Må­nen

Det kräv­des en mån­pro­me­nad för att av­slö­ja vår närms­ta gran­nes hem­lig­he­ter …

Rymden – Från vår planet til universums djupaste hörn - - INNEHÅLL -

Ett li­tet steg för en män­ni­ska, ett stort steg för mänsk­lig­he­ten”, sa den spök­li­ka svart­vi­ta ge­stal­ten på tv-skär­men. Män­ni­skan var dock in­te vem som helst och di­rekt­sänd­ning­en var ock­så ex­cep­tio­nell. Män­ni­skor runt he­la jor­den satt som klist­ra­de fram­för si­na tv-ap­pa­ra­ter.

Det var som­ma­ren 1969 och Neil Armstrong ha­de pla­ce­rat si­na rymd­stöv­lar på den mju­ka, pu­der­fi­na måny­tan i en be­drift som in­te ha­de ut­förts av nå­gon fö­re ho­nom – han var den allra förs­ta män­ni­skan som gick på må­nen. Även om du in­te var född när mån­land­ning­en ge­nom­för­des har du nog koll på vil­ken fan­tas­tisk dag det var för rymd­forsk­ning­en ge­nom tid­nings­ar­tik­lar, böc­ker el­ler äld­re släk­ting­ars min­nen. Armstrongs fotav­tryck mar­ke­rar en hi­sto­risk för­änd­ring i hur vi be­trak­tar må­nen.

Un­der mänsk­lig­he­tens histo­ria ha­de må­nen fram till nu ba­ra va­rit en ljus ski­va på him­len som änd­ra­de form på må­nat­lig ba­sis be­ro­en­de på hur so­len be­lys­te den un­der sin ba­na runt jor­den. Un­der rymd­kapp­löp­ning­en mel­lan USA och Sov­je­tu­ni­o­nen blev må­nen ett mål som skul­le nås – först av obe­man­na­de son­der, se­dan av män­ni­skor. Må­nen för­vand­la­des från en sil­ver­ski­va till en verk­lig värld, en som vi har lärt kän­na tack va­re de mo­di­ga ast­ro­nau­ter som fär­da­des 38 440 mil till dess kra­ter­be­ströd­da yta.

Armstrong som var Apol­lo 11:s över­be­fäl­ha­va­re var in­te en­sam på må­nens yta den där da­gen. Ast­ro­naut­kol­le­gan och pi­lo­ten Buzz Ald­rin följ­de ho­nom ner­för ste­gen på mån­lan­da­ren The Eag­le och skå­da­de ut över Still­he­tens hav. Till­sam­mans sam­la­de de in pro­ver från må­nen i form av damm och ste­nar som de för­de till­ba­ka till fors­ka­re på jor­den som stu­de­ra­de dem i syf­te att ta re­da på mer om må­nens histo­ria. Den tred­je be­sätt­nings­med­lem­men, pi­lo­ten Mi­chael Col­lins, stan­na­de kvar i om­lopps­ba­na ovan­för dem och vän­ta­de på att Armstrong och Ald­rin skul­le åter­vän­da från må­nens yta för åter­re­san till jor­den.

Armstrong , Ald­rin och de tio ast­ro­nau­ter som har be­sökt må­nen ef­ter dem har läm­nat ef­ter sig fotav­tryck i mån­dam­met som för­mod­li­gen kom­mer att fin­nas kvar på må­nen så länge som den ex­i­ste­rar. Må­nen sak­nar luft – det finns ing­en vind och ing­en ero­sion bort­sett från de pyt­tesmå mikro­me­te­o­ri­ter som tas­sar över måny­tan. De ve­ten­skap­li­ga in­stru­ment som Apol­lo-ast­ro­nau­ter­na läm­na­de ef­ter sig har re­gi­stre­rat seis­mis­ka vå­gor från mån­bäv­ning­ar, men i öv­rigt är må­nen död och in­ak­tiv. Dess mest ak­ti­va pe­ri­od var för tre till fy­ra mil­jar­der år se­dan då det in­re sol­sy­ste­met bom­bar­de­ra­des av ko­me­ter och as­te­ro­i­der. Des­sa ned­slag ska­pa­de de krat­rar vi ser på måny­tan och pe­ri­o­den följ­des av en vul­ka­nisk pe­ri­od. De mör­ka fläc­kar vi kan se på må­nen, de så kal­la­de mån­ha­ven, är enor­ma frus­na slät­ter av vul­ka­nisk la­va som fyll­de de störs­ta ned­slags­plat­ser­na. Det är mån­ha­ven som bil­dar det möns­ter som vi tyc­ker lik­nar ett an­sik­te – gub­ben i må­nen.

En gång i ti­den trod­de ast­ro­no­mer­na att mån­ha­ven var fyll­da med vat­ten. San­ning­en är att må­nen är snustorr – de mån­stens­pro­ver som för­des till jor­den un­der Apol­lo-upp­dra­gen har ana­ly­se­rats om och om igen och har kon­sta­te­rats in­ne­hål­la knappt någ­ra vat­ten­mo­le­ky­ler alls. Av­sak­na­de av vat­ten är ett re­sul­tat av hur må­nen ska­pa­des av ma­te­ria från jor­den – men där­e­mot finns det is vid de skug­gi­gas­te pol­om­rå­de­na dit so­len ald­rig når. Isen har kom­mit till må­nen via ko­me­ter och as­te­ro­i­der som har kra­schat på ytan, och det har fast­ställts ge­nom att en im­pak­tor har kra­schats på måny­tan.

Nasa-son­den med nam­net LCROSS (Lu­nar Cra­ter Ob­ser­va­tion and Sen­sing Sa­tel­li­te) upp­täck­te is in­u­ti kra­tern Cae­bus på må­nens syd­pol. Det övers­ta ra­ketste­get på ra­ke­ten som sköt iväg LCROSS kra­scha­de i kra­tern in­nan LCROSS, vil­ket möj­lig­gjor­de för Nasa-son­den att mä­ta mäng­den vat­ten i den ma­te­ria som fri­gjor­des från ytan. Se­na­re upp­täck­te den in­dis­ka sa­tel­li­ten Chandray­aan-1 upp­skatt­nings­vis 600 mil­jo­ner ton vat­ten­is i krat­rar som lig­ger i kon­stant skug­ga vid må­nens nord­pol. Po­ler­na skul­le va­ra ide­a­lis­ka om­rå­den för fram­ti­da mån­ba­ser. Vatt­net skul­le kun­na an­vän­das som dricks­vat­ten, men det skul­le ock­så kun­na bry­tas ner till sy­re­a­to­mer för and­ning och till vä­te­a­to­mer för ra­ket­bräns­le.

Ty­värr är det ing­et som ty­der på att vi kom­mer att åter­vän­da till må­nen in­om den när­mas­te ti­den. Den ast­ro­naut som senast gick på må­nen var Ge­ne Cer­nan från Apol­lo 17 och året var 1972. Se­dan dess har det fun­nits många pla­ner på att åter­vän­da, men det har ald­rig bli­vit av. NASA kon­stru­e­rar för när­va­ran­de Spa­ce Launch Sy­stem som bland an­nat in­be­gri­per den kraf­ti­gas­te ra­ke­ten se­dan Sa­turn V för­de Apol­lo-ex­pe­di­tio­nen till må­nen. Med den kan män­ni­skan tro­li­gen ta sig till må­nen igen. Även ki­ne­ser­na är in­tres­se­ra­de av att re­sa till må­nen. När vi väl tar oss dit kan det va­ra för gott – då kom­mer vi kans­ke för­vand­la må­nen till en per­ma­nent boplats.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.