Radioteleskop

De karaktäriseras vanligtvis av sina stora parabolliknande antenner och tar emot signaler från yttre rymden.

Radioteleskopen fungerar genom att ta emot och sedan förstärka radiosignaler som produceras av naturligt förekommande utsläpp från avlägsna stjärnor, galaxer och kvasarer. De två grundkomponenterna i ett radioteleskop är en stor radioantenn och en känslig radiometer. Mellan dem reflekteras, riktas och förstärks inkommande radiosignaler mellan våglängder på tio meter och en millimeter, för att ge begriplig information på en optisk våglängd. På grund av dessa kosmiska radiosignalers svaga styrka, samt våglängdsområdet de finns i, måste radioteleskop vara väldigt stora för att vara effektiva. Antennen är avgörande och kan lätt störas av eventuella markbundna radiosignaler.

Den vanligaste typen av radioteleskop är radioreflektorn. Denna består av en parabolisk antenn (den stora synliga skivan) och fungerar på ett liknande sätt som satellitskivan på en tv. Den fokuserar den inkommande strålningen till en avkodningsmottagare. I den här typen av radioteleskop kyls ofta radiomottagaren och förstärkaren ned med kryoteknik, för att minska oljud och störningar. Teleskopets parabolyta är dessutom monterad ekvatoriellt, med en en axel pararellt till jordens rotationsaxel. Denna montering gör att teleskopet kan följa ett fast läge på himlen trots att jorden roterar och är tack vare detta kapabel till långa perioder av statisk, exakt observation.

Världens näst största radioteleskop är Arecibo-observatoriet i Puerto Rico, som har en diameter på 305 meter. I motsats till andra radioteleskop med rörliga skivor, är Arecibos skiva fastmonsterad och förlitar sig istället på en rörlig antennbalk för att ändra sitt fokus.

Radioteleskopet Mount Pleasant i Australien. En supernova avbildad från signaler som togs emot av ett radioteleskop.

En bild av Jupiter som togs emot via ett radioteleskop.