Lis­sa­bon

Shop­ping, vin­ho ver­de och grö­na re­stau­rang­er

Resa - - VÄLKOMMEN! - Text: Malin Wi­ke­gård Fo­to: Fred­rik Hol­mqvist

Skö­na skor och star­ka ben är bra att ha när du ska ut­fors­ka Lis­sa­bon. Här är brant. Stads­de­lar­na klär mjukt de höga kul­lar­na och vi bax­nar, det är så vac­kert. Vi når höj­der och ut­kiks­pos­ter. Ibland skym­tar ha­vet fram. Om kväl­lar­na gör sig havs­luf­ten påmind trots var­ma da­gar, en ex­tra trö­ja ha­de va­rit på sin plats in­ser vi.

Bac­kar­na och trap­por­na su­ger i lå­ren och även va­der­na får sitt när vi går ner­åt. Ge­ni­a­liskt nog finns stra­te­gis­ka av­sat­ser, ter­ras­ser och ljuv­li­ga torg med så många bän­kar att al­la får en sitt­plats att vi­la en stund. Dess­utom hit­tar vi ki­os­ker och hål-i-väg­gen-ba­rer som säl­jer öl för två eu­ro och re­jält till­tag­na mo­ji­tos i plast­mugg för sex eu­ro. Att sit­ta på park­bänk har ald­rig va­rit så flärd­fullt som här: gu­da­be­nå­dad ut­sikt åt al­la håll, nå­got gott i gla­set och of­ta en jazztrio el­ler tru­ba­dur med gi­tarr.

Ar­ki­tek­tu­ren är från oli­ka sek­ler, dock är de fles­ta hus bygg­da ef­ter 1755 då en stor jord­bäv­ning öde­la­de näs­tan he­la stan. Du hit­tar sen­ro­ko­ko, art nou­veau och mo­der­nism. Och ka­kel, över­allt ka­kel i kla­ra

fär­ger … och graffitti. Likt en mix av San Fran­sisco, Mont­mar­t­re och Ber­lin. Al­ter­na­tivt, kre­a­tivt och klas­siskt.

VI VI­LAR VÅ­RA kilo­me­ter­tröt­ta föt­ter och hop­par på spår­vagn 28. Vil­ket al­la and­ra tu­ris­tan­de män­ni­skor ock­så gör, det hör till lik­som. För­u­tom träng­seln på bå­de håll­plats och vagn är det verk­li­gen en upp­le­vel­se.

Vi be­ta­lar knappt tre eu­ro var till spår­vagns­fö­ra­ren, vars ar­be­te krä­ver sam­ma mängd tå­la­mod som trots­ål­ders­för­äld­rar be­hö­ver. Lå­gaf­fek­tivt be­mö­tan­de var or­det. Helt kolugn sva­rar han på tu­ris­ters frå­gor om bil­jet­ter och färd­väg, på di­ver­se oli­ka språk dess­utom.

Han hop­par titt som tätt ur vag­nen för att ma­nu­ellt väx­la och mås­te stund­tals vän­ta på bi­lar som par­ke­rar el­ler som re­dan har par­ke­rat och läm­nat bi­lens bak­del i spår­vag­nens skott­lin­je. Pling pling och li­te viss­lan­de och hoj­tan­de så kom­mer en kosym­klädd man ut från sitt kon­tor för att för­sö­ka par­ke­ra nå­got li­te taj­ta­re, till sy­nes gans­ka stres­sad och hög­röd i an­sik­tet.

Vi pas­sa­ge­ra­re får snällt vän­ta. När det väl släp­per är det ga­sen i bot­ten och vi kräng­er i hög has­tig­het i myc­ket sma­la ga­tor, upp mot vack­ra stads­de­len Al­fa­ma och vi­da­re. Det gäl­ler att hål­la i sig, i en stol­pe som vi­sar sig va­ra li­te lös, i föns­ter­kar­men som ock­så är li­te lös till slut är ett kramp­ak­tigt tag i sä­tet lös­ning­en.

Men, stan­na in­te vid lin­je 28, gör som vi ta vil­ken lin­je som helst och ba­ra häng med vart den än åker. Du kom­mer snabbt bort från de mest tu­rist­tä­ta kvar­te­ren. Det går ju att ut­an pro­blem ba­ra åka till­ba­ka sam­ma väg du kom.

VID EN AV DES­SA slump­mäs­si­ga spår­vagnstu­rer ham­nar vi i São Ma­me­de och mu­se­et Founda­tion Amá­lia Rod­ri­gues. Amá­lia var Por­tu­gals med äls­ka­de fa­do­sång­ers­ka och -gi­tar­rist. Hon gjor­de fa­don in­ter­na­tio­nellt känd och när hon gick bort 1999, 79 år, ut­lys­tes tre da­gars lands­sorg.

