AOSTADALEN
Häng med till en härlig höst i Aostadalen med vandring bland blomsterprydda kossor och envetna människor.
I norra Italien, bland Alpernas toppar och dalar finns ett undangömt skrymsle som heter Aosta. Regionen gränsar till Frankrike i väst, Schweiz i norr och den italienska regionen Piemonte och är således en kulturell fondue med stark personlighet. Den sprakande hösten är overkligt vacker och ett paradis för den som älskar att dra på sig vandringskängorna.
Scusa!”, sa jag med en aning ironi i rösten. ”Förlåt! Men var ligger Monte Bianco? Ska vi aldrig få se det? Finns det?” Vi var i Aostadalen. Härlig höst. Men regn varje morgon. Därför svepte vita moln in Alperna resten av dagen. Matterhorn och Monte Rosa såg ut som tops. Bomullstussar. Stjärnan bland bergen, Mont Blanc, Monte Bianco på italienska, visade sig över huvud taget inte.
”Det var då själve fan”, sa jag, ”om ett berg med en höjd om 4 810 meter, till utseendet (om man nu får syn på det)
”
världens största maräng, kan försvinna, vad kan då mera osynligt dölja sig i Aosta?” Min guide, Signora Elisabetta Converso, svarade kryptiskt: ” Vi får väl se.”
Ja, vi fick se. Vi var någonstans norr om Pallesieux. I en vägkrök hade vi stannat för att beundra alpsluttningarnas stjärnor, en fridsamt betande hjord kossor. Alla kossorna bar skälla och alla var också blomsterprydda. Det är inte konstigt att ostarna blir goda. I fonden lyfte sig molnen och försvann. Mont Blanc/ Monte Bianco steg fram i all sin skönhet. Alpernas högsta topp (men inte Europas; högst är Elbrus i delrepubliken Kabardinien-Balkarien i ryska Kaukasus med sina 5 642 meter).
Alpbäckarna porlade. I syd anade vi Parco Nazionale del Gran Paradiso, 70 000 hektar vild natur – och för dem som detta inte räcker fortsätter den på andra sidan bergkammen, som bildar gräns med Frankrike, med den nästan lika stora Parc National de la Vanoise. Åt norr ligger det prudentliga Schweiz och miljön var som i Tyrolen med blomsterlådor under varje fönster. En kossa råmade och Signora Elisabetta sa: ”Ja, det är så här vi har det i …”
Ja, var då? Jag hade börjat fråga mig.
Aostadalen är en 17 mil lång tumme, som från det flacka bördiga Piemonte skjuter in i Alpernas massiv och slutar i Mont Blanc. Genom berget löper en 20 kilometer lång tunnel, som förbinder Frankrike med Italien. På franska sidan är det det klassiska kungariket Savojen som genom århundradena styrde och förband de två halvorna.
Signora Elisabetta yttrade nu en replik – en besvärjelse – som jag hörde upprepas varje gång jag talade med en krögare eller en linbaneoperatör, en myndighetsperson eller en souvenirförsäljare:
”Ja, Valle d’Aosta är i alla fall inte Italien. Och vi är inte italienare. Vi är annorlunda.”
Utbrytare? Revoltörer? Eller bara chauvinister som sätter näsan i vädret och vill vara finare än andra italianos? Nej. Men de känner sig annorlunda därför att de är annorlunda.
Typiskt är, att när Aosta och Courmayeur ombads att söka det prestigefyllda vinter- OS utbröt inte jubel. I stället utlystes i folkomröstning i frågan. Svaret blev ett rungade NEJ – vi vill inte ha ett jippo som bara skapar trängsel, skräpar ner och som vi sannolikt får vara med att i decennier betala på våra skattsedlar.
Aostadalens befolkning har sin egen historia. De har eget språk. Aostadalen liknar till en del två små självständiga bergriken, Andorra i Pyrenéerna mellan Spanien och Frankrike, och San Marino i Apenninerna.
