PON­ZA, ITA­LI­EN

Den lilla jet­setön mel­lan Rom och Ne­a­pel är den full­än­da­de fan­ta­sin om en perfekt som­mar. Av­spän­da Pon­za med si­na mjukt pa­stell­fär­ga­de hus, hip­pa bad­bou­ti­quer, pa­ra­di­sis­ka strän­der och ma­je­stä­tis­ka stup ska­par livs­lång mer­smak.

RES Travel Magazine - - INNEHÅLL - Text: LARS COLLIN Fo­to: HEN­RIK KORPI

Den lilla jet­setön mel­lan Rom och Ne­a­pel är den full­än­da­de fan­ta­sin om en perfekt som- mar. Av­spän­da Pon­za med si­na mjukt pa­stell­fär­ga­de hus, hip­pa bad­bou­ti­quer, pa­ra­di­sis­ka strän­der och ma­je­stä­tis­ka stup ska­par livs­lång mer­smak.

Den dof­tar kryd­digt som de vild­väx­an­de ör­ter­na från höj­der­na, sött som de färs­kas­te nyploc­ka­de fi­kon och av syr­lig säl­ta som det sto­ra sma­ragd­grö­na Me­del­ha­vet. Aqua di Pon­za är dof­ten av ön, par­fy­men från Pon­za som är själ­va es­sen­sen av den­na ljuv­li­ga ju­vel – gömd mitt ute i ha­vet mel­lan Rom och Ne­a­pel. Ön är in­te stor, ba­ra åt­ta kilo­me­ter lång, men så är det fram­för allt från ha­vet som den ska upp­täc­kas. På Pon­za upp­levs se­mestern från bå­tar. Be­sö­ka­re so­lar, fis­kar, tjatt­rar, äter och slum­rar på däck. Fång­ar da­gen med hjälp av en båt­taxi och når strän­der och hem­li­ga vi­kar som hyl­lar en­sam­he­tens lov. Och av­slu­tar den med nyfång­ad, ci­tron­stänkt bläck­fisk på en krog längs de färg­star­ka fa­sa­der­na i ham­nen, sam­ti­digt som solen sak­ta tril­lar ner bort­om ho­ri­son­ten.

Att an­gö­ra en bryg­ga med pas­sager­ar­bå­ten från fast­lan­det är li­te som att sti­ga rakt in i ett ko­lo­re­rat ka­pi­tel av Ba­bars även­tyr.

Mitt i det­ta sym­pa­tis­ka stök mö­ter stol­ta hamn­kap­te­ner kläd­da i vi­tas­te vitt (från låg­skor till skärp), sam­ti­digt som envisa små tax­i­bi­lar vän­tar på att ta gäs­ter till nå­got av de många små ho­tel­len på höj­der­na. Allt me­dan hoj­tan­de da­mer kräng­er dagens grön­saks­fångst di­rekt från flak­mop­par­na, och den lo­ka­la kon­sta­peln li­te lätt­je­fullt över­ser allti­hop bakom mör­ka sol­bril­lor och av­spänt arm­band.

Just ovan­för ham­nen vind­lar sig ett virr­varr av gå­ga­tor och trånga grän­der. Över he­la här­lig­he­ten vi­lar en myc­ket med- ve­ten av­ska­lad lyx, som visar sig bland an­nat i de till sy­nes an­språks­lö­sa bu­ti­ker­na. Pon­za har sin egen stil, ett mo­de milt ba­se­rat på tun­na tu­ni­kor i ex­o­tis­ka fär­ger, lätta lin­ne­skjor­tor, chi­ca nät­ta san­da­ler. En sorts la­tinsk tolk­ning av en pa­ra­di­sö långt, långt här­i­från.

Pon­za har all­tid fram­för allt va­rit ro­mar­nas för­läng­da var­dags­rum och week­endre­kre­a­tion. Många av ägar­na till de små chi­ca bou­ti­quer­na läm­nar den heta hu­vud­sta­den för att öpp­na en sva­la­re som­mar­fi­li­al.