Vi har be­stämt oss för att le­ta upp schyss­ta ve­go­stäl­len här i stan och med sitt eko­lo­gis­ka och till störs­ta de­len ve­gans­ka ur­val har mu­se­ets kafé Too myc­ket att väl­ja på. Med en grön juice re­spek­ti­ve en cho­kla­dig smoot­hie i han­den le­tar vi oss ut till in­ner­går­den och möts av en oas. Gröns­ka, krat­tat grus, skö­na lounge-hör­nor och en stor, grå para­kit.

Fär­dig­fi­ka­de slin­ker vi in i en bok- och ski­v­af­fär tvärs över ga­tan. 30 mi­nu­ter se­na­re tit­tar vi upp från skiv­bac­kar­na, här är lätt att bli upp­slu­kad.

DET KVÄL­LAS OCH vi har be­spet­sat oss på fin­mid­dag på ve­gan­re­stau­rang­en Ao 26 i krog­tä­ta Bair­ro Al­to. Det är re­dan fullt vid halv åt­ta. Vi skrivs upp på lis­ta.

Un­der ti­den går vi till ost­ron- och vin­ba­ren, Sa­bo­res Do Chi­a­do, ett halvt kvar­ter ner i bac­ken. Vi tes­tar var sitt glas vin­ho ver­de. Det por­tu­gi­sis­ka na­tio­nal­vi­net är syr­ligt, lätt por­lan­de och sma­kar gott me­dan jag får en prat­stund med ba­rä­ga­ren Rosy Martins.

Rosy, ur­sprung­li­gen från Ita­li­en, träf­fa­de sin ma­ke Je­an när hon job­ba­de på Ne­gre­sco i Nice. De bygg­de ett liv till­sam­mans i Frank­ri­ke och nu, 30 år se­na­re, med bar­nen ut­flug­na har de åter­vänt till Je­ans hemstad för att dri­va de­li­ka­tess­bu­tik och ost­ron­bar. Bland stäl­lets gäster hörs ock­så myc­ket frans­ka för­u­tom por­tu­gi­sis­ka. Det slår oss ock­så gans­ka om­gå­en­de att por­tu­gi­ser­na är duk­ti­ga på språk och ta­lar myc­ket bra eng­els­ka.

ÄN FLER ÄN FÖR­UT vän­tar nu vid in­gång­en till Ao 26. Tax­i­bi­lar stan­nar och släp­per av folk som hop­pas på att få äta en växt­ba­se­rad mid­dag.

Vi får vårt bord och får be­stäl­la, här går det un­dan trots tryc­ket. Förs­ta tug­gan av min kum­min- och ha­ris­sakryd­da­de lins­bur­ga­re är him­melsk! Mitt säll­skap väl­jer den tim­jan- och vit­löks­ma­ri­ne­ra­de sei­tan­bif­fen. Pric­ken över i:et blir so­ja-crè­me brü­lén. Ur­gott, ur­my­sigt, hög­ljutt och glatt. Och, un­der 40 eu­ro med bi­ra.

Det är up­pen­bart att nå­got är på gång, nya grö­na re­stau­rang­er och kafé­er pop­par upp jäm­te de klas­sis­ka fisk- och skal­djurs­re­stau­rang­er­na. Och de är up­pen­bar­li­gen po­pu­lä­ra!

Po­pu­lä­ra är helt klart även de ar­ran­ge­ra­de pubrun­dor vi stö­ter på när vi propp­mät­ta vand­rar ge­nom Bair­ro Al­to. Sto­ra grup­per föl­jer gans­ka ga­pi­ga men gla­da pubgui­der runt i krog­kvar­te­ren. Hur de ska få plats för­står vi in­te rik­tigt då kro­gar­na är my­sigt små. Så små att fes­ten flyt­tar ut i grän­den för bätt­re sväng­rum. Vi hit­tar en öl­bar, Cer­ve­teca, med öl­prov­nings­bric­kor och säll­skaps­spel. Vi sma­kar hant­verksöl och spe­lar Mas­termind.

VÅR TRÖG­STAR­TA­DE lör­dags­för­mid­dag star­tar på Alo­ha Café, ock­så i Bair­ro Al­to, med en 17 eu­ros-brunch. Kvin­nan som tar be­ställ­ning­ar och ser­ve­rar job­bar helt en­sam så dessvär­re tar det en evin­ner­lig tid att få be­stäl­la och att få in ma­ten. Till slut står dock myc­ket gott fram­för oss. Pann­ka­kor med frukt och bär, soyg­hurt med müs­li och jord­nöts- och sylt­mac­ka, allt växt­ba­se­rat. Da­gens sop­pa, da­gens juice och den rök­ta to­fun med pesto var dock inga höj­da­re.

Den sta­di­ga star­ten på da­gen ger bätt­re för­ut­sätt­ning­ar att for­sät­ta vå­ra klätt­ring­ar.

På Rua Esco­la Po­li­técni­ca 69 hit­tar vi bu­ti­ken Amé­lie au Théât­re, en ska­pel­se med bling bling och vack­ra plagg i gräl­la fär­ger.