Aostadalen är trespråkigt. På franska
”Aostadalens befolkning har en egen historia. De har ett eget språk.”
heter ”hemlandet” Vallée d’Aoste, på italienska Valle d’Aosta och på valdôtain (frankoprovensalska) Val d’Outa. Språken är ganska lika varandra. ”God dag” som på franska heter ”Bonjour” heter på valdôtain ”Bondzor.
Vi ska inte göra detta märkvärdigare än det är. Det är vanligt att Italiens alla landsdelar talar om sig själva som lite märkvärdigare än andra – jag är venetianare eller sicilianare, sard eller napolitan. Italien enades 1861 – men ännu är det inte enat.
I Courmayeur, den mysiga och exklusiva skidorten på drygt 1 200 meters höjd, mötte jag en pensionerad linbaneförare, Valerio, som pekade uppåt sluttningarna och sa:
”Det är inte längesen det där uppe, strax under toppen, fanns en gränsstation med passkontroll och tull.” (Med Schengen försvann den 1997).
Samtalet inspirerade mig att vilja högre upp på berget. Tacksamt tog jag emot en tur-och-retur-tur med Skyway Monte Bianco. Den tog mig till 3 466 meters höjd (och skulle, om jag inte varit inbjuden, ha kostat mig 500 kronor). Höjden tog mig hårt, huvudvärken kom redan vid 2 200 meter. Om jag sedan hade haft ork och tid hade jag kunnat ta mig ännu högre och med snöskor vandra på Monte Biancos glaciär.
Färden var spännande, utsikten grandios. Och, hoppsan, vad är det jag ser? Jag tittade ner på vingårdar. Ny inspiration. Hade jag sett rätt? Växer det verkligen vin högt upp på Monte Biancos sluttningar?
Minsann! Ciara Lavagetto redde upp begreppen, när hon tog mig till Cave Mont Blanc di Morgex. Ända upp till 1 187 meters höjd odlas druvor. Det är den högst belägna vingården i Europa. 80 familjer försörjer sig på sluttningarnas vingårdar. De säljer 160 000 buteljer. En stor del är det strama, goda bubbel som går under namnet Blanc de Blanc, där det andra blanc:et syftar på Mont Blanc.
Eftersom jag var i tjänst gjorde jag
min plikt och genomförde en noggrann vinprovning. Klockan var 09.30.
Jag prövade även på en fotvandring, inte så lång (nio kilometer) och utan hisnande höjdskillnader, mellan Barmasc och Mandrou under Monte Rosa. Små gula vägvisare förde oss rätt. Landskapet bjöd på blomsterängar och harmoniska kossor och det var ofta på deras stigar vi vandrade. Kossorna mjölkas två gånger om dagen. Det feta, smakrika osten bär namnet Fontina.
Det var som en scen ur Sound of
Music. Hade jag förlängt promenaden hade sannolikt Julie Andrews slutit upp vid min sida. Till mina trekking-kompisars irritation började jag nynna den ganska vidriga The Lonely Goatherd:
”High on a hill was a lonely goatherd Lay ee odl lay ee odl lay hee hoo.”
Alla överlevde. Men alla kände också behov av att slappna av och återställa kroppen. Det gjorde vi med besked i ett stort, stiligt spa, Monte Rosa Terme. Det var varmt och kallt, det doftade och det bubblade.
Vi lärde oss området. Vi var i händerna på en svensk kvinna som kommit till alpdalen som reseledare för skidturister, den 27-åriga Gabriella Lindén. Hon hade stannat kvar när hon i dalen mött kärleken. Jag frågade: ”Gabriella, när är Aostadalen bäst.” Hon svarade: ”Alla årstider är bra. Men bäst är hösten!”
”Eftersom jag var i tjänst gjorde jag min plikt och genomförde en noggrann vinprovning. Klockan var 09.30.”