LESBOS
Lesbos har varken stora hotellkomplex, shoppingcenter eller inkastare. I stället har ön miljoner olivträd, vildhästar, åsnor, sällsynta fåglar och ett av den grekiska övärldens bästa kök.
På Lesbos lyser massturismen med sin frånvaro. Ön har varken stora hotellkomplex, shoppingcenter eller inkastare. I stället har hon miljoner olivträd, vildhästar, åsnor, sällsynta fåglar och ett av den grekiska ö-världens bästa kök. Ett resereportage från en av Greklands charmigaste öar. Elisabet Garcia Dahlbäck har skrivit och Binge Eliasson har fotograferat reportaget.
”I Molivos pittoreska hamn varvas tavernor med fiskebodar och frigolitlådor fyllda med dagsfärsk fångst.”
Vi äter och dricker, och dricker och äter. Vi äter friterade zucchiniblommor, spenatfyllda piroger, grillade sardiner, bläckfisk, oliver, solmogna tomater, fetaost och tzatziki. Ölen är kall, besk och som gjord för att svalka strupen. En frisk havsbris tar tag i våra servetter som sakta dansar ner på gatstenarna där hamnens hemlösa katter väntar på att bli matade. I Molivos pittoreska hamn varvas tavernor med fiskebodar och frigolitlådor fyllda med dagsfärsk fångst. I en av fiskebodarna sitter Gregorio och väntar på sin tur. Han ska köpa tonfisken som till kvällen ska serveras på hans och hustruns restaurang i grannbyn Petra.
Lesbos är inte som andra grekiska öar, men så ligger hon också närmare det asiatiska fastlandet än det europeiska. En närhet som påverkat livet på många sätt. En titt i den historiska backspegeln visar på perioder då ön styrts av perser, atenare, romare bysantiner, venetianare, genuesare och turkar. Turkarna hade ön i besittning från 1462 fram till 1923 då Grekland officiellt tog makten över ön. Det nya landet bröt alla handelsförbindelser med Turkiet vilket gjorde att öns ekonomi kom att koncentreras till jordbruk. Det är därför hon är en av de grönaste grekiska öarna. Dessutom har Lesbos i tusentals år varit ett starkt kulturfäste där dramatiker, poeter, kompositörer verkat och undervisat. Odysseus Elytis, som 1979 fick Nobelpriset i litteratur, må vara den mest framstående kulturpersonligheten i modern tid – men det är poeten Sapfos kärleksdikter som gjort ön mest känd då hon anses vara den lesbiska litteraturens moder.
Ön har inte saknat dramatik, hon har upplevt såväl massakrer som jordbävningar och under de senaste åren stora flyktingströmmar som ser Lesbos som porten till frihet. I dag har livet på ön i stort sett återgått till det normala, främst på grund av den överenskommelse som slöts mellan EU och Turkiet som ligger tvärs över havet. Närheten är påtaglig och när politiken inte sätter hinder besöks ön av många turkiska turister. Massturismen har dock inte hittat till Lesbos, öns ekonomi handlar främst om den stora produktionen av den grekiska nationaldrycken ouzo och olivoljan som anses vara en av Greklands bästa.
Till storleken är Lesbos, som är en av de Egeiska öarna, ungefär så stor som halva Gotland. Efter Kreta och Euboia är hon Greklands tredje största ö. Hennes västra sida är mer vulkanisk och torr än öns östra sida som är prunkande grön med löv- och barrskogar och miljontals olivträd.
Vill man upptäcka Lesbos behövs det både tid och ett bra transportmedel, vägarna är inte de bästa. Till formen påminner ön om en nackkudde där hålet för huvudet utgörs av den stora bukten Kalloni där hundratals fågelarter stannar till när årstiderna gör att de byter geografisk världsdel. Längst in i bukten ligger fiskebyn och den fridfulla badorten Skala Kalloni med tavernor som serverar grillade, färska sardiner som sköljs ned med ouzo. Byn är under mars till maj centrum för förväntansfulla fågelskådare som invaderar omgivningens saltlaguner i hopp om att få se några av de hundratals arter som normalt inte ses i Europa. Men buktens rosa flamingor tar sig ingenstans, de bor i saltlagunerna året runt.
Åker man vidare mot öns sydostkust kommer man till Plomari,
en bedagad bad- och semesterort med flagnade fasader och en grekiskturkisk charm där gubbar dricker ouzo och spelar bräde på kaféer och tavernor. Det som framför allt satt Plomari på kartan är att hon är födelseplats för ouzon, den grekiska nationaldrycken som dricks ren eller utspädd med vatten och is. Till den här delen av ön kommer många utlandsgreker, men också danskar och norrmän som på senare år investerat i sommarhus. Även turkiska dagsturister som besöker traktens ouzofabriker är en vanlig syn.
Om man i Plomari inte ser speciellt många turister ser man desto fler i Molivos. Redan i slutet av 1960-talet upptäckte konstnärer, poeter, musiker och hippiekolonier den färgstarka byn som omfattas av regler för hur dess arkitektur och utseende ska bevaras. Till skillnad mot de klassiska blåvita grekiska byarna består Molivos till stor del av trähus i en byggnadsstil som man kan se i äldre turkiska städer. Hus målade i nyanser av aubergin, rött och brunt med snickerier i blått, grönt och turkost. Den medeltida stadskärnan, med turkiska fontäner, klätterrosor och blommande pelargoner, verkar ha funnit ro i sig själv även om många av de pittoreska trähusen numer har förvandlats till restauranger, barer, kaféer och butiker.
Det är många som fallit för Molivos charm. Det råder inget tvivel om att hon är ett perfekt resmål med sin rogivande och harmoniska miljö. Dessutom är köket överraskande bra, om inte ett av Greklands bästa. Den grillade bläckfisken som dukas fram på vårt bord är ett bevis precis som den övriga maten vi njutit under tiden skuggorna förflyttat sig över vårt middagsbord.
I takt med att borden runt om oss fylls med lunchgäster tilltar stimmet och sorlet. Solen har flyttat sig åt väster och är på väg ner i havet. Den ljumma Medelhavsvärmen är smeksam och som gjord för en människa att leva i och jag känner att jag, som så många andra, har fallit pladask för den här gröna grekiska ön.
”Ouzon, den grekiska nationaldrycken dricks ren eller utspädd med vatten och is.”