Livet i rymden

Människan har befunnit sig i rymden i över ett halvt århundade, men att lära sig att leva i kosmos har inte varit lätt. Vi tar en titt på hur det är att leva i rymden och hur vi har anpassat oss under åren.

SÅ ÖVERLEVER DU I KOSMOS

Att leva i rymden är den ultimata fysiska och psykiska prövningen för människan. Det är nästan omöjligt att simulera rymdmiljö på jorden – det närmsta astronauterna kommer är att träna under vatten och även då är upplevelsen långt ifrån den första vistelsen i rymden. Det finns inget upp eller ner i rymden, alltså blir många sensoriska receptorer värdelösa. Materia som exempelvis vatten beter sig dessutom helt annorlunda mot på jorden. Hur gör astronauterna för att klara sig och hur är det att faktiskt leva i rymden? Det ska vi ta reda på.

Sedan Yuri Gagarin blev den första människan att lämna jorden 1961 har livet i rymden förändrats och utvecklats betydligt. Gagarin satt under sin 108 minuter långa rymdresa i sin rymddräkt. Dagens astronauter kan ha på sig samma t-shirt och shorts som de har på sig hemma. På den första rymdstationen (den ryska Salyut som invigdes 1971) åt astronauterna frystorkad mat direkt från paketen och kunde inte stanna särskilt länge om de ville överleva. Nu för tiden kan astronauterna omord på ISS äta pizza eller indiskt, de återanvänder mycket och kan förbli i omloppsbana i hundratals dagar.

Innan ISS var det mycket vi inte visste om att bo i rymden. På de tidigare rymdstationerna Mir och Skylab var procedurerna och utrustningen betydligt mindre utvecklade än de är idag. En sak som man snart insåg var att astronauter måste sova nära ventilation, annars riskerar de att kvävas. Det beror

på att varm luft inte stiger i en viktlös miljö och i en dåligt ventilerad miljö skulle de snart omges av en bubbla av sin egen utandningsluft som består av koldioxid. Ett regelbundet tillskott av syre är nödvändigt när de sover.

Metoderna för sömn har förändrats över åren – från att slumra i en sovsäck fastsatt på väggen, som på NASA:S Space Shuttle, till att ha en egen liten sovalkov på ISS. Att sova är inte heller det lättaste. Astronauter upplever en soluppgång och en solnegång var 90:e minut när de färdas i en hastighet av 24 945 km/h runt jorden, men klockorna på ISS är ställda efter GMT och astronauterna har samma dygnsrytm som om de befann sig på jorden. De arbetar mer än åtta timmar per dag under veckorna, men på helgerna får de lite fritid. De måste emellertid se till att stationen är säker och funktionsduglig, dessutom måste de hålla ett öga på sina olika experiment. Livet i rymden är inte tufft bara för oss människor – även djur har fått kämpa. På NASA:S Skylab på sjuttiotalet förde man till exempel med sig spindlar. Men mer berömd är det första djuret som skickades upp i rymden: hunden Laika från Ryssland. Tyvärr dog hon under resan,

men hon sades hantera viktlösheten bra. Om inte annat så bevisade Laika att djur kunde överleva i rymden, vilket utgjorde grunden för Gagarins och alla senare astronautuppdrag i kosmos.

En människa dricker 2,7 liter vatten och konsumerar 0,9 kilo syre dagligen vilket fyller ett 3,5 kubikmeter stort rum. Därför återanvänder det livsuppehållande systemet på ISS så mycket avfall som möjligt, inklusive urin och kondenserad fukt i luften som renas innan återanvändingen – ofta efter att ha brutits ned av elektrolys för att tillföra nytt syre. Allt vatten kan emellertid inte återanvändas och därför måste astronauterna förlita sig på regelbundna leveranser med förnödenheter till stationen. De har skett med en rad olika rymdfarkoster under åren, till exempel NASA:S Space Shuttle innan den pensionerades i juni 2011. Idag används främst ESA:S ATV (Automated Transfer Vehicle). ATV kommer med färsk mat, kläder, vatten och utrustning till stationen. När lasten väl har levererats fyller astronauterna farkosten med 5,9 kilo avfall som skickas att brinna upp i jordens atmosfär.

Det här är bara några av de sätt på vilka astronauterna har anpassat sig till livet i rymden. Och ju mer tid som ägnas på ISS, desto bättre blir vår förmåga att hantera det dagliga livet i en viktlös miljö. Målet att skicka människor till en asteroid och till Mars på 2030-talet ser allt mer görligt ut tack vare det outtröttliga arbete som rymdorganisationer världen runt har lagt ner de senaste 60 åren.