erwin Broner, Will Faber, Raoul Hausmann, Walter Benjamin och Man Ray till ön. Flera var judar på flykt undan Hitler. Arkitekter som José Luis Sert, Walter Gropius och Le Corbusier var här på somrarna och de traditionella vita ibizenska lanthusen blev en viktig inspirationskälla till funktionalismen.
Tysken Erwin Broner kom tillbaka på 1950-talet efter en sejour i USA och bildade Grupo Ibiza ´59 tillsammans med ett gäng konstnärer som cirkulerade runt hotel El Corsario i Dalt Vila, bland annat svenske konstnären Bertil Sjöberg. Erwin började också rita villor – det blev ett par dussin som byggdes runt om på ön och ett tiotal av dem finns – i varierande skick – kvar än i dag. Ett måste att besöka är hans kombinerade ateljé och hus vid klipporna i Sa Penya, som i dag är museum.
Även under Francos diktatur var Ibiza en fristad för motståndsmän, amerikanska desertörer och homosexuella och de satte förstås sin prägel på ön.
En av dem som är kompis med många av dem och som numera själv är en något av en legend på ön är Hjordis Fogelberg.Hennes svenska pappa kom till Ibiza 1958 på den
tolvmastade skonaren Tuluaq och bestämde sig för att stanna. Här blev han vän med flera excentriska expats som Terry Thomas, Nina och Fredrik van Pallandt, Denholm Elliot och Clifford Irving. Och här mötte han Hjordis mamma, Belle, som bodde i Sa Penya. Hjordis minns sin barndoms somrar på 1970-talet: – Vi sprang barfota från maj till september, fångade kräftor i vattenbrynet och matade ödlorna vid Talamancastranden. Snart fick hon uppleva det partygalna 1980-talet. – Mina tonår kolliderade med uppkomsten av partyscenen. Jag åkte med min moped överallt och hade alltid ett par högklackade skor i väskan på pakethållaren ifall jag blev bjuden på något raveparty…
Hjordis öppnade sin egen designbyrå och gjorde LP-omslag för Mike Oldfield och SNAP och flyers och loggor för alla klubbarna. Senare var hon med och startade Pachas eget magasin och har nu givit ut en egen bok om sin hembygd.
Konkurrensen i krogköken är knivskarp och diskussionens vågor går höga om vem eller vilka som ska lyckas erövra öns första Michelinstjärna. Blir det blygsamma Marga Orella Azaustre på S’Ametller som serverar en superb och prisvärd avsmakningsmeny i en omysig del av Ibiza stad? Eller storfräsaren Paco Roncero på Sublimotion som även äger restauranger i Shanghai och Bogotá och står bakom tvåstjärniga La Terraza del Casino och enstjärniga Esado Puro i Madrid?
Det finns fler att välja på, till exempel David Reartes som driver Lips Reartes på stranden Playa d’en Bossa där man kan njuta spännande kreationer medan tårna gör krumelurer i sanden. Eller egensinnige Pau Barba som driver restaurangen på agroturismon Can Domo med fokus på enkelhet och naturlighet.
Bryr man sig inte om Michelinstjärnor drar man till en enkel fiskerestaurang i ett skjul med intilliggande elverk. Låter sig guidas av dofterna av färska, grillade sardiner, tonfisk, jättteräkor, bläckfisk, dorada och sirvia. Till efterrätt beställer man en flaó, den inhemska ostkakan gjord av ägg, anis, pepparmynta och citron och beställer en café caleta till den. Primitivt, simpelt och jävligt gott.