På gå­ga­tan mö­ter vi Emi­lio Aprea, Pon­zas stän­di­ge spin­del i nä­tet. Han dri­ver mäk­lar­by­rå, job­bar med tu­rism nä­ra borg­mäs­ta­ren och dess­utom tar han fär­jan till fast­lan­det var­je gry­ning för att un­der­vi­sa ung­ar på kock­sko­lan i Ter­ra­ci­na. Emi­lio tor­kar svet­ten ur pan­nan och tip­sar om ett be­sök i den sva­la un­der­jor­den. Cis­ter­na Ro­ma­na är ett raf­fi­ne­rat an­tikt sy­stem för att sam­la dricks­vat­ten, som åter­upp­täck­tes ba­ra för några år se­dan. I dag är grot­tor­na en av öns få tu­rist­attrak­tio­ner, fi­nan­si­e­rad av oss tu­ris­ter; två eu­ro per pri­vat­båt som an­län­der till ön. Och det bor­de snabbt kun­na bli en hel del skö­na slan­tar. För det är in­te på de fyr­stjär­ni­ga ho­tel­len du ska le­ta för att hitta ce­leb­ri­te­ter­na som ock­så upp­täckt Pon­za. Bill Ga­tes, Ri­han­na, Jay Z och and­ra vip-gäs­ter lig­ger istäl­let och gup­par om­kring på si­na yach­ter just ut­an­för de pa­ra­di­sis­ka kus­ter­na.

En nå­got mind­re pa­pa­raz­zis­kygg publik tar sik­te mot ett le­digt bord på su­per­he­ta Bar Tri­po­li, där kväl­len bäst bör­jar med en ape­ri­ti­vo. Men skym­ning­en är minst li­ka vac­ker och

luf­ten li­ka ljum hos gran­nen Bar In­con­tro. Långt bort­om flär­den går fär­den se­dan norrut och upp­åt till den del där Pon­za smal­nar av till en ge­ting­mid­ja vär­dig en 1950-ta­lets Gi­na Lol­lobri­gi­da. Här hit­tar vi Assun­ta Scar­pa­ti och hen­nes kult­för­kla­ra­de krog A Ca­sa di Assun­ta. Hem­lig­he­ten kring hen­nes mat­lag­ning har dock läckt ut för länge se­dan, så du gör bäst i att bo­ka i för­väg.

Hu­set från 1770 är ett av Pon­zas älds­ta och har all­tid va­rit i fa­mil­jens ägo, sam­ti­digt som den nyru­sti­ka re­stau­rang­en bär på en myc­ket kvinn­lig tra­di­tion. Assun­tas pap­pa var fis­ka­re och ald­rig hem­ma, så istäl­let blev mam­ma den ma­tro­na som såg till att fa­mil­jens var­dag gick ihop.

– Men det fanns in­te så många ar­be­ten här på Pon­za, så fa­mil­jen flyt­ta­de till USA, där jag föd­des. I dag bor jag på ovan­vå­ning­en och dri­ver re­stau­rang­en här­ne­re, be­rät­tar Assun­ta Scar­pa­ti.

Hen­nes mat­fi­lo­so­fi är tyd­ligt in­spi­re­rad av Slow Food­grun­da­ren Car­lo Petri­ni. På A Ca­sa di Assun­ta hyl­las den goda, lång­sam­ma mål­ti­den, vil­ket ma­ni­fe­ste­ras i rät­ter ba­se­ra­de på lo­kal fisk och nyskör­da­de grön­sa­ker. Adres­sen på Via Pa­no­ra­mi­ca gör skäl för nam­net. Ut­sik­ten högt härup­pe med de näs­tan mys­tiskt glitt­ran­de lju­sen från ham­nen långt där­ne­re om­ring­ad av ett sam­mets­svart hav är mät­tan­de nog – om nu in­te Assun­ta Scar­pa­tis frys­ta dröm­mar av vit och mörk cho­klad, den ma­gis­ka mat­to­nel­lan, av nå­gon an­led­ning in­te skul­le räc­ka till.

Mor­go­nen där­på sve­per en skön vind in över ön. Pla­nen är att med hjälp av skep­pa­ren Do­me­ni­co Musco run­da ön och dess­utom hinna med en na­vi­ge­ring i väs­ter­led till den obe­bod­da gran­nön Pal­me­ro­la. Men ha­vet är all­de­les för upp­rört där­u­te. Ma­re mos­so!, ut­bris­ter Do­me­ni­co och upp­ma­nar oss att kom­ma till­ba­ka näs­ta morgon.

