Li­vet i rymden

Män­ni­skan har be­fun­nit sig i rymden i över ett halvt år­hun­da­de, men att lä­ra sig att le­va i kos­mos har in­te va­rit lätt. Vi tar en titt på hur det är att le­va i rymden och hur vi har an­pas­sat oss un­der åren.

Rymden – Från vår planet til universums djupaste hörn - - INNEHÅLL -

SÅ ÖVER­LE­VER DU I KOS­MOS

Att le­va i rymden är den ul­ti­ma­ta fy­sis­ka och psy­kis­ka pröv­ning­en för män­ni­skan. Det är näs­tan omöj­ligt att si­mu­le­ra rymd­mil­jö på jor­den – det närms­ta ast­ro­nau­ter­na kom­mer är att trä­na un­der vat­ten och även då är upp­le­vel­sen långt ifrån den förs­ta vis­tel­sen i rymden. Det finns ing­et upp el­ler ner i rymden, allt­så blir många sen­so­ris­ka re­cep­to­rer vär­de­lö­sa. Ma­te­ria som ex­em­pel­vis vat­ten be­ter sig dess­utom helt an­norlun­da mot på jor­den. Hur gör ast­ro­nau­ter­na för att kla­ra sig och hur är det att fak­tiskt le­va i rymden? Det ska vi ta re­da på.

Se­dan Yu­ri Ga­ga­rin blev den förs­ta män­ni­skan att läm­na jor­den 1961 har li­vet i rymden för­änd­rats och ut­veck­lats be­tyd­ligt. Ga­ga­rin satt un­der sin 108 mi­nu­ter långa rym­dre­sa i sin rymd­dräkt. Da­gens ast­ro­nau­ter kan ha på sig sam­ma t-shirt och shorts som de har på sig hem­ma. På den förs­ta rymd­sta­tio­nen (den rys­ka Sa­lyut som in­vig­des 1971) åt ast­ro­nau­ter­na frystor­kad mat di­rekt från pa­ke­ten och kun­de in­te stan­na sär­skilt länge om de vil­le över­le­va. Nu för ti­den kan ast­ro­nau­ter­na omord på ISS äta piz­za el­ler in­diskt, de åter­an­vän­der myc­ket och kan för­bli i om­lopps­ba­na i hund­ra­tals da­gar.

In­nan ISS var det myc­ket vi in­te viss­te om att bo i rymden. På de ti­di­ga­re rymd­sta­tio­ner­na Mir och Sky­lab var pro­ce­du­rer­na och ut­rust­ning­en be­tyd­ligt mind­re ut­veck­la­de än de är idag. En sak som man snart in­såg var att ast­ro­nau­ter mås­te so­va nä­ra ven­ti­la­tion, an­nars ris­ke­rar de att kvä­vas. Det be­ror

på att varm luft in­te sti­ger i en vikt­lös mil­jö och i en då­ligt ven­ti­le­rad mil­jö skul­le de snart om­ges av en bubb­la av sin egen ut­and­nings­luft som be­står av kol­di­ox­id. Ett re­gel­bun­det till­skott av sy­re är nöd­vän­digt när de so­ver.

Me­to­der­na för sömn har för­änd­rats över åren – från att slum­ra i en sov­säck fast­satt på väg­gen, som på NASA:S Spa­ce Shutt­le, till att ha en egen li­ten so­val­kov på ISS. Att so­va är in­te hel­ler det lät­tas­te. Ast­ro­nau­ter upp­le­ver en sol­upp­gång och en sol­ne­gång var 90:e mi­nut när de fär­das i en has­tig­het av 24 945 km/h runt jor­den, men kloc­kor­na på ISS är ställ­da ef­ter GMT och ast­ro­nau­ter­na har sam­ma dygns­rytm som om de be­fann sig på jor­den. De ar­be­tar mer än åt­ta tim­mar per dag un­der vec­kor­na, men på hel­ger­na får de li­te fri­tid. De mås­te emel­ler­tid se till att sta­tio­nen är sä­ker och funk­tions­dug­lig, dess­utom mås­te de hål­la ett öga på si­na oli­ka ex­pe­ri­ment. Li­vet i rymden är in­te tufft ba­ra för oss män­ni­skor – även djur har fått käm­pa. På NASA:S Sky­lab på sjut­ti­o­ta­let för­de man till ex­em­pel med sig spind­lar. Men mer be­römd är det förs­ta dju­ret som skic­ka­des upp i rymden: hun­den Lai­ka från Ryss­land. Ty­värr dog hon un­der re­san,

men hon sa­des han­te­ra vikt­lös­he­ten bra. Om in­te an­nat så be­vi­sa­de Lai­ka att djur kun­de över­le­va i rymden, vil­ket ut­gjor­de grun­den för Ga­garins och al­la se­na­re ast­ro­nautupp­drag i kos­mos.

En män­ni­ska dric­ker 2,7 li­ter vat­ten och kon­su­me­rar 0,9 ki­lo sy­re dag­li­gen vil­ket fyl­ler ett 3,5 ku­bik­me­ter stort rum. Där­för åter­an­vän­der det livs­up­pe­hål­lan­de sy­s­te­met på ISS så myc­ket av­fall som möj­ligt, in­klu­si­ve urin och kon­den­se­rad fukt i luf­ten som re­nas in­nan åter­an­vän­ding­en – of­ta ef­ter att ha bru­tits ned av elekt­ro­lys för att till­fö­ra nytt sy­re. Allt vat­ten kan emel­ler­tid in­te åter­an­vän­das och där­för mås­te ast­ro­nau­ter­na för­li­ta sig på re­gel­bund­na le­ve­ran­ser med för­nö­den­he­ter till sta­tio­nen. De har skett med en rad oli­ka rymd­far­kos­ter un­der åren, till ex­em­pel NASA:S Spa­ce Shutt­le in­nan den pen­sio­ne­ra­des i ju­ni 2011. Idag an­vänds främst ESA:S ATV (Au­to­ma­ted Trans­fer Ve­hic­le). ATV kom­mer med färsk mat, klä­der, vat­ten och ut­rust­ning till sta­tio­nen. När las­ten väl har le­ve­re­rats fyl­ler ast­ro­nau­ter­na far­kos­ten med 5,9 ki­lo av­fall som skic­kas att brin­na upp i jor­dens at­mo­sfär.

Det här är ba­ra någ­ra av de sätt på vil­ka ast­ro­nau­ter­na har an­pas­sat sig till li­vet i rymden. Och ju mer tid som äg­nas på ISS, desto bätt­re blir vår för­må­ga att han­te­ra det dag­li­ga li­vet i en vikt­lös mil­jö. Må­let att skic­ka män­ni­skor till en as­te­ro­id och till Mars på 2030-ta­let ser allt mer gör­ligt ut tack va­re det out­trött­li­ga ar­be­te som rymd­or­ga­ni­sa­tio­ner värl­den runt har lagt ner de se­nas­te 60 åren.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.