Det blir tyd­ligt när vi kol­lar runt i in­red­nings- och de­sign­bu­ti­ker att den por­tu­giss­ka sti­len lig­ger långt från vår nor­dis­ka färgska­la, här är bjärt oran­ge, gult och rött. Of­ta ele­gant och med hu­mor. VI ÄTER OSS IGE­NOM någ­ra oli­ka buffé­re­stau­rang­er och fast­nar mest för Ter­ra med sin my­si­ga in­ner­gård. Buffén bju­der bå­de ve­ganskt och rät­ter med ost, smör och gräd­de så vi ber hov­mäs­ta­ren gå ige­nom vad som är vad. Re­stau­rang­en ser­ve­rar bå­de lunch och mid­dag och ma­ten är en mix av rät­ter in­spi­re­ra­de av In­di­en och Mel­la­nöstern.

Lång­hel­gens höj­dar­fru­kost äter vi på Food­printz café i de flot­ta fi­nans­kvar­te­ren i när­he­ten av tun­nel­ba­nesta­tio­nen Marquês de Pom­bal. Oj, oj, oj vad gott, en smoot­hie-bowl med blå­bär och chi­a­frön bå­de mät­tar och är de­li­kat. Men det är ost­bric­kan med det ny­bak­ta och glu­ten­fria brö­det som får oss att då­na och med en kopp peppar­mynts­te re­spek­ti­ve en so­ja­lat­te går ka­la­set på över 30 eu­ro.

Kafé­et ägs och drivs av en hol­länds­ka och en au­stra­lis­ka, i käl­la­ren finns yo­gastu­dio och här hålls även kurser i till ex­em­pel ve­gansk ost­till­verk­ning. Näs­ta

gång vi kom­mer till Lis­sa­bon ska vi tes­ta lunch­me­nyn, läng­tar!

NÄS­TA STOPP BLIR bo­ta­nis­ka träd­går­den som lik­som res­ten av stan är re­digt brant. När vi är här är det få väx­ter som blom­mar med det är än­då fint, asi­e­nin­spi­re­rat, med damm, ex­o­tis­ka väx­ter och lugn längs vad som känns som en park på hög­kant, längs ett stup. Ba­ra det är värt si­na tre eu­ro.

Och vi kan in­te åka här­i­från ut­an att be­sö­ka stads­de­len Be­lém och coo­la Maat, Mu­se­um of Art, Ar­chi­tectu­re and Tech­no­lo­gy, och vi blir in­te be­svik­na. Bygg­na­den, ri­tad av wa­le­sis­ka ar­ki­tek­ten Aman­da Le­ve­te, tycks bry­ta mot fy­si­kens la­gar. Det känns mest i den slut­tan­de el­lip­tis­ka sa­len som ut­gör det förs­ta och störs­ta ut­ställ­nings­ru­met. Mu­se­et stod klart i ok­to­ber 2016 och när vi är där vi­sas en stor ut­ställ­ning med konst, tek­nik och ve­ten­skap om kli­mat­ho­tet.

Det kos­tar fem eu­ro att gå in men vi läg­ger till fy­ra eu­ro och till­bring­ar yt­ter­li­ga­re någ­ra tim­mar på det in­til­lig­gan­de gam­la el­kraft­ver­ket Cen­tral Te­jo som vi­sar spän­nan­de och in­tres­sant pre­sen­te­rad sam­tids­konst.

Ett råd är dock att äta en sta­dig lunch fö­re be­sö­ket, det finns ba­ra au­to­ma­ter med go­dis, läsk och mel­lis.

Maat ham­nar de­fi­ni­tivt på lis­tan över sa­ker att se även näs­ta gång i Lis­sa­bon. För att det blir en näs­ta gång, det är ett som är sä­kert!

Mu­se­um tilläg­nat för­fat­ta­ren, no­bel­pris ta­ga­ren och por­tu­ge­sen José Sa­ra­ma­go.

I Lis­sa­bon skjut­sar spår­vag­nar upp dig för bac­kar­na men ibland är det så brant att det krävs berg­ba­na.

På kafé Too in­nan­för mu­se­et Founda­tion Amá­lia Rod­ri­gues sit­ter vi gär­na en lång stund.

Bu­ti­ken Amé­lie au Théat­re är li­te ga­len och kul.

Ve­gansk brunch på Alo­ha Café.

På spår­vagns­lin­je 28 är det tu­rist­tätt. På Cer­ve­teca Lis­boa kan det va­ra svårt att be­stäm­ma sig, öl­sor­ter­na är många. Ve­gansk crè­me brû­lée är rik­tigt smar­rigt. Rosy ser­ve­rar gäs­ter­na Sa­bo­res Do Chi­a­do.

Ve­gansk ost­bric­ka, en rik­tig höj­da­re.

Sil­va & Feijoo sa­lu­för por­tu­gi­sis­ka va­ror: portvin, sar­di­ner, två­lar, mar­me­la­der och myc­ket mer.

Mu­se­et Maat har bli­vit ett land­mär­ke här i stan. Bo­ta­nis­ka träd­går­den ger en stunds ro. Ter­ras ve­ge­ta­ris­ka buffé loc­kar till grön­saks­fros­sa.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.