”Pon­za har sin egen stil, ett mo­de ba­se­rat på tun­na tu­ni­kor i ex­o­tis­ka fär­ger, lätta lin­ne­skjor­tor, chi­ca nät­ta san­da­ler. En la­tinsk tolk­ning av en pa­ra­di­sö långt, långt här­i­från.”

Istäl­let går vi plan­löst på hu­vud­ga­tan Cor­so Pi­saca­ne och slin­ker in på tryg­ga­re vat­ten, till Aqua di Pon­zas egen flag­skepps­bu­tik som hål­ler öp­pet till mid­natt var­je dag. Doft­ska­pa­ren har även en bu­tik vid Pant­he­on i Rom, men det var på Pon­za som Andrea Mar­coc­cia först fick korn på det­ta na­tu­rens eget par­fym­skåp som ett sätt att fånga själ­va dof­ten av ön, be­rät­tar hust­run Fe­de­ri­ca.

– Min man ska­pa­de mär­ket med in­spi­ra­tion från öar­na i Me­del­ha­vet – i syn­ner­het Pon­za. Som­rigt och aro­ma­tiskt med

to­ner av bland an­nat ber­ga­mott, apel­sin­blom­ma, ginst och tim­jan. För oss är det för­stås ock­så ett unikt min­ne att bä­ra med sig hem.

Ett sval­kan­de ci­tydopp i klart vat­ten får fun­ge­ra som sub­sti­tut till den in­ställ­da båtre­san. Längst bort på den välv­da strand­rem­san har ho­tel­let Gen­na­ri­no a Ma­re loc­kat åter­vän­da­re sä­song ef­ter sä­song se­dan 1950-ta­let, bå­de för si­na samt­li­ga rum med helt fri havs­ut­sikt och för sitt kök. Om du var­ken di­ne­rar i den me­del­havs­blå mat­sa­len el­ler chec­kar in, pas­sa åt­minsto­ne på att nju­ta en ape­ri­ti­vo på ter­ras­sen. Sys­ter­stäl­let Grand Ho­tel Do­mi­ti­lia an­ses som Pon­zas lyx­i­gas­te ho­tell. Och visst är det en spe­ci­ell käns­la att pas­se­ra som i en tun­nel av gröns­ka in­nan man näs­tan tril­lar rakt in i ter­ras­sens blå­regn. Li­te bort­om vän­tar bas­säng­er­na, där gäs­ter som sö­ker tem­pe­re­rad kon­temp­la­tion sak­ta sän­ker sig ner i de oli­ka var­ma poo­ler­na.

Kväl­len av­slu­tas ku­li­na­riskt med en klar kon­trast till Assun­tas fi­na fa­mil­jek­rog. Med skar­pas­te spa­nar­lä­ge nä­ra Bar Tri­po­li är Aqua Paz­za sam­ti­digt li­ka vip och världs­vant som väl­digt gott. Äga­ren Lui­gi Pe­sce, jo han he­ter fak­tiskt fisk i ef­ter­namn, är Pon­zas en­da Miche­lin­man. Fa­mil­jen Pe­sce har ägt Aqua Paz­za se­dan 1989, och för tolv år se­dan fick man så stjär­nan tack vare sin kom­bi­na­tion av den färs­kas­te lo­ka­la fisk och skal­djur, ny­struk­na bords­du­kar och en och an­nan ser­vil ser­vi­tör. Lui­gi Pe­sce ger ett av­spänt in­tryck, där han fö­re­slår kväl­lens av­smak­nings­me­ny be­stå­en­de av fem väl­kom­po­ne­ra­de rät­ter för 800 kro­nor, från den förs­ta krä­mi­ga bur­ra­tan med rä­kor och to­mat­vat­ten, via car­pac­cion på rä­kor, man­go, avo­ka­do och ci­tron, till den hem­gjor­da tor­tel­li­nin, den vi­ta fis­ken ric­ci­o­la (gul­stjärt­snap­per) och den av­slu­tan­de fyll­da cho­kla­den med glasskaf­fe och lak­rits.

Näs­tan ge­nom­gå­en­de dric­ker vi vin från An­tiche Mig­li­ac­cio, vitt från öns hi­sto­ris­ka dru­va Bi­an­co­lel­la som lyc­kas klänga sig fast och växa på bran­ter där man knappt kan dröm­ma om att od­la­re vå­gar ge sig ut på skör­de­fest.

Lui­gi Pe­sce för­kla­rar fi­lo­so­fin bakom Aqua Paz­za:

– Kroppen är som en bil­mo­tor, och ut­an ben­sin stan­nar den. Mi­na driv­me­del här är lo­kal nyfång­ad fisk och öns ri­ka grön­sa­ker. Även om nam­net även är en na­po­li­tansk fisk­rätt, tog jag Aqua Paz­za från en båt som jag ald­rig fick kö­pa som ung. Då val­de jag att dö­pa re­stau­rang­en ef­ter den istäl­let, be­rät­tar Lui­gi

”Ele­gan­ta Aqua Paz­za är li­ka vip och världs­vant som väl­digt gott. Äga­ren Lui­gi Pe­sce, jo han he­ter fak­tiskt fisk i ef­ter­namn, är Pon­zas en­da Miche­lin­man.”

Pe­sce bakom si­na grö­na glas­ö­gon.

Näs­ta morgon ring­er te­le­fo­nen. Det är Do­me­ni­co. Vin­den har vänt. Änt­li­gen!

I ham­nen vän­tar den fö­re det­ta gym­nas­tik­lä­ra­ren och dy­ka­ren med hust­run Ema­nu­e­la, som ar­be­ta­de vid Ka­na­das am­bas­sad i Rom in­nan pa­ret val­de att slå sig ner på Pon­za. Det gjor­de de rätt i. Se­dan 1987 har de byggt upp det char­mi­ga lilla tre­stjär­ni­ga ho­tel­let Lu­i­sa och dri­ver ma­rin­fir­man Di­valu­na som gått från tre till ett tret­ti­o­tal bå­tar.

Do­me­ni­co vet allt om des­sa pon­tins­ka vat­ten, och nu tar hust­run och han oss ut på ett vå­gigt även­tyr. Vi krys­sar fram till vul­ka­nis­ka klip­por som dy­ker rakt ner i ha­vet, till na­tur­li­ga havs­bas­säng­er som förr an­vän­des likt kyl­skåp för dagens fisk­fångst men idag är Pon­za­bor­nas hem­li­ga pool­om­rå­den.

– För­res­ten, kan ni tän­ka er. Un­der fa­scis­men lands­för­vi­sa­de Mus­soli­ni kom­mu­nis­ter­na hit till Pon­za. Vil­ket öde, ut­bris­ter Do­me­ni­co le­en­de me­dan han sik­tar mot stran­den Chi­aia di Lu­na.

Ur­sprung­li­gen var det här en an­tik ro­mersk hamn. 100 me­ter rakt upp har de brant stu­pan­de klip­por­na for­mats till en me­del­havs­tolk­ning av Do­vers be­röm­da vi­ta klip­por. Den läc­kert snäck­for­ma­de stran­den har dock tving­ats stänga, ef­tersom jor­den ra­sar ner­för de hö­ga bran­ter­na. Nä­ra Fi­e­no i sö­der väx­er vin­ran­kor längs slutt­ning­ar­na och trot­sar na­tur­la­gar­na. Det gör ock­så de vilda get­ter som ibland vil­lar sig in i vin­od­ling­ar­na och till vin­bön­der­nas sto­ra sorg äter upp bå­de blad och dru­vor.

Kväl­len för­läggs un­der jord, på hem­ma hos-kro­gen Sa­po­ri di Ca­sa Mia i grann­byn San­ta Ma­ria. Här tar man plats i fa­mil­jen Maz­zel­las grot­tor. I de dju­pa käl­lar­val­ven bjuds gäs­ter­na, in­te fler än ett tju­go­tal, in på en helt hem­lig me­ny. Man ring­er och bo­kar på mor­go­nen och be­ta­lar en fast sum­ma i för­skott. Vad som ser­ve­ras be­ror helt på vad de lo­ka­la fis­kar­na och bön­der­na har in­ne för da­gen. Just ikväll kom­mer det in fat med an­ti­pasti, tjoc­ka, sma­la och run­da pas­ta­sor­ter, kött­bul­lar gjor­da på fisk – vad an­nars på Pon­za. Men fram­för allt bjuds på fi­nas­te Fel­lini­fe­e­ling. Mor­mor Ma­ria tar snart hand om vårt tre må­na­ders lilla re­se­säll­skap. Hon sit­ter och nyn­nar och vag­gar ho­nom vant fram­för ett hög­ljutt frå­ge­sport­pro­gram på en av Ber­lusco­nis tv-ka­na­ler. Var­ken da­men el­ler ba­byn bryr sig nämn­värt om de ga­pi­ga pro­gram­le­dar­na. Allt me­dan dot­tern Assun­ta för­kla­rar för oss hur hon in­te läng­re or­ka­de med ar­bets­ti­der­na som ser­vi­tris på en av Pon­zas kro­gar ne­re i ham­nen.

– Först vil­le jag öpp­na en food truck, men reg­ler­na var all­de­les för snå­ri­ga. Jag ha­de hört ta­las om att det fanns hem­ma hos-kro­gar i Rom. Och det här pas­sa­de perfekt, ef­tersom jag vil­le er­bju­da nå­got verk­ligt au­ten­tiskt.

För att und­gå den mest ex­tre­ma het­tan mö­ter vin­ma­ka­ren Ema­nu­e­le Vit­to­rio upp re­dan vid sex på mor­go­nen. Dagens ex­pe­di­tion: att vand­ra över ber­get till Fi­e­no i väs­ter för att in­spek­te­ra An­tiche Can­ti­ne Mig­li­ac­ci­os minst sagt svår­till­gäng­li­ga ter­ras­se­ra­de vin­od­ling­ar på and­ra si­dan ön. Stoc­kar­na köp­tes för 18 år se­dan av Ema­nu­e­le och hans hust­ru Lu­ci­a­na Sa­bi­no. Och vi­ner­na på de re­gi­o­na­la gam­la

druvsor­ter­na Bi­an­co­lel­la, Fo­ras­te­ra och Gu­ar­nac­cia hit­tas i dag på många av Pon­zas bäs­ta kro­gar och vin­ba­rer. De hi­sto­ris­ka va­ri­an­ter­na har vux­it här än­da se­dan mit­ten av 1700-ta­let när kung­en av Ne­a­pel skic­ka­de vin­bön­der från Ischia, för öv­rigt Ema­nu­e­les för­fä­der, att hitta nya od­lings­om­rå­den. Vin­vä­gen hit har in­te för­änd­rats nämn­värt på des­sa snart 300 år. Här längs de sling­ran­de sti­gar­na vand­rar han var­je dag un­der ju­li och au­gusti, när den 80-åri­ge na­po­le­ta­na­ren har le­digt från sin tand­läkarprak­tik. Ema­nu­e­le är i fi­nas­te form. Stark och se­nig som en av öns bergs­get­ter och med ögon oskyl­digt blå näs­tan stud­sar och ba­lan­se­rar han fram. Allt me­dan tu­tan­de tu­rist­bå­tar på väg mot Pal­ma­ro­la tit­tar fram ne­dan­för stu­pen. Kloc­kan sju är vi fram­me. Plonk!, lå­ter det när Ema­nu­e­le har öpp­nat sin med­hav­da ryggsäck och dra­git ur kor­ken på en flas­ka Fi­e­no bi­an­co. På det ru­sti­ka trä­bor­det ut­an­för can­ti­nan du­kar han fram bröd, oliv­ol­ja, några os­tar och ett knip­pe re­dan sol­he­ta to­ma­ter. Vi sit­ter helt tys­ta i några se­kun­der och ba­ra in­su­per dof­ter­na från det aro­ma­tis­ka vi­net, som ac­kom­pan­je­ras av es­sen­ser­na från fi­kon, bou­gain­vil­lea och den salt­stänk­ta vin­den från ha­vet – par­fy­men från Pon­za.

Det märks att det är här han hör hem­ma och fin­ner fri­den, klädd i tunt lin­ne och kraf­ti­ga gympas­kor långt bort­om den ro­sa Ralph Lau­ren­skjor­ta han läm­nat kvar i vil­lan. – Tänk att näs­tan al­la de här od­ling­ar­na låg över­giv­na. Pon­za var fat­tigt. Vin­bön­der­na sök­te lyc­kan i USA, be­rät­tar Ema­nu­e­le me­dan han plöts­ligt far upp och häm­tar en se­ka­tör för att knip­sa av li­te dö­da löv från vin­ran­kor­na.

Väl till­ba­ka i stan mås­te jag lå­na vin­ma­kar­nas dusch för att va­ra nå­got så när an­stän­dig in­för lun­chen på Chi­aia di Lu­na.

Där mö­ter en an­nan no­bel her­re på ter­ras­sen. Raf­fae­le Sti­le gör skäl för sitt ef­ter­namn, där han sit­ter vid pool­kan­ten klädd i dub­bel­knäppt vit lin­ne­ko­stym. Det­ta Grand Ho­tel med sin lounge­bar går i sam­ma le­di­ga, ele­gan­ta stil.

- Jag ha­de va­rit i Pun­ta del Es­te i Uru­gu­ay och gil­la­de hur de ska­pa­de en här­lig livs­stil kring si­na ho­tell. Mol­to chic! Sär­skilt vil­le jag ha den där bak­åt­lu­tan­de käns­lan här på ba­ren Le Ter­raz­ze, sä­ger Raf­fae­le och pe­kar mot de mju­ka sitt­kud­dar­na där det kom­mer att va­ra full­satt om några tim­mar.

Fa­mil­jen Sti­le kom­mer från Sa­ler­no sö­der om Ne­a­pel. Mat­mäs­sigt är de må­na om att sma­ker­na ska kän­nas som från de­ras trak­ter. Lun­chen är en prov­kar­ta av smårät­ter på svärd­fisk i oliv­ol­ja, fri­te­ra­de zuc­chi­nib­lom­mor, kris­pi­ga mini­piz­zor med smak­stark to­mat­sås.

På väg mot bå­ten står små­kil­lar på hu­vud­ga­tan och säl­jer snäc­kor och ihop­sam­la­de ste­nar från stran­den. Näs­tan li­ka på­stri­di­ga som ga­tu­för­säl­jar­na i Ne­a­pel. Snart ska pas­sager­ar­bå­ten läm­na de färg­star­ka fa­sa­der­na i ham­nen för att ta oss till fast­lan­det. Fy­ren vid in­lop­pet blir allt mind­re me­dan vi gli­der ut på det glitt­ran­de Me­del­ha­vet – fullt för­trös­tans­ful­la med att vi kom­mer att åter­vän­da till det­ta pa­ra­dis. Un­der ti­den öpp­nar jag res­väs­kan och fyl­ler min­net med dof­ter från den ny­in­köp­ta par­fy­men.

Ma­gisk dags­ut­flykt till de mäk­ti­ga klipp­for­ma­tio­ner­na vid lilla gran­nön Pal­ma­ro­la. Bad­vak­ten vid de na­tur­li­ga havs­bas­säng­er­na Pisci­ne Na­tu­ra­li nä­ra La For­na tar en pa­us för att sur­fa på de di­gi­ta­la vå­gor­na.

Klipp­ba­den mitt på ön vid de na­tur­li­ga swim­ming­poo­ler­na är fram­för allt ett helg­nö­je för öns li­te mer bo­fas­ta som­mar­publik. Unga ro­ma­rin­nor har ta­git lat­mas­kig lång­week­end och gett sig ut på rik­tigt djupt vat­ten.

Spa­nar­vän­li­ga skylt­föns­ter till par­fym­ma­ka­ren Andrea Mar­coc­ci­as lilla doftu­ni­ver­sum. Köks­che­fen Vin­cen­zo Castri­ca­to på lyx­ho­tel­let Chi­aia di Lu­na ska­par smas­ki­ga smak­prov ur den me­del­havs­ka myl­lan.

Bar­häng på Grand Ho­tel San­ta Do­mi­til­las till­fäl­li­ga strand­bar ut­an­för Pon­zas hamn. Li­ka de­lar testos­te­ron­som pas­ta­pum­pa­de poj­kar på irr­fär­der nå­got kvar­ter bort­om play­an.

Me­di­ta­tiv morgon rå­der över Pon­zas hamn, in­nan rul­jan­sen snart ska sät­ta fart.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.